Bild: Stina Wirsén
På det gröna golvet på Stadsteaterns stora scen står några välklädda människor och rör sig till 60-talsmusiken i högtalarna. En välkänd basgång smyger sig in bland tonerna, och in på scenen kliver en helnaken trumpetare! Så kryper alla skådespelare, i bara underkläderna, in på scenen och sjunger den sugande, lockande Aquarius. Ja, det är 60-tal, flower power, fri kärlek och hippies som lever gemensamt på nästan ingenting förutom fräcka droger och färggranna, böljande kläder. (Eller ganska ofta nakna.)
Man gör upp med gamla tabun med några sånger som i rask följd hyllar droger (Hashish), ovanligare former av sexualitet (Sodomy, i vackra korala klanger) och rasism (Colored Spade, sjungen av de mörkhyade skådespelarna). Det är förstås menat att provocera dem som blir provocerade, men till största delen är Hair en musikal för de redan invigda/tuned in and turned on. Utan någon röd tråd visar varje sång och scen upp hippielivet som det skönaste och bästa sättet att leva.
Foto: Carl Thorborg
Men visst vill kärleksrebellerna ha en vuxenvärld att revoltera mot! Den informelle ledargestalten Berger (Fredrik Lycke) presenterar sig själv och några av personerna i den dansande gruppen. Uppklädda föräldrapar sitter i soffan och skakar på huvudet åt Claude (Albin Flinkas); Woof (Oscar Pierrou Lindén), en stilig ung man med kvinnliga attribut, berättar att han är familjens svarta får.
Det är ingen överraskning att Stadsteatern är bra på föreställningar med stor koreografi och starka sånger, och så är det även i Hair. Fast tyvärr dränks en del av texten av bandet ibland, trots fantastiska sångare som männen jag nämnt, Sara Jangfeldt som Sheila, kärleksgudinnan, och Anna-Maria Hallgarn som Jeanie (och många, många andra i ensemblen).
Rolf Lyberg är charmerande och rolig som kostymnissen som sympatiserar med hippiesarna... men är han inte redan på väg att slå mynt av deras sinnesstämning och fria kärlek? Claude får en inkallelseorder, och hans mardrömmar om kriget i Vietnamn gör scenen till ett slagfält. Det finns svartsjuka och besvikelse även i den fria kärleken, och Jeanies kärlek till drogerna gör henne mer och mer sliten och nojig. Det är svårt att leva från dag till dag, och det är svårt att välta etablissemanget, särskilt när de flesta människor ändå vill leva med tak över huvudet och fasta ramar i sitt liv. Men den underbara musiken och drömmen om ett annat sätt att leva låter fint även flera decennier senare. Good Morning Starshine! Let the Sunshine in!
Länk till Stadsteaterns sida om Hair
4 kommentarer:
Herlig! Jeg har elsket Hair-filmmusikken siden jeg var 8, og tenker faktisk å se filmen igjen denne uka - for femtiende gang? Så bra at det funket bra på teatret også! Jeg tror jeg har sett to forskjellige oppsetninger av det, men det er lenge siden.
Jag kom just hem från föreställningen på stadsteatern. Jag måste säga att jag är besviken. Berger.........Hallå! Hur kan man välja att sätta denna man på den posten? Det räcker INTE med att man kan sjunga. Man måste ha karisma också. Det har INTE Fredrik Lycke. Totalt intetsägande, trots snopp och allt.
Inte nog med det.....Han som spelade Woof...herregud. Var kom den tolkningen ifrån?? Jag skulle ha blivit förbannad om jag varit Don Dacus!
Nä bättre upp. INGET slår originalet, jag tycker att man kunde gjort deta mycket bättre. Besvikelsen är stor :O( Det enda som var riktigt toppen var kläderna. Mycket bra Camilla Thulin :) Nä nu går jag och drar något gammalt över mig. För det kan ju inte bli sämre än detta.
Det var ord och inga visor, Anonym. Men jag håller inte med dig om ett enda ord! Tråkigt för dig att du inte gillade uppsättningen.
anonym; Don Dacus var inte den originella Woof ;)
Skicka en kommentar