Om det kan finnas vampyrer i ett slott i Transsylvanien, kan de finnas i ett miljonprogramsområde i Blackeberg. Om det kan finnas vampyrer i Blackeberg, kan de finnas i en småstad i New Mexico, i ett likadant bostadsområde av betong där det bor människor som inte känner varandra. Är det inte kusligare att tänka sig att någon som vill livnära sig på människors blod bor i lägenheten intill, än att han/hon finns i en ruin i ett avlägset land?
Om boken Låt den rätte komma in var skönt skrämmande för att den berättade att det farliga kunde finnas strax bakom din sovrumsvägg, så är den amerikanska filmversionen skrämmande för att den visar att det onda kan finnas i varenda liten förort på hela jorden. Och det onda är inte bara vampyren med ett barns utseende, utan de litet större barnen som är ute efter att mobba den som är svag. Faktiskt är det lättare att ta till sig historien när man inte behöver sitta och pricka av att inredningen och kläderna är exakt som när man själv växte upp. Fast det är de ju.
Filmens förortsmiljöer är precis lika grådaskiga och fantasilösa som där Oskar växte upp i Blackeberg. Här heter han Owen, och den mystiska flickan som flyttar in intill heter Abby. Men annars har den amerikanska filmen behållit de långa tystnaderna och den långsamma stämningen från den svenska filmen, som gör att man hinner känna kylan från snön och klordoften i badhuset. Den har också behållit de flesta nyckelscenerna från Låt den rätte komma in, men med några förändringar. Det tycker jag är bra. En bok och en film har olika sätt att skapa spänning, och här utnyttjas filmens möjligheter mycket bättre för att skruva upp det otäcka i några situationer.
I den här filmen är Abby mycket mer målmedveten, krävande och skrämmande. Det är också bra. Efter flera hundra år av att suga livet ur människor och bada i blod kan hon inte bara framställas som ett hjälplöst offer. Hon har visserligen ingen skuld i att hon tvingats bli vampyr, men hon vill överleva och för att göra det måste hon utnyttja andra, som näring eller mer indirekt för att få hjälp att gömma sig.
Jag hade inte sett barnskådespelarna Kodi Smit-McPhee och Chole Moretz i andra filmer innan, så inget störde mig när jag såg dem i sina roller. Hade de inte varit det skulle ju allt rasat som ett korthus, men de kändes äkta, båda två. Alla vuxna är bara bifigurer till dem, och särskilt Richard Jenkins gör ett bra jobb med att låta vuxenvärlden framstå som fylld av själsdöda tråkmånsar utan någon gemenskap.
Boken Låt den rätte komma in och de båda filmer som gjorts på den är väldigt bra på olika sätt, men jag tycker allt att den amerikanska versionen är litet bättre än den svenska filmen.
Om boken Låt den rätte komma in var skönt skrämmande för att den berättade att det farliga kunde finnas strax bakom din sovrumsvägg, så är den amerikanska filmversionen skrämmande för att den visar att det onda kan finnas i varenda liten förort på hela jorden. Och det onda är inte bara vampyren med ett barns utseende, utan de litet större barnen som är ute efter att mobba den som är svag. Faktiskt är det lättare att ta till sig historien när man inte behöver sitta och pricka av att inredningen och kläderna är exakt som när man själv växte upp. Fast det är de ju.
Filmens förortsmiljöer är precis lika grådaskiga och fantasilösa som där Oskar växte upp i Blackeberg. Här heter han Owen, och den mystiska flickan som flyttar in intill heter Abby. Men annars har den amerikanska filmen behållit de långa tystnaderna och den långsamma stämningen från den svenska filmen, som gör att man hinner känna kylan från snön och klordoften i badhuset. Den har också behållit de flesta nyckelscenerna från Låt den rätte komma in, men med några förändringar. Det tycker jag är bra. En bok och en film har olika sätt att skapa spänning, och här utnyttjas filmens möjligheter mycket bättre för att skruva upp det otäcka i några situationer.
I den här filmen är Abby mycket mer målmedveten, krävande och skrämmande. Det är också bra. Efter flera hundra år av att suga livet ur människor och bada i blod kan hon inte bara framställas som ett hjälplöst offer. Hon har visserligen ingen skuld i att hon tvingats bli vampyr, men hon vill överleva och för att göra det måste hon utnyttja andra, som näring eller mer indirekt för att få hjälp att gömma sig.
Jag hade inte sett barnskådespelarna Kodi Smit-McPhee och Chole Moretz i andra filmer innan, så inget störde mig när jag såg dem i sina roller. Hade de inte varit det skulle ju allt rasat som ett korthus, men de kändes äkta, båda två. Alla vuxna är bara bifigurer till dem, och särskilt Richard Jenkins gör ett bra jobb med att låta vuxenvärlden framstå som fylld av själsdöda tråkmånsar utan någon gemenskap.
Boken Låt den rätte komma in och de båda filmer som gjorts på den är väldigt bra på olika sätt, men jag tycker allt att den amerikanska versionen är litet bättre än den svenska filmen.
2 kommentarer:
haha, nu svär du väl i kyrkan med att tycka att denna är bättre? Vet inte hur många som uttryckt åsikten "varför ska amerikanerna göra en ny film när det redan finns en svensk som är bra?"
Jag gillade Låt den rätte... men vill se denna också.
Jo, magreaktionen är ju att tänka "Vad skall det vara bra för?" och visst känns det litet fånigt att göra en ny version så snart efter den första. Men nu finns filmen, och den blev ju faktiskt bra! Jag tror nog att du också kan gilla den här. :)
Skicka en kommentar