Black Hole av Charles Burns

Jag hade läst flera positiva recensioner av den här grafiska romanen innan jag fick tillfälle att läsa den själv. Jag blev så glad när jag till slut kunde lägga vantarna på den! Tyvärr blev jag inte så fascinerad av den som jag hade hoppats. Epidemin av missbildningar som drabbar tonåringarna det handlar om, och som smittar via sex, blir varken mystisk eller förklarad.

Att berätta en historia i serierutor istället för text ger både fördelar och nackdelar. Man får använda sig av bilderna för att förmedla känslor och stämningar. Jag tycker inte att Burns' kontrastrika stil är så bra för just det. Speciellt människornas ansiktsuttryck blir stela och uttryckslösa.

Eftersom man oftast får se huvudpersonerna röka på, dricka öl, idka sex och klaga på tonårslivet, är det i början svårt att känna sympati för dem. Först efter halva boken börjar jag lära känna dem tillräckligt för att engagera mig vad som händer. Det är ju faktiskt så att den sexuellt överförda epidemin inte är huvudrollen, utan istället en detalj som förstorar alla problem med att vara tonåring: att finna sig i konstiga, läskiga situationer, att försöka hitta kärleken, att hantera att vara en tönt, utstött av de coola kidsen. Väl värt att berätta om.

Men även här tycker jag att Burns tappar tråden. De allra nördigaste ungdomarna, de som var utstötta både före och efter de blev vanställda, de är fortfarande bara bifigurer och umbärliga. Vi får följa dem som ännu kämpar för att inte hamna längst nere i hackordningen. Även om det är en kamp med bitter bismak som man kan känna igen sig i, känns det ändå oschysst mot de allra, allra fulaste.