Aquaman

"Vi har kartlagt Mars yta noggrannare än havsbotten" säger en museiguide under skolklassens besök i det stora akvariet. Kanske är det en överdrift, men det stämmer att vi inte utforskat våra hav fullt ut, och det vi har sett av specialiserade livsformer i både stort och smått format är tillräckligt för att fantasin skall kunna spinna vidare. Myten om Atlantis är spännande nog - ett högteknologiskt samhälle som sjönk i djupet för länge sedan och kanske finns kvar under vattenytan. I filmen Aquaman får myten liv och bakgrundshistoria och en mycket tilltalande design, men framför allt är det Aquaman som får liv framför våra ögon.

I en tidig scen bordas en ubåt av pirater, grymma och hänsynslösa. Men piraterna får anledning till oro när en ny spelare tar sig ombord. Med övermänsklig kraft och tunga manluckor lossryckta från inredningen mosar han automatvapenbeväpnade motståndare, effektfullt som en amerikansk wrestler. Det vanliga är att manliga actionhjältar är täckta i skyddande dräkter medan kvinnliga actionhjältar har djup urringning och flygande hår. Här är det den manlige superhjälten som har helt bar överkropp och hårlockar som inte kan dölja den okynniga glimten i ögat. Efter att Aquaman ofta setts som litet svag jämfört med andra superhjältar har nu DC haft den geniala idén att ge honom den muskulösa gestalten av Jason Momoa, och dessutom kraften av tonvis med vatten, något vi nu vet är farligt och värt att respektera.

Arthur Curry, är son till en fyrvaktare och drottningen Atlanna som flydde från Atlantis och dess plikter. Kvar i människornas värld har Arthur, med hjälp av Atlanteanen Vulko, utforskat och utvecklat sina fantastiska krafter; att kunna skjuta fram pilsnabbt under vatten, att stå emot högt vattentryck och även pistolkulor, och just i Arthurs fall att kunna tala med vattendjur. Men nu behövs hans hjälp för att förhindra ett stort krig. Atlantis styrs av en ny kung, Arthurs halvbror Orm, som vill bli härskare över de sju undervattensrikena och gå till attack mot världen ovanför vattenytan. Filmen får in några bra poänger; är det inte egentligen självförsvar mot en människovärld som förstör haven med gifter och skräp?

Men ett krig mellan hav och land kommer att orsaka död och förstörelse på båda sidor, och kung Orm vore en fruktansvärd tyrann. Det vet även hans trolovade prinsessan Mera från riket Xebel, och hon lyckas övertyga Arthur Curry om att han behöver kämpa mot Orm. Det blir början på fantastiska upptäcktsfärder för Arthur och för oss tittare genom fascinerande undervattensvärldar: först Atlantis som är till hälften överväxta ruiner och till hälften komplexa stadsbyggnader i regnbågsskimrande färger, men också det ännu mer såpbubblevackra fiskriket, för att inte tala om de mystiska riken på spridda platser under vår jordyta som Mera och Arthur besöker i sin jakt på kung Atlans treudd. Samtidigt får vi veta hur Atlantis sjönk och vad som hände med dess arvingar, och där finns uppslag till många fler filmer. Det är vackert att få se alla nya världar: under vattnet sker rörelser i ultrarapid, hår och kläder böljar och ljudet är dovt och mäktigt.

Det är intressant att filmen hinner ta upp rasism i vår alltmer mångfaldiga värld. Atlanteanerna pekar ut Arthur Curry som bastard, icke renrasig, ovärdig att leda dem - ett vi-mot-dem-tänkande som kommer att leda till blodsutgjutelse och raserande av civilisationer på nytt. Mot det står vår hjälte Aquaman, "blandras" men beredd att kämpa för alla varelser, ovan och under vattnet. (Vi kan komma ihåg att ubåten han räddar i öppningsscenen är rysk.) För att bevisa sin styrka och värdighet behöver han kämpa hårt, och det kan vi tacka för. Actionscenerna både ovan och under vattnet är snygga och kraftfulla, och det är ett nöje att se Aquaman och Mera fightas mot alla olika motståndare de möter. Nu har vi mött Aquaman och krönt honom till kung. Låt oss hoppas att vi får se honom igen, kraftfull och kunglig men alltid redo för nya trick.

Månen på Louisiana

Snart kan vi fira femtioårsjubiléet av att människan för första gången besökte månen. Vår närmaste himlakropp, ändå en annan värld! Men i alla tider har man tittat upp mot himlen och undrat över vad som har funnits där - beskådat och analyserat, men också låtit fantasin flyga fritt. Konstmuseet Louisiana i Danmark har satt samman en utställning med verk om och omkring månen, där både vetenskap och konst tar plats.

Där finns noggranna observationer gjorda genom seklen av vår nattliga följeslagare, olika avancerade beroende på instrument och förkunskap om vad man såg. Under glas kan vi se ned på uppslag ur verk om månen och andra himlakroppar skrivna av Galileo Galilei, och även av indiska och kinesiska uttolkare. Betraktandet av himlavalvet och vad som rörde sig där sammanföll ju också med önskan att kunna läsa av framtiden eller horoskop för människor på jorden, vilket påverkade tolkningarna men också gav anledning att skärskåda himlafenomen och dokumentera dem, vilket vi har glädje av idag.

Så länge man inte hade tagit sig till månen flödade fantasierna fritt om vad som kunde finnas där. På en vägg visar illustrationer ur en dagstidning från 1800-talet hur man skulle flyga dit, förslava vildarna och kolonisera den nya marken. Strax bredvid kan man se Georges Mélies mycket mer humoristiska film Resan till månen, otroligt underhållande men även den med inslag av strid med akrobatiska (men inte så farliga) vildingar. På en annan vägg projiceras Mélies lika roliga och homoerotiska tolkning av vad som händer vid solförmörkelse, där två skådespelare med fantastisk mimik spelar solen respektive månen.

Carl Julius Leypold. "Kirkegårdsindgang", 1832

Utställningen anmärker att det var när det elektriska ljuset gjorde sitt intåg för dryga hundra år sedan som konstnärer började romantisera månljuset - när andra ljus började konkurrera och det blev litet mindre vanligt att månen var det enda som lyste upp natten. Raden av verk av ruiner i månsken av Caspar David Friedrich och andra skickliga konstnärer är fantasieggande men ändå rogivande att se på.

Ju bättre teleskopen blev, desto tydligare kunde man se och klassificera kratrarna på månens solbelysta sida. Är 1898 skapade Johann Friedrich Julius Schmidt och Thomas Dickert i Tyskland en modell av månen med den topografi man kände till då.

Åren gick och rymdfart visade sig vara möjlig men mycket krångligare än man skulle önska; att lämna jordytan krävde mycket arbete och stor precision, och månen såväl som andra planeter i solsystemet visade sig ogästvänliga. Vi får se en rymddräkt av slaget som NASA:s astronauter bar på resan till månen år 1969. 21 lager av olika material krävdes då för dräkten skulle klara såväl höga temperaturer vid uppskjutningen som låga temperaturer i rymden. Till höger i bakgrunden syns den reseberättelse i serieformat som Robert Rauschenberg skrev, inbjuden som han var till uppskjutningen. Månlandningen satte spår hos de samtida konstnärerna, men verk likt Öjvind Fahlströms seriestrippstavla är så personliga och känslostyrda att det inte alltid ger så mycket för en utomstående att försöka uttolka dem.

Andra sätt att gestalta den rymdfarande människan och känslorna inför det är att ge sina konstverk vetenskaplig touch. På senare år har vi sett flera konstnärer som gör det, och på Louisiana finns samlingar av månstenar med suggestiva namn, varav en uppsättning på kinesiska, framdrömda av en konstnär vars namn fallit mig ur minnet. Det visas också ett flertal förslag på mån-bostäder, sköna estetiska former om än inte direkt konst. Bland dessa designföremål dyker det plötsligt upp en konstnärs förslag på rymddräkter i mångfärgat plastmaterial inspirerat av ursprungsfolk men format för att "passa" månen, Mars och Venus - fullständigt oanvändbara men charmiga.

Efter att ha vandrat igenom hela utställningen några gånger måste jag säga att jag tycker bäst om verken från tiden innan månlandningen. Jag bugar mig för de forntida astronomerna som lade ned sin själ i att studera och analysera månen och dess rörelser, och jag njuter av de drömska idéerna om växter och varelser man trodde att vi skulle kunna möta på månen. Undantaget från samtiden är foton från rymden, vetenskapligt framställda men vackra och imponerande i egen kraft. Vi får se flera svindlande bilder av galaxer och stjärnansamlingar tagna genom Hubble och andra teleskop som ger oss detaljer och skärpa som medeltidsmänniskan inte kunnat drömma om. Men nu kanske vi ändå kan börja drömma om ett nytt och annorlunda liv på månen.

Länk till Louisianas sida om Månen

The Kingdom of Gods av N.K. Jemisin

Trickster, trickster
Stole the sun for a prank
Will you really ride it?
Where will you hide it?
Down by the riverbank?

Han dök upp på de första sidorna i The Hundred Thousand Kingdoms, barnens och lurendrejarnas gud Sieh, och i trilogins sista del är det han som för ordet. Fastän han är snabb och svårfångad är han lättare att relatera till än de tre ursprungliga gudarna, som är olika varandra men lika i sin mäktiga upphöjdhet. Likt många andra gudabarn tycker Sieh om att leva bland människor. Han låter sig gärna misstas för ett barn, men är ombytlig och svår att hejda när leken blir för hård, och likt de andra gudarna kan han ibland vara vårdslös med människoliv när han känner sig trängd. Men likt både gudar och människor behöver han vänskap och närhet, och när han möter två syskon som gått vilse i Sky börjar han en lek som skall förändra dem alla tre.

Tre är gudarna som skapade och upprätthåller världen: Nahadoth, Itempas och Enefa/Yeine. De måste vara tre, varken mer eller mindre, men att vara tre innebär alltid risken att en drar sig undan, eller än värre, att en känner sig utstött och blir svartsjuk. Yeines lugnande inverkan och Itempas-följarnas upprätthållande av status quo har hållit i ett sekel sedan händelserna i The Hundred Thousand Kingdoms, men nu hotas balansen av uppror bland människorna och, än värre, av något/någon med gudomlig kraft och en vilja till hämnd.

Tack vare att Jemisin redan från början målat upp en värld befolkad av en mångfald av gudar och gudaättlingar, är det inte svårt att leva sig in i de nya varianter av magi och okända gudar som börjar dyka upp i periferin av det som var reglerat under Itempas två årtusenden. Okända krafter verkar på Sieh och berövar honom hans gudastatus. Det värsta med att plötsligt börja bli människa är egentligen inte att hans magi blir svagare utan att han börjar åldras - barnens gud, som varit barn i tusentals år! Inte helt oförutsägbart väcker puberteten den sexuella åtrån hos honom, och liksom i de tidigare böckerna blir det många scener med övermänskligt sex och lust som är större och starkare än bara två kroppar i friktion. Jemisin låter oss se att sex för gudar är något krävande och att närhet är något som de behöver för att inte tappa bort sig själva och bli galna.

Det kan vara svårt att avsluta en trilogi, speciellt en som började stort och växte sig ännu djupare och vidare i andra boken. Konflikterna går mot en tvingande urladdning, och den är grym och övertygande i sin tyngd. The Kingdom of Gods är ett bra slut på en fascinerande berättelse.

Fler böcker av N.K. Jemisin:
The Inheritance Trilogy
The Hundred Thousand Kingdoms
The Broken Kingdoms

The Broken Earth Trilogy
The Fifth Season
The Obelisk Gate
The Stone Sky

The City We Became

Cold War

Det är tidigt 1950-tal, och Polens nationalkänsla skall stärkas. Tre tjänstemän reser runt på landsbygden för att samla in folkvisor, och även för att samla begåvade ungdomar som kan dansa, spela och sjunga de här folkvisorna på turnéer runt om i landet. Det är många och duktiga ungdomar som sjunger upp. Hur skall man stå ut bland dem och förbättra sin chans vid antagningen till musikens hus? Zula är smart, men också begåvad, och den plats hon får har hon förtjänat väl. Snart befinner hon sig i centrum när truppen sjunger och dansar på scener runt om i landet. Tillika befinner hon sig i Wiktors famn, pianist och musikalisk ledare för ungdomarna. Vid pianot hör man dem leta sig fram till jazzigare toner än de folkvisor de annars spelar.

Så kommer partibyråkraterna på att ungdomsgruppen förstås borde sjunga om Stalin, Lenin och framstegen i jordbruket. Musikansvariga Irena invänder att de sjunger folkvisor och folket skriver inte om sådant. "Jodå, det gör de visst om de får uppmuntran" fjäskar den lismande partigängaren Kaczmarek, och strax sjungs det visor om kamraterna i Moskva och deras visdom. Så öppnas möjligheten att lämna det alltmer enfaldiga politiska klimatet i Östblocket; folkmusiktruppen bjuds på turné till Moskva och Berlin! Berlinmuren är ännu inte byggd, och Wiktor planerar för sig och Zula att ta sig över till väst och vidare till Paris.

Wiktor kommer till Paris, men inte Zula. Hon kommer först flera år senare, på egen väg, gift med en italienare så att hon skall kunna lämna landet. Hon har alltid varit självständig och tuff, men kanske har hon blivit ännu litet mer cynisk nu. Attraktionen mellan Wiktor och Zula är dock lika stark som alltid, så stark att de inte alltid kan hantera den, speciellt inte i ett nytt land. Tiden i Paris på jazzbarer med andra skickliga musiker verkar perfekt, men allt stämmer ändå inte. Under åren kommer de båda att gå isär och leta upp varandra igen, och riskera mycket för att kunna vara med varandra och ändå inte orka hela vägen.

Det är musiken och kärleken som är i fokus i filmen Cold War, djupt intvinnade i varandra. Den kommunistiska diktaturen syns i periferin, som det som dikterar vart de får resa eller inte, och som formar ödet för Zula och Wiktor medelst subtila påbud eller grymma straff. Om kärleken mellan dem båda är passionerad så är kärleken till musiken konstant och universell. I en underbar scen får vi se hur Rock Around The Clock gjuter liv i alla bargäster och startar en dans där Zula kan känna sig fri. Än mer minnesvärt är den innerliga folksången Dwa serduszka och den förvandling den genomgår under handlingens gång. Allra ljuvligast är den när Zula och Wiktor framför den på polska i jazztoner. Zula, ja - fantastiskt spelad av Joanna Kulig, vars skiftande känslor formar hela hennes ansikte och uttryck i varje ögonblick. Regissören Pawel Pawlikowskis Cold War är ett nytt mästerverk efter Ida, och jag hoppas att han fortsätter att ge oss fantastiska historier och begåvade skådespelare att förundras av.

(Ja, klippet nedan är ett annat än klippet ovan!)

Krakows krubbor på Hallwylska Museet

Att bygga julkrubbor är en tradition som har utvecklats och förändrats under de åttahundra åren den har funnits i Krakow. År 1937 var man rädd att seden höll på att dö ut, så Historiska Museet ordnade en tävling i att bygga krubbor, vilken har pågått sedan dess med uppehåll för andra världskriget. Det blev en outtalad standard att krubborna byggs med inspiration från stadens kyrkobyggnader, med en högrest mittbyggnad omgiven av två torn. På markplanet förekommer personer och landmärken från staden, och en våning upp vilar Jesusbarnet i sin krubba, omgiven av Maria och Josef.

Hallwylska Museet har fått låna in flera av de vackra krubborna från de senaste fyrtio åren. Det är fint att se hur individuella de är trots att de delar många egenskaper som de starka färgerna (oftast rött, blått, grönt och purpur) och kyrkfönster som är upplysta inifrån. Andra detaljer skiljer sig åt; under sovjettiden fick inte den polska örnen bära krona, men efter självständigheten dök den upp igen.

Alla krubbor presenteras väl med årtal, namn på skapare och signifikanta detaljer i utsmyckningen. Krubbornas skapare ställer in olika figurer i krubban beroende på vad de själva tycker om och vad som är aktuellt; år 2011 dök fotbollsspelare upp i en av krubborna, år 1999 fick påven Johannes Paulus II stå med på övervåningen hos Den Heliga Familjen.

Foto: Erik Lernestål

 Det var roligt att få bekräftat vad jag gissade; att flera av krubbornas lysande fasader var gjorda av stanniolpapper, utslätat men ändå snyggt skrynkligt. Så många praliner och julgodisar krubbyggarna och deras vänner och familjer måste ha mumsat i sig!

I flera av krubborna snurrar figurerna fram på små roterande cirklar. Andra krubbor har liv och rörelse på andra sätt; trumpetare som dyker upp i fönster, och femtiofyra änglar som slår med vingarna i takt, som i Maciej Moszews krubba från 2018. Där och i hans krubba från tidigare år är det också fint att se att han låter Jesusbarnet vaggas stillsamt där han ligger i sin egen lilla krubba.

Länk till Hallwylska Museets sida om Krakows krubbor

In Our Mad And Furious City av Guy Gunaratne

I början av boken möter vi en ny röst i varje kapitel, som hänger ihop för att de kommer från olika invånare i eller i närheten av det stora bostadsområdet som prosaiskt bara kallas Estate. Rösterna är lika fascinerande ändå; några sidors inre monolog ger en allt klarare bilder av förutsättningarna och omständigheterna för människorna vi möter. Efter hand blir det tydligare att de fem personern i fokus är sammankopplade på olika sätt. Tonårspojkarna Selvon, Yusuf och Ardan har vuxit upp tillsammans och är vänner, men som författaren sagt i en intervju, "close without touch". Far till Selvon, den av dem med ett mål och möjlighet att ta sig därifrån, är den äldre mannen Nelson, till det yttre stum och orörlig i sin rullstol. Ardans mor Carol är fast i alkoholism och i ögonvrån skymtar omgivningens förakt.

Det är inget nytt att tonåringar känner sig osäkra på sig själva, frusterade över livet och frågande sig vart de skall gå för att komma loss. Så många känslor att hantera för ett ungt och oerfaret sinne. Situationen är ännu tyngre för ungdomarna i the Estates, där det gäller att vara hård och självsäker för att inte slås ned av någon annan som också behöver hävda sig. Såväl Ardan och Yusuf som Selvon ser på dem omkring sig och undrar hur de kan vara så målmedvetna; även Selvon, som i de två andras ögon är stabil och fokuserad tvivlar på sitt mål men kör ned huvudet och pressar sig litet hårdare i sin träning. Men motsättningarna mellan rasister utifrån och de egenrättfärdiga väktare som tagit över moskén där Yusufs far var imam driver fler av invånarna i Estate till att ta ställning. Det speglas i Nelsons minnen av kravallerna han hamnade i när han flyttade till London från Montserrat, och de strider mellan IRA och lojalister som Carol flydde när hon lämnade Irland.

Guy Gunaratne ger sina fem huvudpersoner sina egna språk; pojkarnas slang är inte exakt densamma, och Carol och Nelson har egna ord och uttryck som kommer ur deras respektive bakgrund. De olika personerna rör sig parallellt och stöter på varandra i handlingar och tankar. När spänningen stiger i de sista kapitlen har stämningen hela tiden ändå varit på liv och död, men när den verkliga döden dyker upp som en möjlighet hamnar hjärtat i halsgropen och en engagerad läsare vill inte släppa boken utan bara komma vidare för att se hur det går. Kanske kommer ingen av människorna i In Our Mad And Furious City att bli historisk, men det känns som en ära att ha fått följa med dem under några viktiga dagar.

Happy!

Ah, juletider, när vi samlas för att sjunga och ha roligt tillsammans, och ge bort de finaste presenterna vi kan komma på till de som är viktigast i våra liv! Ibland är magin så stark att gosedjur får liv och drar med oss ut på spännande äventyr! Ja, allt detta händer i Happy! men under så extremt grymma former att resultatet inte är något för tittare med svagt hjärta.

För övrigt öppnar vår huvudperson Nick Sax med en hjärtattack, men det stoppar honom inte från att snubbla vidare genom grova slagsmål och rena mordförsök. Han kommer precis i tid för att rädda en prostituerad från en ovanligt vriden och mordisk torsk, vilket övergår i en planerad mordorgie medelst knattrande skottlossning. Det är bara början på hans blodiga korståg allt djupare in i en maffia som lem för lem visar sig vara mer perverterad än man kunde ana vid första mötet med deras sadistiske hovtorterare Smoothie.

Där finns också ett inslag av det hemskaste man kan tänka sig; grymhet mot barn. En liten flicka försvinner från sin mamma under en show med barnidolen Sonny Shine, och kidnappas av en riktigt otäck jultomte. Men hoppet är inte ute; hennes gosedjur Happy lyckas flyga iväg för att hämta någon som kan rädda henne! Om han nu bara kan övertyga Nick Sax om att den lilla flygande blå enhörningen som pratar med honom inte är en hallucination, utan talar sanning.

Det är osannolikt hur många smällar och öppet blödande sår Nick Sax tål när han dundrar fram och avpolletterar skurkar medan blodet skvätter och kroppsdelar flyger. Osannolikt - men fantastiskt underhållande! TV-serien Happy! hittar en bra balans med grymheter som är trovärdiga men placerade i en värld som är uppskruvad till galenskap. Är inte allt hallucinationer i Nick Sax New York? Ingen scen eller miljö är riktigt normal. Är det inte blekblått ljus från obduktionssalar vi ser är det ett annat sorts kallt gult ljus hemma hos familjer som är beredda att sticka kniven i dig i nästa ögonblick. I den mörka natten lyser det från de mångfärgade lamporna på tomtens rock, men i hans ögon glimmar galenskap.

TV-serien Happy! bygger på fyra seriealbum och har blivit åtta intensiva avsnitt som jag längtade efter att se varje dag, även om jag inte mäktade med mer än ett om dagen. Och det kommer mer! Det kommer att bli en säsong till, och jag ser fram emot ännu fler sjuka fantasier och underhållningsvåld i övermått.