Det är så mycket som blir svårare och rent otäckt när man inte ser. Tänk att ha förlitat sig på synen i hela sitt liv, och så försvinner den utan förvarning. José Saramago beskriver en epidemi av blindhet som drabbar ett helt land. Den verkar smitta lätt, man ser ingen orsak till den och det finns ingen bot mot blindheten. Eller snarare, man hittar ingen bot, för den som undersöker en blind blir snart blind själv. Paniken får de ännu seende att tvinga in de blinda i karantän i ett övergivet mentalsjukhus.
I karantänen finns bara knappa möjligheter att sköta sin hygien, och mat distribueras endast sporadiskt och i alltför små mängder. Saramago berättar utförligt hur allt smutsas ned mer och mer, såväl byggnaden som människorna som är ihopfösta där, och förhandlandet och kompromissandet för att få maten att räcka. Soldaterna som vaktar så att de blinda inte skall rymma är så rädda att de ofta skjuter och råkar döda några av de blinda, vilka måste letas upp och begravas av de kvarvarande för att inte ligga och ruttna och orsaka sjukdomar.
Att soldaterna får behandla de blinda så hänsynslöst utan utredningar uppifrån och utan att pressen lägger sig i, känns litet osannolikt för någon som är van vid det svenska samhället. Jämför byråkratin och ordningen i Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist! Men om man tänker sig ett mer auktoritärt, nästan fascistiskt samhälle, drivet till panik av en skrämmande sjukdom, blir det mer trovärdigt.
Något som inte alls är svårt att tro på är hur några av de starkare i karantänen sluter sig samman, lägger beslag på all mat och kräver betalning av de övriga. Människorna som förlorat sin syn sjunker snabbt ned i anarki. Hur vet vi detta? En av kvinnorna i karantänen är fortfarande seende, men spelar blind för att få följa med sin make. Trots att hon lever bland de blinda, blir hon inte smittad av den mystiska blindheten. På så sätt kan hon vara till hjälp för gruppen hon håller sig till, fastän hon till största delen håller sin synförmåga hemlig för att inte riskera att bli utnyttjad som tjänarinna åt alla.
Saramago skriver långa stycken, med mellanslag istället för punkter. Det gör att dialoger inte avbryter berättarflödet, och historien rullar fram både mjukt och obevekligt. Det bästa partiet i boken är de första sidorna, där Saramago beskriver ögonblickena då huvudpersonerna förlorar sin syn. Att vara mitt i vardagen, och så, smärtfritt och utan förvarning, ha förlorat förmågan att se och därigenom blivit avskärmad från vardagen och beroende av andra, berättar han så skarpt och klart att jag får en klump i halsgropen. Allteftersom historien går vidare stör jag mig dock på en del inkonsekventa detaljer och en latent gubbsjuka.
Jag tycker att boken är bra, men den är varken ett så spännande mysterium eller så psykologiskt insiktsfull att den känns oumbärlig. Men jag tror däremot att filmen som gjorts efter boken kommer att vara sevärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar