Jag längtade ju efter att läsa en berättelse från en apokalyptisk tid, och Doris Lessing är en författare jag redan litar på. Så varför blir den här boken så fel? Det är så många delar som inte hänger ihop, och varken språket eller handlingen tilltalar mig.
En stad, ett helt land är på väg att falla samman. Infrastruktur, arbete, skolor, elektricitet fungerar alltmer sporadiskt. Det går att låtsas som ingenting och leva vidare som vanligt, men mer och mer inser invånarna att det "normala", det civiliserade livet de varit vana vid, är på väg att försvinna och ersättas av något annat. Berättaren bor i ett lägenhetskomplex med utsikt över ett litet torg där förbiströvande ungdomsgäng samlas eller tar rast på väg vidare. En dag kommer en främling till hennes hem och lämnar en trettonårig flicka, Emily, i hennes vård, som om det vore något avtalat sedan länge.
Emily är lillgammal och gör allt hon kan för att inte vara till besvär, men de två i lägenheten får aldrig någon kontakt med varandra. Efter hand börjar Emily dra sig mot samlingen av ungdomar som samlas på plätten utanför fönstret. Genom hennes delaktighet i gruppen får man en inblick i vad som kan vara det nya sättet att leva: att leta efter mat på olika ställen, plundra halvtomma affärer, hitta ett övergivet hus och odla växter och hålla sig med husdjur. Eller, när tiden känns rätt, samla sig i kolonn och dra iväg på jakt efter... efter vad?
Jag har riktigt svårt att sätta mig in i det jägar- och samlarliv som uppstår, med byteshandel och stölder och den starkares/listigares rätt. Fastän Lessing är generös med detaljer, får jag inte någon känsla för motivationen hos ungdomarna som försöker bygga ett nytt liv. Och om jag än kan acceptera att det är just barnen och ungdomarna som sluter sig samman i små och kapabla grupper, så får jag inte veta hur alla de övriga, äldre, klarar sig från dag till dag. Berättelsen blir ofullständig.
Till historien fogas berättarens visioner av rum bortom väggen i hennes vardagsrum. När det är lugnt och hon är ensam, upplever hon sig komma in bakom väggen, till olika rum varje gång. De kan vara i stökiga, slitna, dammiga, så att hon känner att hon skall städa upp och ställa dem i ordning, men kanske till ingen nytta eftersom de kan vara i oordning i nästa sekund igen. Ibland öppnar sig väggarna upp mot himlen och en natur bakom dem. Det är en idé som borde vara fascinerande, men jag får inget sammanhang mellan de bilderna och resten av historien.
När berättaren börjar se visioner av Emilys tidiga barndom, av en kärlekslös och ständigt förebrående mor, blir det förklarat vad som har format Emily till det ängsliga barn med en spelad glättighet och säkerhet som på något sätt blivit en styrka för henne. Jag börjar mer och mer känna att det är Emily, inte den namnlösa berättaren, som är bokens huvudperson. Men det skapar också känslan av att alla andra är bifigurer som finns med för att illustrera en tes, inte i sin egen rätt.
Så många delar som jag (eller Lessing) inte kan skruva ihop till något helt. Jag vill engagera mig i boken, men jag får inte ut något av den. Förhoppningsvis kommer den att stanna i mina tankar ett tag, och kanske kommer bitarna att falla på plats.
Snowflake tyckte bättre om boken än jag.
Nu har Jenny Diski berättat att det var hon som stod modell för Emily.
Här berättar hon mer om tiden hos Doris Lessing.
Fler böcker av Doris Lessing:
2 kommentarer:
Har någon bit fallit på plats eller var det helt enkelt och tyvärr en Lessingsk besvikelse?
För mig var boken helt okänd innan jag läste om den hos dig.
Nej, tyvärr, bitarna passar fortfarande inte ihop för mig! Men jag ger inte upp hoppet om Lessing; bara en sämre bok av fem är ändå bra statistik!
Skicka en kommentar