fredag 9 november 2012

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen

Personerna på scen är prydligt klädda för kontorsarbete: kostymer och dräkter med någon personlig detalj. De kretsar kring sammanträdesbordet, förbereder sig för att jobba, men replikerna kommer från barn som föreställer sig hur det är att vara på jobbet. Manusförfattare John Ajvide Lindqvist och regissör Tomas Alfredsson har spelat in sina samtal med barn och pusslat ihop dem till en lek om samarbete.

Det jag först blev litet besviken på, att det inte var så väldigt komiskt, visar sig vara föreställningens styrka. Man faller varken i fällan "vuxna människor gör tokiga saker" eller i fällan "barn säger skojiga saker om vuxenvärlden". (Men det finns ändå gott om anledningar att skratta.)


En av dem (Jan Waldekranz) glider halvt om halvt uttalat in i rollen som chef, och petar undan en annan (Ivan Mathias Petersson) från den centrala plats han slagit sig ned på. Den undanpetade killen är ändå seriös i sitt arbetande, nämner att han skulle vilja bli chef någon gång, och jobbar på ordentligt på en laptop. Men han skriver så högljutt, klagar de andra! Det är bara en av flera tillrättavisningar han får.

Den ena tjejen (Irene Lindh) kan bli riktigt ilsk och låta hotfull när hon pratar. Men för det mesta sitter alla på sina platser, stilla med några utbrott av verksamhet. Böcker, papper, skriva böcker är nog det man gör på jobbet. Fast chefen själv går ofta iväg med samtal i mobiltelefonen och kommer tillbaka med upprörande besked.


Då passar den tredje killen (Per Mattsson) på att ta plats som chef. Så glad han blir! Och hela stämningen på scenen blir lättare. Man börjar ge varandra komplimanger för att man varit duktig. Barnperspektivet, omkastad grammatik och små missförstånd om vuxenvärlden bubblar upp litet tydligare. Det är riktigt bra att det inte sker förrän efter att aktörerna har betett sig seriöst och skapat förtroende under första halvan av pjäsen. När den andra tjejen (Jennie Silfverhjelm) far ut i en intensiv litania om en som RÖKER är det ju jätteroligt, men ändå inte på ett sätt som om vi vuxna skulle stå beredda att klappa den lilla fröken på huvudet när vi skrattar.

Eftersom pjäsen kryssar mellan de båda nämnda fällorna (skojiga vuxna/näpna barn) vet jag till en början inte ur vilket av perspektiven jag skall tolka den. Men ganska snart slutar jag försöka förstå och njuter bara av replikerna och de oväntade händelserna. Det är varken vuxna eller barn vi ser på scenen, det är personer från en annan värld med helt egna villkor, och det är skönt surrealistiskt att höra och se dem.

Länk till Dramatens sida om pjäsen

Foto: Roger Stenberg

2 kommentarer:

Hermia sa...

Kändes riktigt roligt sent igår läsa din recension och så först nu på morgonen DN:s :)

Är mycket nyfiken på pjäsen, och gillar hela idén! Det är alltid lite komiskt med barn som låter som små vuxna, med orden i helt fel sammanhang, samtidigt som de speglar vuxenvärlden. Kul fånga det i teaterform.

Jenny B sa...

Jag har inte läst DN:s recension än, men jag läste den i SvD som delvis säger tvärtemot vad jag tycker. Jag tyckte ju alltså INTE att det blev putslustigt för att barnen fick vara för gulliga och tokiga, och jag tycker inte heller att pjäsen visar hur vuxenvärlden dödar barnens lust att leka med språket! Och det är därför jag tycker om pjäsen - för att den är något helt eget. Hoppas du (och alla intresserade) får chans att se den!