Der König verneigt sich und tötet av Herta Müller

I flera år har jag varit fascinerad av den här boktiteln: Konungen bugar och dödar. Jag tänkte mig en schackkonung, en grym variant av den vilda drottningen i Alice i Underlandet. Schackbrädet är visserligen ett av de ställen där kungen uppträder, men boken är inte en skruvad allegorisk saga utan en serie av inblickar i livet som har format Herta Müller som författare. Nog för att det blir drömlikt/mardrömslikt ändå.

Boken utgörs av en serie av essäer. De är dock så väl redigerade och sammanställda att jag tar dem för en sammanhängande berättelse tills jag mot slutet av läsningen ser efter i inledningen.

De första sidorna behandlar Herta Müllers barndom i sin tyskspråkiga by i Rumänien, och jämförelser mellan det tyska och det rumänska språket. Det ger inblickar i hur hennes författarskap kommit till, men jag tycker först att det är litet tråkigt. Men så, på sidan 50, kommer en hastig sicksackrörelse mellan det idylliska och det våldsamma. I berättelsen om barndomen kastar Müller in en mening om att det var hennes uppgift att två gånger i veckan nacka en höna. Att äcklas eller bli rädd var det inte tal om. Två sidor senare räknar hon upp olika sätt på vilka människor kan dödas och lämnas döda för andra att hitta. Och för släktingar och vänner var det inte tal om att förskräckas och protestera, för det var Konungen, den oberörbara staten, som valde att döda dem som misshagade honom.

Fyrtio sidor senare sker en vacker och smärtsam spegling av hur en sak kan komma att betyda något annat, om den laddas med minnen. Det är föranlett av hur ett dragspel för mormodern kom att representera sonen som dog i Mostar under andra världskriget. Utan att det sades rent ut, var det många händelser och ting som blev oförklarliga och skrämmande i barnets värld, redan innan vidden av diktaturen kommit fram.

När Müller som student började engagera sig emot diktaturen, kom säkerhetstjänstens undersökningar att bli påträngande och verkligt skrämmande. Inför en resa till Wien blir Müller hotad och fysiskt utsatt av två personer på tågstationen. Det är motbjudande när jag plötsligt inser vilka det är som arbetar med att förfölja sina landsmän i diktaturers underrättelsetjänster. Minns du de äckligaste, fulaste mobbarna i grundskolan? Det är just de, som aldrig behövde sluta mobba dem som var mindre och svagare, utan fick använda sitt yrkesliv till att fortsätta knuffas, ta saker från andra, kalla dem fula ord och få dem att må dåligt. Fy faaan vad äckligt!

Av olika anledningar är jag egentligen inte så intresserad av självbiografier. Vad som gör att Herta Müllers bok ändå fascinerar är hennes distanserade språk i kombination med att hennes historia är så fruktansvärt annorlunda mot min egen. Precis som i hennes bok Heute wär ich mir lieber nicht begegnet får jag läsa om situationer som är så absurda att de verkar som science fiction. Men det är verkligt. Det var verklighet i Rumänien på 1900-talet, inte långt från oss vare sig i tid eller rum. Det är hemskt, och det är viktigt att inte glömma att det har varit så.

Fler böcker av Herta Müller:
Niederungen
Herztier 

Heute wär ich mir lieber nicht begegnet