Du är alltså svensk? av Lena Andersson

Fatima har kommit till Sverige från ett annat land och slussas genom myndigheter för att få ansöka om ett jobb. På oklara grunder hamnar hon hos regeringen och får jobb som vaktmästare hos statsministern. Alla hon möter spottar ur sig klichéer och bjuder på kaffebröd. Alla låter korkade, skruvade så långt in i politisk korrekthet att de inte kan säga något vettigt, och inte heller Fatima blir mer än en stereotyp. Det skall kanske försöka vara så absurt att det är roligt, men det är det inte.

Det enda som blir litet intressant är när någon får säga mer än varannan mening i en av alla goddag-yxskaft-dialoger, och litet personlighet lyser fram. Även det som glimtar fram av bokens kärlekshistoria, såväl förälskelsens glöd som den olyckliga kärleken, blir mänskligt och något mera intressant. I övrigt är boken så tondöv och uppfylld av sin egen busighet att den blir lika löjlig som maktfigurerna den försöker driva med. I mitten av boken är det också bortglömt att den nya humana lagstiftningen i början av boken krävde att man skall kalla tyskar för deutschare. Jaha, så det var bara en skojig grej som skulle roa för stunden.

Som en överraskning kommer den sista delen av boken; statsministerns kvarlämnade anteckningar från tiden som beskrivits. Plötsligt framstår den stilige statsministern som reflekterande och sympatisk, efter att ha betett sig ansvarslöst och själviskt mot Fatima. Jag förstår inte ens om det är meningen att han skall verka intelligent, eller så satiriskt att jag inte ser mellan raderna. Det hjälper i vilket fall som helst inte det här självgoda stolpskottet till bok.

Fler böcker av Lena Andersson:
Var det bra så?
Duck City