Stenhammar Quartet i Konserthuset 2014

Den välspelande Stenhammarkvartetten återkommer till Konserthuset så gott som varje år, och det är jag tacksam för. Årets konsert bjöd på fyra, nej fem verk i skiftande stil men alla av hög kvalitet, vilket beror på de engagerade och samstämda musikerna.

Foto: Jan-Olav Wedin

 Man inledde med Kvartett i G-dur TWV 43:G5 av Georg Philipp Telemann, ett stycke som sjöng av energi och leklust så att det nästan bröt sig ur barockformen i sina sista satser. Därefter följde något ytterst modernt: Four Pieces som Sven-David Sandström skrivit just för Stenhammarkvartetten häromåret. Partier av konventionellt sköna klanger bröts upp av mer krävande partier, så att jag som lyssnare verkligen uppskattade de harmoniska delarna ännu mer. Pizzicatostycket i mitten, där de fyra instrumenten plockade en ton var, kändes helt genialiskt, och varje gång det upprepades (sammanlagt tre gånger) var en önskning som fullbordades.

Ett av mina favoritverk följde sedan: Stråkkvartett i F-dur av Maurice Ravel. Programbladet berättar att kvartetten orsakade kritik från den likaså begåvade Gabriel Fauré med flera, vilket är svårt att förstå så här 111 år senare när stycket är känt och älskat av många. Dåtidens anklagelser om att vara dåligt balanserat kompenseras mycket väl i lyssnarens öron av att varje sats är melodisk, tät och rik på sina egna sätt, och de inledande tonerna ekar hastigt i den sista satsen, omformade till en mer dansant version.

Pavel Haas

Mer kontrovers: programmets sista stycke Stråkkvartett nr 2 "Från Apbergen" lät en slagverkare delta i sista satsen, vilket väckte så mycket kritik vid uruppförandet att kompositören Pavel Haas strök den stämman. Men många senare framföranden har släppt in slagverkaren igen, och jag är mycket glad att Stenhammarkvartetten bjöd in Kungliga Filharmonikernas Daniel Kåse till det ändamålet. En fläkt av Rhapsody In Blue följde med de inledande trumslagen, men musiken utvecklades snart till sin egen blandning av jazz och tjeckisk folkmusik.

Ännu mer jazz blev det i extranumret, då Daniel Kåse slank in bakom draperiet och sköt fram en vibrafon. Ett fräckt, jazzigt stycke av Max Lett för vibrafon och marimba hade skrivits om så att marimbastämman spelades av Stenhammarkvartetten. Även för någon som älskar jazz kan det kännas konstigt att avsluta en klassisk konsert med sådan musik, men jag tyckte att det var en fantastisk idé som lät toppen. Jag säger det så ofta jag kan: Mer vibbra åt folket!

1913 - Århundradets sommar av Florian Illies

När recensioner och lovord om den här boken dök upp i tidningar och på bloggar förra året lockade den mig något enormt. Proust, Kafka, Musil, Stravinskij, Chanel, Duchamp, Kokoschka - tänk att få känna sig samtida med dem! När jag nu äntligen har läst boken var den inte riktigt som jag väntade mig, men intressant och inspirerande ändå.

Till att börja med utgår Florian Illies från den tyska kultursfären - logiskt, eftersom det är den han lever i idag. Vissa personer han lyfter fram är därför mindre kända för oss här uppe i Norden, men det gör egentligen inget, för man borde alltid vara beredd att öka sin bildning genom att lära sig mer om Centraleuropa och dess tänkare.

Det jag inte var beredd på var att Illies utbroderade faktasamling skulle fokusera på viktiga händelser i viktiga personers levnadsbana. Det han ger är alltså ögonblicksbilder av deras liv - Franz Kafkas, Alma Mahlers, Thomas Manns, Karl Kraus - när jag hade önskat mig att få en känsla av hur mitt liv skulle kunnat vara om jag levat då och upplevt konserterna, utställningarna och idéströmningarna. Men visst får man tillräckligt många ledtrådar för att kunna föreställa sig det någorlunda ändå.

1913 var året då Carl Jung presenterade idéer som skilde sig från Sigmund Freuds. Men psykoanalysen hade länge varit på modet, många influerades till att undersöka sin sexualitet, flera manliga författare filosoferade över kvinnan och hennes roll, och konstnärer som Klimt, Kokoschka och Duchamp fann nya sätt att måla nakna kvinnokroppar.

Gustav Klimt: Die Jungfrau (1912-13)

Oskar Kokoschka: Die Windsbraut (1913)

Marcel Duchamp: Nude Descending A Staircase (1912)

Pablo Picasso var redan etablerad, men vid en utställning av hans verk i Berlin skrev många recensenter att de var trötta på hans stil, att han inte var stark eller självständig, och önskade att intresset för honom kunde lägga sig.

Baletten Våroffer, med musik av Igor Stravinskij och en mycket modern koreografi, orsakade uppror vid uruppförandet i Paris i maj 1913. Under seklet som gått har mycket möda lagts på att försöka återskapa koreografin, och verket erkänns nu som en banbrytande klassiker. Desto mer förtjust i musiken och kompositören redan vid premiären blev däremot Coco Chanel,som just öppnat en butik där hon sålde kläder av enklare material och snitt än vad som varit vanligt, men inte desto mindre chica.


Två viktiga verk, som fångar tidsandan noggrant och intelligent och dessutom hör till mina litterära favoriter, tog sin början detta år. Det första verket av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt publicerades då, och Robert Musil låter sin Mannen utan egenskaper (som egentligen kom ut senare) börja en augustidag, med beskrivning av vädret som faktiskt är helt osannolik om man går tillbaka och studerar de verkliga väderförhållandena. Det året publicerades även Thomas Manns Döden i Venedig, medan Rainer Maria Rilke rörde sig i högre sfärer med sina mystiskt sköna Duino-elegier.

Något annat viktigt som tog sin början var Charlie Chaplins karriär, då han skrev kontrakt för sin första film Making A Living.


Florian Illies skrev denna bok efter en missräkning med en samtidsförhärligande bok om lyckoåret 2000, då man inte kunde tänka sig katastroferna och depressionerna som skulle inledas redan nästa år. För att jämföra gick han tillbaka till 1913 och undersökte hur stämningen varit året innan första världskriget bröt ut. Så hur kände då människor inför omvärlden och möjliga konflikter?

I Leipzig invigdes, efter åratal av byggande och tonvis med sten, Völkerschlachtdenkmal till minne av slaget vid Leipzig hundra år tidigare.Vid galamiddagen efteråt skålade gästerna för det fasta förbundet mellan Preussen och Österrike-Ungern. Men en rörelse av ungdomar, renlevnadsmänniskor, protesterade mot ceremonin, då de vände sig till naturen och från modernitet och teknik (och, kan man gissa, stora monument och tunga traditioner).

Florian Illies bok går igenom viktiga händelser ur offentligheten och privatlivet för vissa utvalda personer månad för månad under hela året. Längre texter är uppbrutna av korta anekdoter, vilket gör boken lättläst. Det är en bra idé att zooma in några människor och låta dem återkomma under flera månader - till exempel klappar mitt hjärta för den stackars plågade Kafka vars varje försök till kärleksbrev eller frieri lät som varningar. Det är bra att ha fått den här sortens överblick av ganska skilda händelser från ett viktigt och spännande år, och om den varit mer djupgående skulle den säkert inte varit lika lätt att uppskatta.

Völkerschlachtdenkmal, Leipzig

Martin Erik Andersen på Galleri Riis 2014

Redan genom fönstret känner jag igen Martin Erik Andersens sirliga konstruktioner med växter och lustigt lågt placerade bonader. Förra gången jag såg dem irriterades jag av hur bräckliga de var, oanvändbara och onödiga under alla omständigheter jag föreställde mig. Men den här gången blir jag litet mer intresserad. Delvis beror det på att Andersen har hållit fast vid sin metod, delvis för att verken fått litet mer stabilitet.

Pedantiska uppställningar av ljusgeneratorer och sladdhärvor på golvet gör verken lika opraktiska som i förra utställningen. Men nu kompletteras de av en vacker och gedigen golvläggning i det första rummet. Flera av de lågt hängande bonaderna är vända inåt väggen, och jag undrar om de vänder sig till en annan publik än oss i de vanliga tre dimensionerna. Sammantaget ger utställningen en känsla av en egen värld och annorlunda invånare, och det är ganska fantasieggande.

Länk till Galleri Riis sida om uställningen

 

Filharmoniker i närbild i februari

En rolig aspekt med kammarmusikserien Filharmoniker i närbild är att det kan bjudas på konserter med mycket udda konstellationer: Fyra tromboner och en tuba! Alla cellister på en rad! Men även när musiken framförs av mer konventionellt sammansatta ensembler är det hörvärt. Fem kunniga musiker ur Kungliga Filharmonikerna framförde ett vackert program en söndageftermiddag i februari.

1960 skrev Lars Johan Werle verket Pentagram, en debut som redan visar ett säkert och intressant språk som tonsättare. Men det språket förstod jag mig tyvärr inte på! Just som jag skulle påbörja en kraftansträngning för att fatta, tog musiken slut. Men jag lyssnar gärna på det igen, för det var intressant. Stycket kräver en säkerhet och exakthet som kvartetten på scenen sannerligen hade.

Däremot talade Stråkkvartett i d-moll "Voces intimae" av Jean Sibelius direkt till hjärtat. Förstafiolen och cellon började en stillsam berättelse som lät som en folksaga full av nedkokad livsvisdom. Ton för ton föll de övriga instrumenten in och fyllde på till en berättelse om vemod och skönhet.

Sista verket var Pianokvintett i f-moll av den intressante kompositören César Franck. Andra satsen, Lento, är drömsk och mycket vacker, och den drömska stämningen följer med in i några partier i den avslutande satsen, Allegro non troppo. Här spelade gruppen med den virtuositet och känslosamhet som jag faktiskt saknade i Sibelius-verket, så det blev en fin avslutning på eftermiddagen.

Konserten spelades in och kommer att finnas tillgänglig på KonserthusetPlay framöver!

The Secret History av Donna Tartt

Som tonåring och ofta även efteråt försöker man finna sig själv och sin roll i världen. Att flytta bort från sin hemstad ger en chansen att börja vara någon helt annan, och att hitta nytt umgänge och fördjupa sig i studier är medel för att grundlägga och fördjupa sin nya personlighet. Detta händer Richard Papin i The Secret History, och eftersom jag själv har gjort något liknande har jag lätt att relatera till vad han berättar om att komma till Hampden College i Vermont och i en liten, exklusiv grupp få studera klassisk grekiska för en karismatisk lektor.

Det vill säga, karisman och studiernas lockelse framgår inte så tydligt i boken, vilket jag tycker är synd. Texten berättar om de sex studenternas hängivenhet till det rätt så obskyra ämnet, och de meddelar sig småhemligt med varandra via grekiskan som ingen annan förstår, men boken lyckas inte förmedla känslan av själva ämnets lockelse efter att Richard till sist inneslutits i gruppen. Jag får själv fylla i med mina minnen av kärleken till matematiken och fysiken som öppnade sig som helt nya världar för mig, och jämföra med de mycket mer välkomnande grupper som hjälpte till att öka min känsla av att jag valt rätt väg.

Man skulle också kunna skylla det faktum att de fem andra studenterna; Henry, Francis, Bunny, Charles och Camilla, definieras av sina handlingar och uttalanden och inte får någon djupare personlighet under bokens sexhundra sidor, på det att de alla är unga och i viss mån poserar och ställer upp fasader medan de försöker hitta sina verkliga personligheter. Men vid ett möte med Bunnys familj mot slutet av boken känns det tydligt att trovärdiga personligheter inte är Tartts starka sida.

Det är förvisso personernas handlingar som driver gruppen till att stötas sönder, låta fasaderna rämna och visa upp oanade hemligheter hos personerna, och det är också spänningen av händelserna som driver allt framåt och håller intresset uppe. Redan på de första sidorna får vi veta att gruppen är ansvarig för Bunnys död. Under första halvan av boken radas fler och fler av Bunnys tillkortakommanden och rena oförskämdheter upp (litet för tydligt, faktiskt). Så inte borde väl dessa kalkylerande och förment världsvana stoiker med ett ständigt glas alkohol i handen känna annat än lättnad när klumpedunsen Bunny plockas bort ur gruppen? Men nej, så enkelt var det ju inte alls.

Lika gärna som jag vill höra till en grupp som transformerar funktioner på Riemannsfären eller en som spelar och lyssnar på modern jazz, lika litet vill jag höra till en hyllningskör som dyrkar en bästsäljande kultförfattare likt Donna Tartt. Men jag har gjort allt jag kan för att inte låta mina egna fördomar grumla läsningen av The Secret History, och istället försjunka i historien. Visst är den spännande och läsvärd, men med de invändningar som jag nämnt ovan så är den inte mer välskriven än många andra böcker.

Fler böcker av Donna Tartt:
The Little Friend
The Goldfinch

The Secret Life of Walter Mitty

Fler än jag måste minnas filmversionen med Danny Kaye. Som liten dagdrömmare själv med hjältefantasier älskade jag filmen när jag såg den som barn, och den lever i mitt minne. När jag nu läser på om den filmen blir jag överraskad av att den gjordes redan 1947, att den bygger på en novell av James Thurber och att Walter Mitty tycks ha varit ännu mer hunsad än jag mindes det.

I vissa kretsar är det "inne" att vara trött på Ben Stiller och hans filmer, men jag hör inte till dem. Jag var heller inte automatiskt avog när jag hörde att en nyinspelning av min gamla favorit, så jag gick till bion med öppet sinne. Handlingen och tonen i den nya filmen skiljer sig en hel del från den gamla (och från originalnovellen), men är bra på sitt eget sätt.

Vår tids Walter Mitty (Stiller) hanterar arkivet av negativ på tidningen LIFE. På så sätt har han sett fantastiska bilder från hela världen, men han har aldrig rest ut i den själv. När han drömmer sig bort i något nytt äventyr stannar han upp och blir onåbar för en stund, vilket väcker retlustan hos hans kollegor, inte minst hos managementkonsulten Ted (Adam Scott). Han är inkallad för att lägga ned hela tidningen och, litet osannolikt, lotsa den till sitt sista nummer, med oinskränkt makt och helt utan input från de tidigare cheferna.

Under största delen av filmen är jag mer förvirrad än Walter Mitty, och är inte alls säker på vad som är verklighet och vad som är hans fantasi. I hans äventyr händer det saker som skulle kunna vara meddelanden från den vardagliga världen, och det får mig att tänka på TV-serien Life on Mars (speciellt när David Bowies Space Oddity får en stor plats i handlingen).

Vissa scener imponerar med sköna vyer, andra har en stillsam varm humor, åter andra får en att skratta högt. Jag kan aldrig helt slappna av eftersom jag hela tiden har i bakhuvudet att hundratals människor skall sägas upp och en legendarisk tidning skall läggas ned helt brutalt. Man skulle kunna säga att Stiller inte har bestämt sig för hurdan filmen skall vara, men när jag tänker efter tycker jag att det är bra att den inte lägger sig bekvämt i ett fack. Förutom den hotande uppsägningen och ett viktigt foto på villovägar krånglas inte handlingen till i onödan. Cheryl (Kristen Wiig), kollega och föremål för Walters hemliga kärlek, är vänlig och hjälpsam, och moderns (Shirley MacLaine) misslyckade flytt till ett äldreboende drar inte uppmärksamheten från Walters resa. Ben Stiller tycks ha velat göra en underhållande film som sänder några ljusglimtar utan att lova fyrverkerier, och det tycker jag är fint.

Charlie Roberts på Galleri Magnus Karlsson

Charlie Roberts utställning Hex visar tavlor och skulpturer i mättade färger som avbildar stiliserade människoansikten och föremål. Motiven är ibland inpassade i varandra så att de ser ut som pusselbitar. Konturerna är inte markerade men utgör tydliga avgränsningar mellan färgfälten.

Jag är inte förtjust i den här sortens naivistiska kompositioner. Informationsbladet säger att Roberts använder sig av fenomen ur popkulturen och konsthistorien, men det har jag svårt att upptäcka. Jag försöker se bilderna som att konstnären har reducerat motiven till sin essens, men de är (sinsemellan) inte tillräckligt originella för att verka bära på någon djupare mening.

För mig berättar verken inte någon historia, de väcker inte min nyfikenhet, de kittlar inte min fantasi. De blir bara något slags dekoration, men eftersom jag varken tycker att de är vackra, intressanta eller väl utförda är de inte någon dekoration jag vill ha i blickfånget.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Hex