En bok är onekligen en ansamling av ord, och en del större ansamlingar än andra. Haruki Murakamis omfångsrika böcker bygger upp miljöer och händelser som är ovanliga, inte bara för att de utspelar sig i det främmande landet Japan utan för att de ofta balanserar på gränsen mellan verklighet och overklighet. En film kan inte använda sig av ord för det, men regissören Anh Hung Tran kan istället skapa stämningar med långsamma kamerarörelser och nästan utan ord.
Det är 1960-tal, tonåringarna Watanabe, Naoko och Kizaki är vänner sedan barndomen. Naoko och Kizaki älskar varandra och hänger ihop som siamesiska tvillingar. När Kizaki tar sitt liv blir Watanabe förkrossad, flyttar till Tokyo för att plugga, men förlorar inte minnet av Kizaki. Så hur skall inte Naoko ta det, flickan som trodde att hon kände och hörde ihop med Kizaki mer än alla andra?
Naoko dyker upp i Watanabes liv igen, och de två börjar försiktigt umgås som vänner på ett helt nytt sätt. Men Naoko är skör av sorgen, bryter ihop och flyttar till en öppen klinik i terapeutiska omgivningar där hon försöker bli stark igen. Kvar i Tokyo träffar Watanabe Midori, en självständig ung flicka som bjuder in honom i sitt liv. Men hennes självsäkerhet är också byggd på sorg och en stor ensamhet. Watanabe dras till dem båda två, även om Naoko verkar behöva honom mer. Men jag känner genast störst sympati för Midori, en som är stark för att hon måste. Hon vågar inte be om hjälp när hon är svag för hon vet inte om någon kommer att svara.
Studentupproren på 60-talet drar förbi Watanabe, rent fysiskt; han knuffas av framrusande studenter men dras inte med. Men något annat som ändå letar sig in i alla ungdomarnas liv är den sexuella frigörelsen, som är en frihet så lockande att den ofta förvandlas till tvång. Det är litet pinsamt men charmerande att höra flickornas nyfikna och näsvisa frågor och utrop om sina och Watanabes sexuella behov. Men till och med mellan människor som vågar fråga och utforska varandras önskningar kan det finnas klyftor som inte går att överbrygga.
Jag har inte läst Murakamis bok Norwegian Wood, så jag kan inte avgöra hur väl filmen uttrycker dess historia. I vilket fall som helst berättar biofilmen en komplexhistoria i stämningsfulla bilder. Fastän Watanabes studentliv är så olikt mitt väcks starka minnen av hur det kändes att vara ung student, att vara på väg mot något utan att veta om man kommer dit, att möta andra människor och försöka lära känna dem och förstå deras liv och sitt eget på samma gång. Då och då kändes filmen litet seg, men sist och slutligen är det en god historia i vackra bilder.
Det är 1960-tal, tonåringarna Watanabe, Naoko och Kizaki är vänner sedan barndomen. Naoko och Kizaki älskar varandra och hänger ihop som siamesiska tvillingar. När Kizaki tar sitt liv blir Watanabe förkrossad, flyttar till Tokyo för att plugga, men förlorar inte minnet av Kizaki. Så hur skall inte Naoko ta det, flickan som trodde att hon kände och hörde ihop med Kizaki mer än alla andra?
Naoko dyker upp i Watanabes liv igen, och de två börjar försiktigt umgås som vänner på ett helt nytt sätt. Men Naoko är skör av sorgen, bryter ihop och flyttar till en öppen klinik i terapeutiska omgivningar där hon försöker bli stark igen. Kvar i Tokyo träffar Watanabe Midori, en självständig ung flicka som bjuder in honom i sitt liv. Men hennes självsäkerhet är också byggd på sorg och en stor ensamhet. Watanabe dras till dem båda två, även om Naoko verkar behöva honom mer. Men jag känner genast störst sympati för Midori, en som är stark för att hon måste. Hon vågar inte be om hjälp när hon är svag för hon vet inte om någon kommer att svara.
Studentupproren på 60-talet drar förbi Watanabe, rent fysiskt; han knuffas av framrusande studenter men dras inte med. Men något annat som ändå letar sig in i alla ungdomarnas liv är den sexuella frigörelsen, som är en frihet så lockande att den ofta förvandlas till tvång. Det är litet pinsamt men charmerande att höra flickornas nyfikna och näsvisa frågor och utrop om sina och Watanabes sexuella behov. Men till och med mellan människor som vågar fråga och utforska varandras önskningar kan det finnas klyftor som inte går att överbrygga.
Jag har inte läst Murakamis bok Norwegian Wood, så jag kan inte avgöra hur väl filmen uttrycker dess historia. I vilket fall som helst berättar biofilmen en komplexhistoria i stämningsfulla bilder. Fastän Watanabes studentliv är så olikt mitt väcks starka minnen av hur det kändes att vara ung student, att vara på väg mot något utan att veta om man kommer dit, att möta andra människor och försöka lära känna dem och förstå deras liv och sitt eget på samma gång. Då och då kändes filmen litet seg, men sist och slutligen är det en god historia i vackra bilder.
2 kommentarer:
Åh, jag hoppas så mycket på den här flmen och det är ju sällan bra. Som tur är är det några år sedan jag läste boken, men har den som en av mina absoluta favoritböcker. Def ev av mina största läsupplevelser i vuxen ålder. Ska försöka se filmen som en tolkning av boken bara, men det är svårt när man har höga förväntningar.
Så svårt det kan vara när en favoritbok blir filmatiserad! Jag kan bara gissa att filmen nog är annorlunda för att den använder sig av långa, tysta scener istället för ord. Hoppas att du kan fylla bilderna med dina egna minnen och känslor, och att du tycker om den!
Skicka en kommentar