Gerstein spelar Bartók i Konserthuset

Långsamt och inbjudande ljuder de första tonerna när konserten börjar. Det är Wagners Förspel till Parsifal (1882) som tar form, i stora, imponerande klanger underbyggda av snabba, rörliga melodier i stråkarna, som rullar fram som vågor. Det är underbart, målande och lockande. Under dirigenten Mark Wigglesworth låter Kungliga Filharmonikerna högt och starkt, men kanske inte så fokuserat i klangerna.

Så hissas flygeln upp på scenen, och kvällens solist Kirill Gerstein tar plats för att spela Bela Bartóks Pianokonsert nr 3 i E-dur (1945). Vilket verk! Från första ton så självsäkert och dansant, i en melodi som nästan låter som något man känner till men strax tar egna vägar. Om jag kunde stycket lika väl som Gerstein skulle jag också sitta och nynna med! Efter det glada Allegrettot följer ett mer allvarligt Adagio religioso. Men trots de sorgliga klangerna är det en stark och drivande sats, mycket beronde på hur kraftfullt såväl Gerstein som orkestern spelar. Konserten är också skrivet så att orkestern och solisten kompletterar varandra, får glänsa båda två och inte behöver slåss om uppmärksamheten. Den sista satsen, Allegro vivace, är åter full av glädje och liv, och slutar med ett fyrverkeri, känns det som. Kirill Gerstein är en engagerad och kunnig pianist som jag gärna vill höra igen!

Efter paus spelades Mozarts älskade Jupitersymfoni, Nr 41 i C-dur (1788). Den är så melodisk och lättlyssnad, men Filharmonikerna föll inte i fällan att spela den lätt och luftigt, utan gav den tyngd och dramatik, utan att glädjen och skönheten försvann. En Mozart i veckan, om än inte en om dagen, gör gott för själen.

Konserten ges även en gång till på torsdagkvällen.

Länk till Konserthusets sida om konserten