Bones And All

När pappan får veta att de måste sticka är de ute ur huset på en timme. Det är inte första gången det händer, och de har inte mycket packning. Maren kunde inte hejda sig. På en hemmakväll med de nya klasskamraterna började hon tugga på en av tjejernas fingrar. Maren och pappan lämnar staden utan att lämna ett spår efter sig.

Men det här var sista gången för pappan. Han överger Maren med en kassettinspelning och en ledtråd till att hitta hennes mamma. Vägen går från en småstad till en annan. Till sin överraskning möter hon en annan "ätare", den äldre mannen Sully. Han är udda men välkomnande, och det är inte förvånande att han har blivit det efter en livstid av att endast sällan möta andra med samma behov som han, ett behov som också är tabu. Han har ritualer och regler kring sitt ätande och bjuder in Maren till en måltid.

Sully är alltför underlig för Maren och hon drar vidare. Hon har sina egna funderingar kring hur man skall rättfärdiga att äta en annan människa eller i alla fall minimera plågorna. Näste ätare hon möter, den söte unge killen Lee, försöker också ha åtminstone några moraliska principer, men det är svårt både att hitta regler som fungerar och att hålla sig till dem, när man är genuint hungrig på andra människors kött.

Marens och Lees resa genom Mellanamerika är en road movie med verkligt höga insatser. De båda ger sig inte av för skojs skull, att hålla sig borta från samhället är något de måste för att inte avslöjas. Bones And All är som att vi får smygtitta på två ungdomar som försöker orientera sig i den svårspelade världen de har hamnat i. När de har ätit sig mätta tvättar de inte bort blodet som runnit nedför hakan och ned på kläderna, fastän det vore mest praktiskt, utan låter det torka in och vara kvar i några timmar. Det känns inte som något som de gör för att se läskiga ut för kameran, utan som en viktig del i en ätares identitet.

Livet på motorvägen har sin frihetskänsla och många ögonblick av glädje, som när Lee sjunger med i sin favoritmusik och förstås ungdomarnas spirande kärlek. Men det är svårt för ätare att hitta ett normalt sätt att leva med andra även när de försöker. 

The Bee Sting av Paul Murray

Bilfirman har gått dåligt ett tag nu. I en liten stad är det sådant som alla känner till och mumlar om, och det påverkar alla i familjen Barnes. Från att ha hört till de bättre bemedlade har mamma Imelda har fått börja dra ned på inköpen, till och sälja av en del kläder och möbler, och tonårsdottern Cass som redan är osäker på sin popularitet känner sin position bland klasskamraterna vackla. Vad håller han på med, Dickie som driver firman? Han verkar obekymrad och umgås istället med den halvtafflige hantverkaren Victor.

Paul Murray fångar mycket väl de många snurrande tankarna hos ett barn eller en tonåring - Cass, tolvårige PJ och tillbakablickarna till Dickie som ny student i Dublin. Har man inte levt så länge så kan små saker ta stora proportioner i ens sinne, och slumpen och oövertänkta val kan leda ens liv åt håll man inte kunnat tänka sig. Familjemedlemmarna får vardera ett hundratal sidor där man får djupare förståelse för deras bakgrund och vad som oroar dem just nu. Och de har alla mycket att oroa sig för, och mer blir det - alla hamnar i olika svåra situationer som ändå löst hänger samman, och allt verkar bara kunna bli sämre.

Dickie och Imelda var för sig har levt under sämre förhållanden och tagit sig igenom dem, och fastän förutsättningarna är bättre nu, är det som att eländet fortsatt att genomsyra deras liv och nu växt sig starkare än det som var bra. Den återkommande oturen som drabbar familjemedlemmarna på olika sätt gör att läsarens oro växer. För egen del känner jag mig en aning manipulerad, trots att prosan flyter väl (utom i Imeldas kapitel, vilka blir svårläsliga på grund av att punkterna tagits bort). Det är som att Paul Murray lagt ihop de mest sorgliga och oturliga pusselbitar han kunde tänka sig. Fastän han är en skicklig författare blir jag övermätt av hans eländesskildring.

Dödens ö i Berwaldhallen

Den fängslande tavlan Dödens ö (1884) av Arnold Böcklin inspirerade Sergej Rachmaninov tjugofem år senare till den minst lika fascinerande symfoniska dikten med samma namn. Man kan föreställa sig den långsamma, stillsamma rodden mot Dödens ö i de inledande mjuka fem-åttondelstakterna. Men en storm blåser upp och efter den klingar årtagen fastare och obönhörliga. Framme vid ön några steg på den mark som utgör platsen för den eviga vilan, lugn kontemplation över detta och så allt tystare roddtag från en båt på väg bort för alltid. Med stor precision och klarhet dirigerade Nathalie Stutzmann de likaledes kompetenta och säkra Radiosymfonikerna i detta trollbindande mästerverk.

Konsertens andra stycke var Robert Schumanns Cellokonsert i a-moll (1850), till temperament och takt annorlunda än Dödens ö. När Edgar Moreau började det första solopartiet var det som att cellon talade, ett klart och tydligt språk där vi var på vippen att förstå vad som berättades. Även solokadensen i den sista satsen var så varierad att det lät som en berättelse, och under Moreaus stråke och i Berwaldhallens fina akustik kom varenda nyans utmärkt fram.

Mer känslor i kvällens sista verk, Symfoni nr 6 i h-moll Pathétique (1893) av Pjotr Tjajkovskij. Än en gång kunde dirigent och orkester förena exakthet med stor inlevelse så att varje ton och harmoni klingade tydligt och full av energi. Denna symfoni har det ovanliga formatet att den sista satsen är ett stillsamt Adagio lamentoso, vilket många har förknippat med att kompositören dog snart efter färdigställandet. Men kvar i minnet fanns den triumfatoriska tredje satsen Allegro molto vivace, och efter den magnifika insatsen fick Radiosymfonikerna och Nathalie Stutzmann med rätta många inrop under de stående ovationerna.

Länk till ett initierat och underhållande program om Dödens ö (musiken)

Vi som valde att stanna

Det var väl egentligen inte alltid ett val de gjorde, de som stannade kvar i Ukraina när Ryssland anföll. Åtminstone inte till en början, kanske inte medvetet, för när vet man att det är dags att fly från ett krig i ens närhet som känns helt overkligt? Pappan i den första familjen vi möter i den ukrainska serien Vi som valde att stanna tänker sig att det måste vara över på ett par dagar och förskansar sig i villan. Men nästa morgon krossas bilen och husets fönster av en bomb. Till skräcken och paniken kommer nu den besvärande känslan av att behöva be hustruns exmake och skjuts och skydd undan striderna.

De sex delarna av TV-serien Vi som valde att stanna visar personer ur olika samhällsskikt som av olika anledningar inte lämnar landet när kriget bryter ut. En del av berättelserna är inspirerade av verkliga personer och situationer, som den om djurskötarna som stannade hos djuren på Kievs zoo, eller popstjärnan som valde att bo kvar i sin lägenhet i en folktom stad. Det är lätt att leva sig in i förvirringen och rädslan när soldater och frivilliga bygger upp skyddsvallar mot en kommande invasion, eller när andra flyr ut ur landet och man själv inte har möjlighet att göra det valet.

Historierna man har valt att filmatisera har till största del lyckliga slut: människor finner gemenskap i beredskapen mot en yttre fiende, man väljer att stanna och kämpa för sitt land. Vi får inte se sorgligare eller grymmare historier om människor som utnyttjar situationen och sina medmänniskor för att berika sig själva eller bara plåga någon annan, vilket ju också har hänt. Men att få se vardagen vändas i tumult ger tillräckligt mycket av förståelse för att man skall kunna föreställa sig även alla de gånger som oskyldiga dödades eller blev skadade för livet, i ett grannland med en vardag mycket likt vår egen.

The Mountain In The Sea av Ray Nayler

Vi är några år in i framtiden, med teknologier som tagit några skutt framåt - AI:er med personligheter som liknar människovänner, det bärbara identitetsskyddet abglanz, och en android som är så människolik att hen skrämmer mänskligheten. Handlingen i boken The Mountain In The Sea förs framåt genom nedslag hos olika personer - bläckfiskforskaren Dr. Ha Nguyen, androiden Evrim, Eiko som fångats som mänsklig slav på ett AI-styrt fiskeskepp, och så ett antal aktörer som lirkar fram bara några halvt begripliga upplysningar av en annan, vilket leder till att någon av dem strax går ett grymt öde till mötes. 

Anledningen till informationsfiskandet och det samvetslösa eliminerandet av människor är både lätt och svårt att utläsa av detaljer i händelserna. En mäktig och resursstark organisation är ute efter kunskap och tillgångar som en annan mäktig och resursstark organisation skyddar, båda uppenbarligen utan hänsyn till spillda människoliv. Mitt i det hela anländer Dr. Ha Nguyen till ön Con Dao, inköpt och avskärmad av konglomeratet DIANIMA, för att forska på bläckfiskar som verkar ha osedvanligt hög intelligens och kapacitet.

Under större delen av boken är forskningsbakgrunden och sammanhangen mellan de olika delarna så lösa, och framställningen så pratig, att det frustrerar en läsare som vill ha mer av hårda fakta och mindre av känslosamma formuleringar. De återkommande citaten från Dr. Ha Nguyens bok How Oceans Think och Dr. Arnkatla Minervudottír-Chans bok Building Minds är också mer av millenial-memes än vetenskapliga utsagor, och handlingen och upptäckterna går onödigt långsamt framåt. Det är under de sista hundra sidorna som trådarna knyts ihop och skapar något mer intressant - kanske inte riktigt så intressant som man hoppats efter den långa upptrappningen och fortfarande litet för löst staplat ovanpå hittepå-vetenskap, så den belöningen känns inte tillräcklig efter att ha läst den tjocka boken.

Mitt Inferno på Strindbergs Intima Teater

Vilken ära, men också vilken börda att bli ombedd att skriva en pjäs för Strindbergs Intima Teater! Vår författare, som står framför oss på scenen, läste ju Inferno redan som nittonåring i Paris och känner sig säker på att kunna anta utmaningen att skriva något nytt i Strindbergs anda. Eller? Allteftersom pjäsen fortskrider avslöjas de självsäkra deklarationerna som bluff. Författaren/berättaren Erna är på flykt från familjen, bor på hotell i Malmö och hör pappas pianospel från övervåningen som inte finns där. Så på sätt och vis börjar hon närma sig Strindbergs paranoia i sin skrivkramp och själsliga kaos. Eller?

Kan hon verkligen som kvinna skriva en moderniserad Inferno? Av de kvinnliga författarna hon påminner sig, några ungefär samtida med Strindberg, så begick fem av sex självmord. Virginia Woolf, Viktoria Benediktsson, Tove Ditlevsen... Det är den oron som kryper sig närmare. I morgonrocken hittar Erna stenar. Sedan en rakkniv.

Pjäsens inledning, att låta en person snubbla in i mörkret, deklarera att man är mörkrädd och tala med publiken om vad man skall göra, det skulle lätt kunna bli slapstick men inte i Sandra Huldts skickliga framförande. Hon har Sveriges vackraste leende men de ursäktande, förklarande replikerna blir aldrig underdåniga trots den stora dosen humor. Då och då mörknar hennes röst till en replik som tycks komma från teaterns grundare själv. Då och då stiger hon också in som en sällsynt litterär vaktmästare med sopborste och stort inflytande över vad som skall ske på teatern (och det är inte den där moderniserade Inferno-pjäsen, inte).

För att parafrasera vad Erna själv citerar i pjäsen så är inte den röda tråden i denna pjäs så tydlig, men varje scen och varje sinnesväxling är ett under att se i Sandra Huldts fantastiska gestalt.

Länk till Strindbergs Intima Teater

Foto: Klara G

Den underbara historien om Henry Sugar

Wes Anderson låter det gärna synas i sina filmer att allt är en föreställning: skådespelet drar åt det teatraliska, scenografin är designad som för teater, och i vissa scener får vi med flit se scenarbetare hantera rekvisita och bakgrunder. I hans filmatisering av fyra noveller av Roald Dahl är konceptet genomfört mer konsekvent än någonsin. Skådespelarna vänder sig direkt till kameran, framför sina repliker med snabbheten av en nyhetsuppläsare från 1930-talet och därtill också beskrivningen av vad de själva gör och känner, i tredje person. Det passar förstås extra bra när manuset kommer från Roald Dahl, en författare med sinne för ordval och klokt ihopknåpad handling.

Från denna stiliserade dockskåpsvärld berättar Benedict Cumberbatch Den underbara historien om Henry Sugar, vilken han också spelar. Men det är en berättelse i en berättelse i en berättelse, för för att komma till botten måste vi höra en annan persons historia om en man i Indien som kunde se utan att använda ögonen, och också hans historia om hur han skaffade sig den förmågan. 

Rollistan för den ganska korta filmen är fylld av kända namn, och männen (kvinnorna är försvinnande få) dyker upp i flera roller. Säkerligen har de haft mycket roligt när de har spelat in Den underbara historien, även om det inte märks då de alla dragit ned på gester och röstmodulering till ett minimum för att åstadkomma en stram och precis spelstil. Det tillsammans med de tydliga rekvisitabytena och den oförutsägbara handlingen är mycket underhållande för en uppskattande åskådare.

Efter Henry Sugar släpptes tre andra ännu kortare historier skrivna av Roald Dahl och regisserade av Wes Anderson. Men fy så hemska de är! Svanen är en grym historia om brutal mobbning. Råttfångaren är inget för äckelmagade. Poison är frånstötande på ett eget sätt i de allra sista minuterna, men just i den episoden passar den sammanbitna spelstilen extra bra, så den är ändå sevärd, med en spänning som är hög från början till slut.