Samtidigt, Indien på Kulturhuset, del 1
Det är rättvist att utställningen med indiska konstnärer tar lång tid att gå igenom och ändå är svår att förstå, eftersom landet Indien är stort och mångfacetterat. Efter att ha återvänt för en andra titt känner jag fortfarande inte att jag har förstått allt, inte ens allt av vad som visas.
Chitra Ganeshs stora tavlor myllrar av pratbubblor och serietidningsäventyr, med en feministisk twist. Men det är äventyr med bas i en tradition jag inte förstår, så jag ser tyvärr inte sammanhanget. Konstnären Pushpamala N har gjort en fotoserie som visar en klassisk indisk saga med två överspelande aktörer. Jag känner inte till sagan sedan innan men förstår tillräckligt för att skratta åt bilderna. Fast det känns faktiskt litet fel att skratta åt ett nationalepos från ett annat land, hur otidsenligt det än är.
I Hema Uphadyay Killing Site sitter små människor fast i stora strukturer, och ovanför dem hänger en stad upp- och nedvänd. Det är för litet för att förklara något, men det är ändå ett av de mest intressanta verken i utställningen.
Reena Saini Kallats verk Crease/Crevice/Contour" med bakgrundshistorian förklarad intill, ger en ögonblicksbild av orättvisor. För oss tar det en minut att reflektera över det, för andra är förnedringen för evigt inskriven på kroppen, som för kvinnorna som rövades bort av sina fiender och fick förolämpningar skrivna på sina kroppar när de till slut fick återvända hem.
Ännu större orättvisor gestaltar konstnärsteamet Thukral & Tagra i Effugio, som är latin för flykt. Utanför utställningsrummet sitter små flygplansfönster genom vilken man ser skrattande indiska män med mycket olika utseenden. De ser glada och förväntansfulla ut, och verkar ha hopp om en god framtid. Men i rummet bakom flygplansfönstren ges en mycket bittrare förklaring. Varje år ingås 15000 äktenskap mellan kvinnor i Punjab och indiska män som bor i USA. Kvinnorna tror att de skall få flytta med till USA, men mannen var bara ute efter hemgiften och lämnar sin fru ensam och förödmjukad i Indien. VILKA KRÄK! I rummet står skåp fyllda med flaskor med ett nöjt mansansikte på. Den enda lättnaden i verket är den stora tavlan med surrealistiskt motiv; symmetriskt speglade hus i vackra pastellfärger som seglar som moln mot himlen. Drömmen om ett gott hem i ett annat land?
Allra bäst gillar jag fortfarande Bharat Sikkas foton av platser som är oviktiga och bortglömda, Space In-Between. Jag tycker om att se att de här mellanrummen finns i Indien såväl som Sverige, och jag tycker speciellt mycket om att det finns människor som upptäcker dem och visar dem för oss andra.
Länk till Kulturhusets sida om Samtidigt
tisdag 16 november 2010
söndag 14 november 2010
Filharmoniker, Ravel och Chopin i närbild
Eftermiddagens musiker, pianisten Stefan Lindgren, violinisten Haiou Meng och cellisten Mikael Sjögren, kunde kombineras på många sätt. Först dök Stefan Lindgren och Haiou Meng upp i det som jag tyckte var det mest intressanta stycket, Ravels Sonat i a-moll för violin och piano (1897). Några inledande toner, melodiska och lättsjungna, spelades gång på gång men utvecklades varje gång till helt olika teman. Det nästan oskyldiga och barnsliga i frasen kunde bli vackert, vågat eller vildsint, men aldrig utan att tappa skönheten och musikaliteten. Jag tycker om Ravel mer ju fler av hans verk jag hör.
Därefter anslöt Mikael Sjögren, och man spelade Stefan Lindgrens egenkomponerade Trio för violin, violoncell och piano. Verket började intensivt, med mycket energi och med hetsiga melodier som ofta jagade fram i stafett mellan de tre musikerna. Däremellan fick fiolens starka, ledande stämma spännande understöd av de andra två instrumenten. Stämmorna kompletterade varandra väl, och skapade ett gott helhetsintryck.
Efter pausen var det bara Chopin! Ensam vid flygeln spelade Stefan Lindgren den otroligt vackra Barcarole i Fiss-dur op 60 (1845-46). Lindgren spelade personligt, inlevelsefullt och med en mäktig klang. Därefter återkom Mikael Sjögren, och de två framförde Chopins Sonat i g-moll för cello och piano op 65, skriven vid samma tid som barkarollen. Man hör hur väl Chopin, liksom de båda musikerna, kan leda musiken i såväl de allra mjukaste nyanserna som kraftfulla avslutningar utan att förlora skärpan. Sonaten har nästan ett överdåd av toner, och de två instrumenten lät ibland som ännu fler, men de vackra melodierna drunknade aldrig i klangerna.
Därefter anslöt Mikael Sjögren, och man spelade Stefan Lindgrens egenkomponerade Trio för violin, violoncell och piano. Verket började intensivt, med mycket energi och med hetsiga melodier som ofta jagade fram i stafett mellan de tre musikerna. Däremellan fick fiolens starka, ledande stämma spännande understöd av de andra två instrumenten. Stämmorna kompletterade varandra väl, och skapade ett gott helhetsintryck.
Efter pausen var det bara Chopin! Ensam vid flygeln spelade Stefan Lindgren den otroligt vackra Barcarole i Fiss-dur op 60 (1845-46). Lindgren spelade personligt, inlevelsefullt och med en mäktig klang. Därefter återkom Mikael Sjögren, och de två framförde Chopins Sonat i g-moll för cello och piano op 65, skriven vid samma tid som barkarollen. Man hör hur väl Chopin, liksom de båda musikerna, kan leda musiken i såväl de allra mjukaste nyanserna som kraftfulla avslutningar utan att förlora skärpan. Sonaten har nästan ett överdåd av toner, och de två instrumenten lät ibland som ännu fler, men de vackra melodierna drunknade aldrig i klangerna.
lördag 13 november 2010
Sex roller söker en författare på Stadsteatern
På scenen finns kulisserna från Tre systrar som spelades häromåret. Ja, det är Tre systrar som repeteras, och några av skådespelarna från pjäsen är med på scenen. Några har ledigt för att spela film eller göra annat, så de som är kvar hoppar in för dem när de känner för det. Frida Hallgren har fått hoppa in istället för regissörens fru, men tycker att det är väldigt onödigt att behöva vara kvar när hennes dotter är sjuk. Skådespelarna gnabbas och diskuterar med regissören, Niklas Hjulström, och regiassistenten, Elin Söderquist, om hur man skall spela pjäsen. Litet skvaller, litet rivalitet, några flickor som behöver kramas av Kristoffer Franssons starka armar. Det är så roligt att se! Men när skådespelarna spelar sig själva är jag, som alltid, mer nervös än annars för att de skall göra fel.
Det som går snett är dock att en instabil vägg rasar, alla lampor slocknar, och sedan, i murrigt ljus och till suggestiv musik, träder det in sex personer i kläder från en annan tidsepok. De kräver att få berätta om sig själva, fast deras berättelser är motstridiga och jag har svårt att få ordning på dem. Men de har verkligen en historia tillsammans och relationer till varandra, det märks när de talar i munnen på varandra och grälar om hur det var. Det är skickligt gjort! Fastän jag känner igen varenda en av (de vuxna) skådespelarna som spelar rollfigurerna, är de sina roller, med varje ord och gest, mer än skådespelarna som spelar sig själva.
Det är bara två veckor kvar till premiären av Tre systrar, så har man tid med att lyssna på de här upprörda gästerna? Jo, regissören Niklas blir mer och mer intresserad, så de får börja berätta sina historier, och också spela upp viktiga scener. Det blir tydligt att var och en av dem har ett annat fokus på berättelsen, särskilt Fadern (Lennart Jähkel) och Styvdottern (Liv Mjönes), den nerviga backfischen, medan Sonen (Michael Jonsson) tar avstånd från dem alla och inte alls vill vara med i en pjäs.
Att få en roll blir ju till slut alldeles för lockande för Skådespelarna. De delar upp rollerna mellan sig och börjar försöka återupprepa scenerna de har sett. Men då blir Rollerna upprörda. Skall någon annan förändra det som faktiskt hände, med andra utseenden och andra ordföljder? Skall de inte få spela sig själva? De har ju faktiskt inget liv utanför scenen! De har ju inte ens en pjäs att leva vidare i ännu! Flera gånger har de pockat på uppmärksamheten hos en författare, men han har nekat dem att få komma till liv. Så fick de idén om att ta sig direkt in på scenen och visa upp sig för en regissör.
Historien som Rollerna vill berätta väcker faktiskt inte något intresse hos mig. Men Rollerna själva, de sex som står där framför oss, deras öde utanför pjäsen berör mig! Skall de få sin pjäs? När de lever ut sin oro och ilska mot varandra, verkar Skådespelarna som några meter bakom härmar deras rörelser, som parasiter, och bryter stämningen med sina självupptagna invändningar. Men jag blir lugn igen när det blir allvar och Skådespelarna gestaltar Rollerna värdigt. Gång på gång skapas illusioner som är verkliga under de sekunder de varar. Och fastän det vi ser inte bara är en pjäs, utan en pjäs där vi vet att allt är en pjäs, blir jag djupt gripen av Rollernas öde. Ännu en kväll på teatern där fiktionen är verkligare än fakta. Det är magiskt, magiskt och underbart att se.
Länk till Stadsteaterns sida om Sex roller söker en författare
Foto: Petra Hellberg
Det som går snett är dock att en instabil vägg rasar, alla lampor slocknar, och sedan, i murrigt ljus och till suggestiv musik, träder det in sex personer i kläder från en annan tidsepok. De kräver att få berätta om sig själva, fast deras berättelser är motstridiga och jag har svårt att få ordning på dem. Men de har verkligen en historia tillsammans och relationer till varandra, det märks när de talar i munnen på varandra och grälar om hur det var. Det är skickligt gjort! Fastän jag känner igen varenda en av (de vuxna) skådespelarna som spelar rollfigurerna, är de sina roller, med varje ord och gest, mer än skådespelarna som spelar sig själva.
Det är bara två veckor kvar till premiären av Tre systrar, så har man tid med att lyssna på de här upprörda gästerna? Jo, regissören Niklas blir mer och mer intresserad, så de får börja berätta sina historier, och också spela upp viktiga scener. Det blir tydligt att var och en av dem har ett annat fokus på berättelsen, särskilt Fadern (Lennart Jähkel) och Styvdottern (Liv Mjönes), den nerviga backfischen, medan Sonen (Michael Jonsson) tar avstånd från dem alla och inte alls vill vara med i en pjäs.
Foto: Petra Hellberg
Att få en roll blir ju till slut alldeles för lockande för Skådespelarna. De delar upp rollerna mellan sig och börjar försöka återupprepa scenerna de har sett. Men då blir Rollerna upprörda. Skall någon annan förändra det som faktiskt hände, med andra utseenden och andra ordföljder? Skall de inte få spela sig själva? De har ju faktiskt inget liv utanför scenen! De har ju inte ens en pjäs att leva vidare i ännu! Flera gånger har de pockat på uppmärksamheten hos en författare, men han har nekat dem att få komma till liv. Så fick de idén om att ta sig direkt in på scenen och visa upp sig för en regissör.
Historien som Rollerna vill berätta väcker faktiskt inte något intresse hos mig. Men Rollerna själva, de sex som står där framför oss, deras öde utanför pjäsen berör mig! Skall de få sin pjäs? När de lever ut sin oro och ilska mot varandra, verkar Skådespelarna som några meter bakom härmar deras rörelser, som parasiter, och bryter stämningen med sina självupptagna invändningar. Men jag blir lugn igen när det blir allvar och Skådespelarna gestaltar Rollerna värdigt. Gång på gång skapas illusioner som är verkliga under de sekunder de varar. Och fastän det vi ser inte bara är en pjäs, utan en pjäs där vi vet att allt är en pjäs, blir jag djupt gripen av Rollernas öde. Ännu en kväll på teatern där fiktionen är verkligare än fakta. Det är magiskt, magiskt och underbart att se.
Länk till Stadsteaterns sida om Sex roller söker en författare
onsdag 10 november 2010
I skuggan av Don Juan av Lars Gyllensten
I en skrubb intill köket i släkten Tenorios palats föds en annan Juan - Johan - Juanito, några år efter Herr Johan. Medan han växer upp får han, och alla andra i Sevilla, höra om Herr Johans vågade förförelseakter. Unga, gamla, änkor, oskulder, gifta, mödrar, alla kvinnor lägrar han. Många blir bedragna, såväl äkta makar som de lurade kvinnor själva. För det är inte äkta kärlek till kvinnosläktet som driver denne Don Juan, utan snarare en lust att lura och till och med förarga och förstöra.
Men att vara fräck och obekymrad och oberoende av alla andra är just de önskvärda egenskaperna för en fin spansk herre. När Lille Johan får bli tjänare åt Store Johan är han först stolt över att få hjälpa till med skurkstrecken. Men Juanito har börjat känna sig tveksam till äventyren. Han ser hur människor blir sårade, hur Herr Johan faktiskt verkar vara ute efter att förstöra andras glädje, och att han inte ens verkar njuta av sina äventyr utan bara klampa på av ett obegripligt inre tvång.
Juanito har ett uppmärksamt sinne och funderar mycket. Då och då bryts den högtidliga prosan för att ge plats åt Juanitos tankar, som är både kloka och vackert formulerade. Intuitivt känner han av skönheten och värdigheten i livet, och i sina medmänniskor, även de längst ned på samhällsstegen som ofta får behandlas hur som helst. Ju längre Herr Johan går i sin hänsynslösa framfart, desto mer funderar Juanito på om det verkligen är ett gott sätt att leva.
Visst känns boken föråldrad, inte bara på grund av det litet sippa språket i beskrivningarna av Don Juans erövringar. Det är också en sedelärande roman, för redan från början får vi läsa att Juanito kommer att ångra sin del i Herr Johans våghalsiga påhitt. Vem skriver ut moraliska betänkligheter så tydligt idag? Men när jag vant mig vid språket är det inte svårt att ta till sig de spännande inslagen i berättelsen, och också börja hoppas på att Herr Johan äntligen skall hejdas och få sitt straff efter sina nonchalant hanterade olyckor. För mig som aldrig uppskattat berättelserna om Don Juan, förföraren, är det här också en bra uppgörelse med hjältemyten.
tisdag 9 november 2010
Mary Kelly på Moderna Muséet
Med sitt omfattande verk Post-Partum Document på 1970-talet tog Mary Kelly något av det mest privata, minnen och anteckningar om hennes nyfödde son och hans tillväxt, och visade i stor detalj upp tillväxtkurvor, autentiska bajsfläckar och notationer om hans ordförråd, som om hon vore antropolog och dokumenterade viktiga upptäckter. Det var nytänkande och modigt då.
Vid det här laget har konstvärlden kommit ikapp Post-Partum Document och rusat förbi det med hästlängder. Att visa upp personliga detaljer, hur intima som helst, är numera legio. Och som man märker i Modernautställningen 2010 så är det många konstnärer som vill ge vetenskaplig status åt sina verk genom att visa upp artefakter och autentiska dokument i mängd. Efter det är det svårt att engagera sig i Post-Partum Document, som nu visas på Moderna Muséet. Kanske är det inte heller meningen att man skall läsa varje anteckning så noggrant, utan snarare göra nedslag här och där och låta helhetsintrycket av verket vara det viktiga. Men i det fallet hjälper inte hängningen av de separata små lådorna/tavlorna; de är utplacerade på rad i ögonhöjd i en stor sal. Man måste gå nära för att se och läsa, och man behöver gå längs raden längs hela rummet för att inte distraheras av verket i mitten av salen.
I mitten av salen står Multi-Story House (2007). Det är ett litet trähus, stort som en lekstuga, med paneler av glas. Panelerna är täckta med vitt ludd och i luddet är meningar utskurna med vacker handstil. Orden kommer från kvinnor från hela världen som berättar händelser som varit viktiga för dem när de funnit sina identiteter som feminister. Det är inbjudande och vackert, och jag tycker om ljuset och värmen som vänligt lockar en att kliva in i huset och bli en av alla kvinnorna.
På liknande sätt men med helt annan stämning har Mary Kelly stansat ut en berättelse om överlevnad i ett enkelt bombskydd (Habitus, 2010). De uthuggna orden kan läsas i spegeln på golvet under bombskyddet. Man får böja sig fram för att läsa meningarna. Man behöver inte krypa in i bombskyddet, men när man lutar sig ned och läser orden i spegeln känns det som att man är på väg. I en lång, ringlande rad av tavlor berättas The Ballad of Kastriot Rexhepi (2001), om en liten pojke som alla sidor använde sig av som propaganda under Balkankriget. Det är en gripande historia, men är det verkligen ett konstverk, och är det verkligen Mary Kellys konstverk bara för att hon har skrivit det i tvättmaskinsludd?
Mary Kelly har skapat konst som varit banbrytande personlig, eller som använt sig av bildspråket från reklamtavlorna som omger oss. Den här utställningen lyckas inte visa hennes storhet eller väcka intresse för mer. Det är synd, för hon har gjort mycket bra och kommer säkert att skapa mer tänkvärd konst i framtiden.
Länk till Moderna Muséets sida om Mary Kelly
Vid det här laget har konstvärlden kommit ikapp Post-Partum Document och rusat förbi det med hästlängder. Att visa upp personliga detaljer, hur intima som helst, är numera legio. Och som man märker i Modernautställningen 2010 så är det många konstnärer som vill ge vetenskaplig status åt sina verk genom att visa upp artefakter och autentiska dokument i mängd. Efter det är det svårt att engagera sig i Post-Partum Document, som nu visas på Moderna Muséet. Kanske är det inte heller meningen att man skall läsa varje anteckning så noggrant, utan snarare göra nedslag här och där och låta helhetsintrycket av verket vara det viktiga. Men i det fallet hjälper inte hängningen av de separata små lådorna/tavlorna; de är utplacerade på rad i ögonhöjd i en stor sal. Man måste gå nära för att se och läsa, och man behöver gå längs raden längs hela rummet för att inte distraheras av verket i mitten av salen.
Mary Kelly, Multi-Story House (2007)
I mitten av salen står Multi-Story House (2007). Det är ett litet trähus, stort som en lekstuga, med paneler av glas. Panelerna är täckta med vitt ludd och i luddet är meningar utskurna med vacker handstil. Orden kommer från kvinnor från hela världen som berättar händelser som varit viktiga för dem när de funnit sina identiteter som feminister. Det är inbjudande och vackert, och jag tycker om ljuset och värmen som vänligt lockar en att kliva in i huset och bli en av alla kvinnorna.
På liknande sätt men med helt annan stämning har Mary Kelly stansat ut en berättelse om överlevnad i ett enkelt bombskydd (Habitus, 2010). De uthuggna orden kan läsas i spegeln på golvet under bombskyddet. Man får böja sig fram för att läsa meningarna. Man behöver inte krypa in i bombskyddet, men när man lutar sig ned och läser orden i spegeln känns det som att man är på väg. I en lång, ringlande rad av tavlor berättas The Ballad of Kastriot Rexhepi (2001), om en liten pojke som alla sidor använde sig av som propaganda under Balkankriget. Det är en gripande historia, men är det verkligen ett konstverk, och är det verkligen Mary Kellys konstverk bara för att hon har skrivit det i tvättmaskinsludd?
Mary Kelly har skapat konst som varit banbrytande personlig, eller som använt sig av bildspråket från reklamtavlorna som omger oss. Den här utställningen lyckas inte visa hennes storhet eller väcka intresse för mer. Det är synd, för hon har gjort mycket bra och kommer säkert att skapa mer tänkvärd konst i framtiden.
Länk till Moderna Muséets sida om Mary Kelly
lördag 6 november 2010
Modernautställningen 2010 på Moderna Muséet
I bara några få salar ställer Moderna Muséet ut en samling verk av samtida svenska konstnärer som känns väldigt omfångsrik. Det är inte bara positivt att utställningen och verken är så omfattande. Dels är det lätt att bli överväldigad av de detaljrika och tid- och platskrävande konstverken, och dels inställer sig frågan om det här verkligen är nödvändigt? Är det (bara) en trend som konstnärerna följer när de gräver ned sig och breder ut sig? Och säger de verkligen något till sin publik som de inte kunnat sagt på annat sätt?
Mer och mer vill konstnärer idag inte bara visa upp ett verk, utan redogöra för en process, och gärna i flera olika medier såsom collage, ljud och film. Jag tycker att det är intressant och är beredd att låta mig sjunka in i sådana verk som vill omvärva åskådaren och ge en helhetsupplevelse. Men mer och mer börjar jag tycka att det sker av nödtvång och i värsta fall närmar sig navelskåderi. Metoden är ju inte ny: till exempel gjorde Lee Lozano några sådana experiment på 1970-talet (och fastän jag tyckte de var intressanta såg jag problem även med dem). Även Mary Kelly, som visas samtidigt en våning ned, gjorde ett ännu mer vågat försök med sitt Post-Partum Document.
Många av verken på utställningen vill dokumentera och visa upp processer. Jag kan inte välja vilket jag tycker är mest fantasilöst: att centrera sig kring andras arbete (Fia Backström, Lina Selander och Esther Shalev-Gerz), någon annans konstnärliga arbete (Sara Jordenö om Ingmar Bergmans Persona), eller sina egna konstnärsuppdrag (Johan Tirén, Petra Bauer). Inte heller Kajsa Dahlbergs sammanställning av människors understrykningar i Virginia Woolfs Ett eget rum kan väl skapa några nya insikter? Det är mycket tid och inlevelse de begär av sina åskådare, men får vi något tillbaka? Jag blir varken berörd eller upplyst. Ann-Sofi Sidéns ritt genom Sverige är en charmig och välredigerad film, och jag tror att man kan känna igen skolorna, smågatorna och de nybyggda husen var man än kommer ifrån i Sverige. Så exotiskt är det väl inte? De flesta museibesökare, även de mest inbitna urstockholmare, har väl släktingar och vänner i glesbygden som de hälsar på eller ringer ibland.
Men jag är inte bara negativ. Det fanns verk på utställningen som jag tyckte om! Runo Lagomarsino tog upp två väggar och mycket tankeverksamhet med sin berättelse Las Casas Is Not a Home. Men både vad lådorna och skärvorna tillsammans berättar, och varje välgjort fragment i sig självt, har en magisk laddning och vittnar om något större och viktigare.
Leif Holmstrands Arena tyckte jag också om, även om det mest var roande för stunden. Åtta stolar tycks ha sugit åt sig kroppsdelar och klädpersedlar från dem som har suttit på dem. Det sticker ut enstaka behåbröst, halva jeansben och stickade sockor här och där. Mellan stolarna går ljusblå garn och de tycks gemensamt sticka på en (hel, komplett) tröja, eller kanske deras egen variant av människa? Kul tanke.
Allra bäst tyckte jag om Jens Fänges surrealistiska tavlor i varma, mättade färger. I kliniska miljöer med skarpa kanter, där till och med nedfallna löv verkar sterila, syns mer eller mindre missformade människor i frusna positioner. Med titlar som Provrum och Our favourite shop får jag känslan av att Fänge sätter fingret på tendenser i samtiden (shopping, mode, inredning) men utan att skriva någon något på näsan. Tvärtom, att se sig själv inskriven i en halvt dystopisk parallellvärld är verkligen vad som väcker mina egna tankar.
Så var står den unga samtidskonsten idag, eller ännu hellre, vart borde den gå? Jag ber, snälla, bort från den överambitiösa dokumentationsivern, BORT från självupptagna processbeskrivningar, och ge oss istället koncentrerade, laddade verk i mindre format som tar kortare tid att ta in, men längre tid att tänka på även efter att man lämnat utställningssalen.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
Mer och mer vill konstnärer idag inte bara visa upp ett verk, utan redogöra för en process, och gärna i flera olika medier såsom collage, ljud och film. Jag tycker att det är intressant och är beredd att låta mig sjunka in i sådana verk som vill omvärva åskådaren och ge en helhetsupplevelse. Men mer och mer börjar jag tycka att det sker av nödtvång och i värsta fall närmar sig navelskåderi. Metoden är ju inte ny: till exempel gjorde Lee Lozano några sådana experiment på 1970-talet (och fastän jag tyckte de var intressanta såg jag problem även med dem). Även Mary Kelly, som visas samtidigt en våning ned, gjorde ett ännu mer vågat försök med sitt Post-Partum Document.
Många av verken på utställningen vill dokumentera och visa upp processer. Jag kan inte välja vilket jag tycker är mest fantasilöst: att centrera sig kring andras arbete (Fia Backström, Lina Selander och Esther Shalev-Gerz), någon annans konstnärliga arbete (Sara Jordenö om Ingmar Bergmans Persona), eller sina egna konstnärsuppdrag (Johan Tirén, Petra Bauer). Inte heller Kajsa Dahlbergs sammanställning av människors understrykningar i Virginia Woolfs Ett eget rum kan väl skapa några nya insikter? Det är mycket tid och inlevelse de begär av sina åskådare, men får vi något tillbaka? Jag blir varken berörd eller upplyst. Ann-Sofi Sidéns ritt genom Sverige är en charmig och välredigerad film, och jag tror att man kan känna igen skolorna, smågatorna och de nybyggda husen var man än kommer ifrån i Sverige. Så exotiskt är det väl inte? De flesta museibesökare, även de mest inbitna urstockholmare, har väl släktingar och vänner i glesbygden som de hälsar på eller ringer ibland.
Runo Lagomarsino, Las Casas Is Not a Home (2008-2010)
Men jag är inte bara negativ. Det fanns verk på utställningen som jag tyckte om! Runo Lagomarsino tog upp två väggar och mycket tankeverksamhet med sin berättelse Las Casas Is Not a Home. Men både vad lådorna och skärvorna tillsammans berättar, och varje välgjort fragment i sig självt, har en magisk laddning och vittnar om något större och viktigare.
Leif Holmstrands Arena tyckte jag också om, även om det mest var roande för stunden. Åtta stolar tycks ha sugit åt sig kroppsdelar och klädpersedlar från dem som har suttit på dem. Det sticker ut enstaka behåbröst, halva jeansben och stickade sockor här och där. Mellan stolarna går ljusblå garn och de tycks gemensamt sticka på en (hel, komplett) tröja, eller kanske deras egen variant av människa? Kul tanke.
Jens Fänge, Gata (2009)
Allra bäst tyckte jag om Jens Fänges surrealistiska tavlor i varma, mättade färger. I kliniska miljöer med skarpa kanter, där till och med nedfallna löv verkar sterila, syns mer eller mindre missformade människor i frusna positioner. Med titlar som Provrum och Our favourite shop får jag känslan av att Fänge sätter fingret på tendenser i samtiden (shopping, mode, inredning) men utan att skriva någon något på näsan. Tvärtom, att se sig själv inskriven i en halvt dystopisk parallellvärld är verkligen vad som väcker mina egna tankar.
Så var står den unga samtidskonsten idag, eller ännu hellre, vart borde den gå? Jag ber, snälla, bort från den överambitiösa dokumentationsivern, BORT från självupptagna processbeskrivningar, och ge oss istället koncentrerade, laddade verk i mindre format som tar kortare tid att ta in, men längre tid att tänka på även efter att man lämnat utställningssalen.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
fredag 5 november 2010
Gotan Project i Filadelfiakyrkan
De som vill vara elaka kallar det lounge music, eller ännu värre, hissmusik. Det är bara bakgrundsmusik om du väljer att låta det vara det. Om du höjer volymen och lyssnar på Gotan Project blir det ett soundtrack till ditt eget liv, eller till ett ännu mer spännande liv i en stor stad i Sydamerika.
Som budbärare från en annan era står de på scenen, några herrar i kritstrecksrandiga kostymer och hatt, och två damer i eleganta klänningar. Det syns att de tar sin musik på allvar. De spelar live på gitarr, piano, trumpet, fiol och dragspel och med samplade takter och melodier. Blandningen mellan klassisk musikalitet, den långa tangotraditionen och moderna kaskader av ljud och rytmer gör musiken till något helt eget. Den känslan fördjupas på scen, där de står på scenen så professionella och seriösa. Det känns att de har upptäckt en musikalisk källa som de vill utforska och dela med sig av. Det är bra!
Efter några inledande toner glider de in på Epoca, sin kanske mest kända och medryckande hit. På pärldraperiet skapar filmer av nattrafik i storstadsmiljö stämning. Till en senare låt, dedikerad till författaren Julio Cortázar, spelas det upp en historia där en kvinna i blå klänning med ett stiliserat hjorthuvud plockar med stenar och tycks styra en annan kvinnas liv. Hon är aldrig hotfull, jo kanske litet, men mest gåtfull. Tack vare pärlraderna som bilderna projiceras på blir bilden kornig som i äldre filmer. Andra filmer av dansande kvinnor som får illustrera musiken ser därför av flera anledningar ut som att de är samtida med Josephine Baker. Alltså ännu mer av den här känslan att skapa något nytt, att allt är möjligt och allt är oprövat.
Musikens tempo blir sällan hetsigt, men den blir bara mer intensiv i sitt återhållna framåtdriv. Melodierna och bilderna samspelar och skapar historier, som i vackra Diferente. Ibland fungerar det mot alla odds, som i den lätt psykedeliska videon med en kvinna prydd med band av lysande ploppar dansar bland bubblor, till den bitvis countrydoftande Panamericana. Som sagt, det är inte bakgrundsmusik, det är musik för ett innehållsrikt liv.
Efter bara en kort sväng bakom scenen kommer gruppen tillbaka under jubel. Med rytmer som låter som ett pumpande hjärta spelar de Mil Millones från senaste skivan Tango 3.0. Med publiken dansande framme vid scenkanten spelar de Peligro, Santa Maria (Del Buen Ayre) och Immigrante. Hjärna, hjärta och höfter fick vad de ville ha under konserten med Gotan Project.
Som budbärare från en annan era står de på scenen, några herrar i kritstrecksrandiga kostymer och hatt, och två damer i eleganta klänningar. Det syns att de tar sin musik på allvar. De spelar live på gitarr, piano, trumpet, fiol och dragspel och med samplade takter och melodier. Blandningen mellan klassisk musikalitet, den långa tangotraditionen och moderna kaskader av ljud och rytmer gör musiken till något helt eget. Den känslan fördjupas på scen, där de står på scenen så professionella och seriösa. Det känns att de har upptäckt en musikalisk källa som de vill utforska och dela med sig av. Det är bra!
Efter några inledande toner glider de in på Epoca, sin kanske mest kända och medryckande hit. På pärldraperiet skapar filmer av nattrafik i storstadsmiljö stämning. Till en senare låt, dedikerad till författaren Julio Cortázar, spelas det upp en historia där en kvinna i blå klänning med ett stiliserat hjorthuvud plockar med stenar och tycks styra en annan kvinnas liv. Hon är aldrig hotfull, jo kanske litet, men mest gåtfull. Tack vare pärlraderna som bilderna projiceras på blir bilden kornig som i äldre filmer. Andra filmer av dansande kvinnor som får illustrera musiken ser därför av flera anledningar ut som att de är samtida med Josephine Baker. Alltså ännu mer av den här känslan att skapa något nytt, att allt är möjligt och allt är oprövat.
Musikens tempo blir sällan hetsigt, men den blir bara mer intensiv i sitt återhållna framåtdriv. Melodierna och bilderna samspelar och skapar historier, som i vackra Diferente. Ibland fungerar det mot alla odds, som i den lätt psykedeliska videon med en kvinna prydd med band av lysande ploppar dansar bland bubblor, till den bitvis countrydoftande Panamericana. Som sagt, det är inte bakgrundsmusik, det är musik för ett innehållsrikt liv.
Efter bara en kort sväng bakom scenen kommer gruppen tillbaka under jubel. Med rytmer som låter som ett pumpande hjärta spelar de Mil Millones från senaste skivan Tango 3.0. Med publiken dansande framme vid scenkanten spelar de Peligro, Santa Maria (Del Buen Ayre) och Immigrante. Hjärna, hjärta och höfter fick vad de ville ha under konserten med Gotan Project.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)