Världen är en scen med 123 Schtunk

På repertoaren har 123 Schtunk flera klassiska historier: Rid i natt och Raskens av Vilhelm Moberg, Strindbergs Ett drömspel och Hemsöborna, Romeo och Julia och en berättelse om Mozart. Nu plockar gruppen upp några av scenerna och sätter ihop dem till Världen är en scen, med ett löst ramverk bestående av Mannens sju åldrar. Det börjar med tillblivelsen. Men hallå, det där kan man ju inte visa hej vilt när det är barn i publiken! Man hejdar sig och börjar fråga ut ungen, svär litet över barnen och föräldrarna som tagit med dem, och vänder tillbaka till de utpekade och använder sig av dem, skolans namn och allt vad de sagt under resten av föreställningen.

Det var förresten inte där det började, utan med välkomnande sånginslag, och förstås ivriga applåder från publiken varje gång någon gjorde entré. Ja, nästan varje gång någon gör entré om igen under hela föreställningen, och varje gång någon får till en pangreplik, och det är ofta! Idén med 123 Schtunk är ju att använda sig av det tveksamma och roliga i pjäserna de spelar, spåna vidare på det och låta ögonblickets ingivelse leda dem till nya skratt. Och ett riktigt bra sätt att få in nya detaljer att spela på är att dra in medlemmar ur publiken, vilket alla bör vara beredda på på rad ett och faktiskt även rad två. När 123 Schtunk har premiär på Världen är en scen får de hjälp av engagerade damer från Lysekil, snickare, IT-konsulter och några till, och alla hjälper glatt till under skämtsamma tillrättavisningar av de tre älskade clownerna på scenen.

Det ligger stor skicklighet i att hålla handlingen igång när allt ser ut att vara helt spontant och flytande. Improvisationerna styrs i hamn innan de seglat iväg alltför långt, och nya scener baxas in vilket ger många anledningar till att få småpanik för att man har fel kläder för pjäsen det gäller. Det leder till många skratt och en stor känsla av gemenskap. Jag har djup kärlek till artister som vill roa sin publik och jobbar hårt för att det skall se enkelt ut. 123 Schtunk må snubbla sig förbi djupsinnigheterna i pjäserna de rusar igenom, men den goda känslan i magen är nog så viktig för alla oss i publiken.

Länk till spelplanen för 123 Schtunk

Hemsöborna med 123 Schtunk på Borås Stadsteater

Många kan inledningsorden till Hemsöborna utantill: "Han kom som ett yrväder en aprilafton..." och handlingen, i alla fall på en höft. 123 Schtunk kan också handlingen och inledningen, men börjar avvika från den med improvisationer så snart de har klarat av den musikaliska inledningen. Aha - var det någon på första raden som rättade dem? Kan han inledningsmeningen bättre? Han kanske vill kliva upp och köra pjäsen själv? Inte det, men han kommer att få gå upp på scenen i andra akten, och då minsann...

Teatergruppen 123 Schtunk spelar med clownnäsor, minimal men flexibel rekvisita och ständiga improvisationer verk ur teater- och litteraturhistorien: Rid inatt, Raskens, Romeo och Julia och Hemsöborna. Publiken på de första raderna får räkna med att bli indragna i handlingen, upphämtade på scen eller bara utpekade på sin plats, men stämningen är god trots låtsade hot och uppspelade konflikter mellan aktörerna. Mellan de regelbundna gapskratten slutar jag aldrig le åt det som händer på scenen.

Visst spelar gruppen handlingen i mål, men det viktiga är alla utvikningar på vägen i form av stundens infall, improvisationer över lokala förhållanden och publiken, lyteskomik och en god förmåga hos skådespelarna att se humorn i varje ögonblick. Jag kan ha svårt att skratta åt den sortens humor, men 123 Schtunk är så skickliga att det är hisnande att se deras humorakrobatik. Hur respektlöst de än beter sig blir de heller aldrig osympatiska mot pjäsen, rollfigurerna eller publiken. Varje kväll är unik, säger det själva, och det är en av anledningarna till att gå på en uppsättning med 123 Schtunk oavsett om man sett just den pjäsen tidigar. Ett tre timmar långt skratt tillsammans med andra gör gott för själen.

Länk till 123 Schtunks hemsida

Ett drömspel med 123 Schtunk på Lorensbergsteatern

För hundra år och två månader sedan invigdes Lorensbergsteatern med Strindbergs pjäs Ett drömspel, och nu - nej, inte går teatern i putten för att 123 Schtunk sluter cirkeln! Handlingen i stora drag är igenkännbar i uppsättningen, men som vanligt broderar de tre personerna på scenen ut den i improvisationer och gliringar till publiken.

Det är premiärkväll, och det sitter ett par tidningsrecensenter i publiken. Ensemblen tänker sig att det nog kommer att tilltala dem att de spelar en obegriplig pjäs! Publiken beklagar de dock med glimten i ögat och undrar hur det känns att ha betalat för det här, när handlingen blir konstig.

Jag skulle egentligen tro att första uppförandet av en ny pjäs inte är idealiskt för att utvärdera en 123 Schtunk-uppsättning (vilket förstås inte hindrade mig från att gå på premiären): även om gruppen har erfarenhet och känsla för vad som fungerar att skämta om och bolla ut till åskådarna, är det nog något som sätter sig mer och smidigare för varje föreställning. Men det betyder inte att första framförandet av Ett drömspel haltade, inte alls, och det var inte en tyst sekund och inte många minuter utan skämt och skratt.

Ensemblen nämner då och då att de har låtit ovanligt mycket av pjäsens seriösa karaktär finnas kvar. För min del hade gärna allvaret och de sorgliga partierna fått ta ännu mer plats - ett skratt som följer en allvarlig situation blir starkare och helhetsintrycket av pjäsen blir djupare, enligt min mening. De koreograferade danserna är snygga, kunde kanske varit litet kortare, men blir också en bra paus mellan de rappa skämten.

123 Schtunk står för en fin teatertradition av samspel med publiken och petade hål i uppblåsta ballonger. Varje ny föreställning på repertoaren ger nya möjligheter för de tre kvicka hjärnorna att dribbla med ordvändningar och dråpliga situationer, och det gör varje föreställning sevärd.

Länk till Lorensbergsteaterns sida om Ett drömspel

Länk till 123 Schtunks turnéplan

Foto: Rasmus Forsgren

Raskens med 1 2 3 Schtunk

Jag måste erkänna att jag varit skeptisk till gruppen 1 2 3 Schtunk i många år. Ett skämtsamt förhållande till ursprungspjäserna, improvisationer i samspr¨åk med publiken och allt det krönt med clownnäsor - det lät alltför nära buskis för att jag skulle våga mig dit. Men efter att ha blivit övertalad är jag mycket, mycket glad över att jag fick se Josefine Andersson, Dick Karlsson och Lasse Beischer spela Raskens på sitt eget sätt.

Under det inledande publikfrieriet är jag fortfarande tveksam, men den övriga publiken är van och förväntansfull och skrattar och applåderar ivrigt - och snart gör jag det också. De tre på scenen byter roller och berättar historien om soldaten Rask, inlindat i skämt och blixtsnabba infall i stundens hetta. Upptäkten av legendaren Owe Thörnqvist i publiken ger upphov till improvisationer som poppar upp igen då och då under kvällen, men minsta felsteg eller borttappad keps kan bli källa till smarta och roliga infall.

Det är det som det hänger på: att improvisationerna är komiska och intelligenta, och säkerheten hos skådespelarna när de kastar sig långt utanför manus, passar tillbaka och blixtsnabbt möts av ett svar från motspelaren. Man meta-skämtar om den enkla men användbara rekvisitan, om traditioner på 1800-talet, och med teknikern Thomas Påhlsson som bara menar väl... eller?!

Jag är mycket imponerad av 1 2 3 Schtunks förmåga att göra humor av Raskens utan att tappa sympatin för sina rollfigurer, och av skådespelarnas säkerhet och komiska timing. De förtjänar fulla hus på alla sina turnéer!


Länk till 1 2 3 Schtunks hemsida

Ett dockhem på Dramaten 2022

Anna Pettersson gör fantastiska saker med de klassiska pjäser hon tar sig an. Tre Torvald i rad kommer hem till sin lilla lärka Nora (Manuela Gotskozik Bjelke), frågar henne om hennes dag och läxar milt upp henne för att vara en slösa. Den förste (Per Svensson) är teatralisk och de båda skuttar runt som i ett folklustspel, den andre (Hannes Meidal) är tillbakahållet elak så att det blir otäckt, den tredje (Joel Valois) är glad och snäll och då är det Noras egen ilska som kan välla fram. 

Vi får också tre av Kristin, fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Käll), och det ger henne den större närvaro som jag alltid har tyckt att hon behöver i pjäsen. Hon kommer in i början och berättar om sitt liv idag, och i slutet kommer hon med besked som kastar om alla förutsättningar för både hopp och förtvivlan hos Nora. De tre kvinnorna Linde som nu knatar in hos Nora får småprata sinsemellan och kommentera sina trånga korsetter. Framför allt har de välbehövlig pondus i sitt viktiga samtal med Krogstad (Pierre Wilkner). Hans roll behöver dock bara en skådespelare på scenen, och detsamma gäller för Doktor Rank gestaltad av den magnifika Marie Göranzon.

litet 123-Schtunk!

Litet grand tycker jag att spänningen inte hinner bli så stark som den kunde vara under de rysliga timmarna då Nora skall underhålla maken och grannarna, vetande att brevet som skall ändra deras tillvaro ligger i deras brevlåda. Men så stegras tarantellan till ett riktigt kusligt skräckfilmsscenario, som till och med står sig över pausen. Dock kan de koreograferade danserna i alla andra scener kännas litet för långa och inte helt nödvändiga. Men sången om kärlek (av Gustave Lund) som Joel Valois sjunger är mystiskt vacker och jag hoppas att kunna höra den igen.

När det uppjagande slutet kommer blir Noras utsatthet tydligare då hon ensam står mot tre Torvald - mannen hon i hemlighet arbetat så hårt för att hjälpa, som nyss önskade att han finge vara hjälte och skydda henne från fara, som sedan förkastade henne och allt vad hon gjort, och sedan återinsatte sig själv som familjens hjälte utan en tanke på hennes uppoffringar. I dagens samhälle är omständigheterna andra men det finns många kvinnor som kan känna igen Torvalds självupptagenhet och otacksamhet från sina egna liv. Då är det skönt att med Nora slå sig fri och lämna allt.

Länk till Dramatens sida om Ett dockhem

Årets bästa teater 2014

Mitt teaterår inleddes av en pjäs utan levande skådespelare, Flickorna på Liljevalchs. Jo, de två dockförarna var förstås levande kvinnor, och deras skicklighet gav dockorna, skapade efter Lena Cronqvists tavlor, definitivt liv för oss som såg dem.

Som i ett dockskåp levde familjen i Dansösen Käthe Hermann på Fria Teatern, men även de lekarna var fyllda av allvar.

I Lars Noréns Nattvarden hade barndomstrauman skapat vuxna som inte mognat utan fastnat i en tioårings egoism, och grymhet mot sina närmaste.

Hämmade av omvärldens fördömande var kvinnorna i Moster Malvina på Strindbergs Intima Teater, men till sist lyckades mor och dotter äntligen mötas som hela, komplexa människor.

En historia om mycket elände och motgångar bakades in i mycket humor utan att förlora kärnan av sympati i Raskens med 1-2-3 Schtunk.

Bara en man på - eller intill - scenen behövdes för att göra Sufflören till en rik upplevelse på Dramaten.

Desto fler människor i alla åldrar hjälpte till att skapa den fina familjeföreställningen Oliver Twist med Enskedespelet.

En annan historia som tål att ses många gånger är Tre Systrar, som gjordes mycket väl på Dramaten.

Tillika på Dramaten dök en moderniserad men genuin Richard III upp.

Helt nyskapad och glittrande av snille var den kvantfysikaliska revyn Svarta Hål på Södra Teatern.

Teater Galeasen gav en dubbel kärlekshistoria, hackad och blandad och presenterad så att det absurda kändes helt naturligt i pjäsen Illusioner.

Stadsteatern är bra på att sätta upp pjäser med sång och musik, och begåvade musiker och skådespelare på scenen gav liv åt Karl Gerhard och flera av hans listiga sånger. Den är verkligen värd sin stora publik!

Lika stor publiksuccé med förlängd speltid har Rampfeber blivit på Borås Stadsteater, och det var skönt att få avsluta året med den och ett riktigt gott skratt.

39 Steps på Union Square Theatre NYC

Det är precis hundra år sedan John Buchans bok utkom, The 39 Steps, om en engelsk gentleman som blir indragen i en konspiration och måste lösa mysteriet för att undkomma hotet mot sitt eget liv. Alfred Hitchcocks version är den mest kända av filmatiseringarna, och på senare år har en stiliserad scenversion av den satts upp, först i England men senare också i andra länder, inklusive Stockholm. I New York spelas den för tillfället på Union Square Theatre, där jag såg den.

Uppsättningen är av den sorten som sätter teaterns begränsningar i fokus och gör humor av den. Skådespeleriet är uppskruvat till max i teatraliska gester och emfas i varje replik, scenografi används listigt och skyfflas in och ut på scenen utan smussel, och hattar och andra attribut byts blixtsnabbt för att, som det står, fyra skådespelare skall kunna spela 150 roller.

De två personerna listade som Clown #1 och Clown #2 (Billy Carter resp. Daniel Harray) står för de flesta och snabbaste av dessa rollbyten, vilka alla förlöpte perfekt trots att Harray var inhoppare i rollen. Jag kan bara föreställa mig hur många repetitioner med alla kombinationer av skådespelare som de måste ha gjort! Nästan alla kvinnoroller görs av Brittany Vicars, och Robert Petkoff har huvudrollen som Richard Hannay, och båda gör sina jobb bra.

De är alla, som sagt, utsökt teatraliska och överdrivna i sina utrop, uttryck och dödsscener. Tyvärr är det inte den sortens humor som tilltalar mig (även om jag verkligen gillar svenska 1 2 3 Schtunk), men jag kan se att allt är väl genomtänkt och genomfört. Uppsättningen är en rolig prövning för ensemblen, och halsbrytande underhållning för en uppskattande publik.

Länk till 39 Steps på Union Square Theatre