Dramatens kris

I flera år har jag gått på teater i huvudstaden så gott som varje vecka. Det är en ynnest att bo nära Kungliga Dramatiska Teatern och Stockholms Stadsteater, lastade som de är med erfarenheter, traditioner och begåvade skådespelare och regissörer. Men de senaste åren har jag blivit mer och mer besviken på Dramatens uppsättningar.

Förutom några enstaka pärlor är det många pjäser på Dramaten som känts som antingen trötta upprepningar av vad som fungerat tidigare, eller som chansningar helt utan kontakt med den tänkta publiken. Lägg till saken att flera av skådespelarna verkar anställts mer för sitt kända namn än för talang, och att de tillåts breda ut sig i manér som skall gälla för personlig skådespelarkonst.

Visst har Dramaten ännu några skådespelare med rent gudomlig begåvning - Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Lil Terselius och Jonas Karlsson är några av dem som aldrig gör en besviken. Visst har Dramaten fått till några mästerverk de senaste åren. Dödsdansen, Ett Dockhem och Fedra är lysande exempel. Så finns några chanstagningar som inte nått ända fram, men ändå var sevärda, såsom Blanche och Marie och Jungfruleken. Sedan finns det pjäser som hade förutsättningar att bli bra, men som fuskades bort så illa att jag blev förbannad. Jag tänker främst på Fördold, en djup och spännande historia skriven av vårt samtida snille Lars Norén, som närmade sig rena farsen eftersom den framställdes så okänsligt.

En del pjäser med intressanta premisser (Dumb Show, Bernardas hus) har jag ännu inte hunnit se, andra har jag missat (Svenskt landskap med kinesiska detaljer). Varför har jag inte gått och sett dem? Därför att i valet mellan att se en pjäs på Dramaten, Stadsteatern eller någon av de fria teatrarna, kommer Dramaten alltid sist för mig. Varje pjäs man inte redan sett är en chansning, och ju mer jag intresserar sig för handling och skådespelare, eller litar på att uppsättningen är bra, desto mer gärna tar jag chansen att gå och se den. Så ofta som Dramatens föreställningar gjort mig besviken, är jag inte längre särskilt benägen att förlägga min teaterkväll dit.

Gemensamt för alla pjäser jag ser på Stockholms Stadsteater, är att de har ett naturligt och direkt tilltal. Även när handlingen och uppsättningen närmar sig det fantastiska, är skådespeleriet naturligt. Det betyder inte att man alltid måste spela realistiskt, eller att ett stiliserat skådespeleri inte har sin plats. Men det är sorgligt hur det på Dramaten är som ett avstånd mellan publiken och scenen, en osynlig glasvägg som förmedlar att "här spelar vi teaaaater". Tacknämliga undantag från den inställningen är t.ex Lång dags färd mot natt förra våren, samt Torkel Petersson i alla roller han har.

Det verkar som att Dramaten reagerar alltför instinktivt på den kritik som man har fått under åren. "För få kvinnoroller? OK, här får ni Tre knivar från Wei!" - "För få utlandsfödda på scenen? OK, här får ni Sultanens dilemma" - "För litet samtidskritik och risktagande? Här fläskar vi på med Blottare och parasiter!" Men det var aldrig bottnat i en genuin vilja att berätta just de här historierna, eller en kunskap om den längtan hos publiken som man ville bemöta. Därför känns de här risktagandena mer cyniska än ärligt sökande.

Jag vet inte hur stor del av det här problemet som ligger hos teaterchefen. Att Marie-Louise Ekman utvalts till nästa teaterchef har hälsats med glädje av många anställda på Dramaten. Jag, som såg hennes Gäckanden som ett rejält magplask, förhåller mig mer skeptisk, men har ändå inte givit upp hoppet om Dramaten och dess framtid.

Länk till Dagens Nyheters artikelserie om Dramaten i kris