Oscarsgalan 2010

Äntligen är det dags för Oscarsgalan! Inatt skall jag för första gången sitta uppe och se utdelningen live. Det känns spännande, eftersom jag har sett flera av de nominerade filmerna och tycker att många av dem är väldigt bra. Jag hoppas på belöning till mina favoriter, och på underhållande mellansnack av de gamla "showbiz-fienderna" Steve Martin och Alec Baldwin.

Bästa kvinnliga biroll
Penélope Cruz (Nine)
Vera Farmiga (Up in the Air)
Maggie Gyllenhaal (Crazy Heart)
Anna Kendrick (Up in the Air)
Mo'Nique (Precious)

Maggie Gyllenhaals del i Crazy Heart var inte dålig, men ingen utmaning, och Penélope Cruz' roll i Nine var en pinsamhet för den som skrev den. Jag tyckte att både Anna Kendrick och Vera Farmiga var bra i Up in the Air, men var litet mer imponerad över hur Vera Farmiga kunde matcha och leka med George Clooneys starka rollfigur. Men den allra starkaste prestationen kom från Mo'Nique i Precious, och jag hoppas innerligen att hon får priset.
Facit: Stort grattis till Mo'Nique! När jag ser scenerna ur filmen får jag tårar i ögonen och längtar efter att se om den igen.

Bästa manliga biroll
Matt Damon (Invictus)
Woody Harrelson (The Messenger)
Christoffer Plummer (The Last Station)
Stanley Tucci (The Lovely Bones)
Christoph Waltz (Inglourious Basterds)

Av de här filmerna har jag bara sett Inglourious Basterds. Jag tyckte att Christoph Waltz gjorde det bästa han kunde med sin roll, men jag kan ändå inte tycka att det var något storverk.
Facit: Christoph Waltz för Inglourious Basterds. Grattis!

Facit, mellanstick: Två priser för ljudet i Hurt Locker till svenske Paul N.J. Ottosson, grattis! Ja, alla detaljer i Hurt Locker, inte minst ljudet, hjälpte till att skapa stämningen.

Bästa kvinnliga huvudroll
Sandra Bullock (The Blind Side)
Helen Mirren (The Last Station)
Carey Mulligan (An Education)
Gabourey Sidibe (Precious)
Meryl Streep (Julie & Julia)

Trots att jag har missat de två första filmerna på listan, så önskar jag av allt hjärta att Gabourey Sidibe skall vinna för sin trovärdiga gestaltning av Precious, genom glädje, sorg, förtvivlan och hopp. Hoppas, hoppas!
Facit: Sandra Bullock, som höll ett fint och känslosamt tal till sin mamma. Jag hoppas av allt mitt hjärta att hon och filmen skall vara bra, och ser fram emot att se den.

Bästa manliga huvudroll
Jeff Bridges (Crazy Heart)
George Clooney (Up in the Air)
Colin Firth (En enda man)
Morgan Freeman (Invictus)
Jeremy Renner (Hurt Locker)

Här tycker jag att både George Clooney och Jeremy Renner har gjort helgjutna porträtt med viktiga nyanser. Men Morgan Freeman som Nelson Mandela kan ju näppeligen misslyckas.
Facit: Jeff Bridges. OK, han var inte dålig, fast jag tyckte inte han var bäst av de fem. Men så glad han blev! Alla fem nominerade presenterades fint av gamla partners från tidigare filmer.

Bästa regi
James Cameron (Avatar)
Kathryn Bigelow (Hurt Locker)
Quentin Tarantino (Inglourious Basterds)
Lee Daniels (Precious)
Jason Reitman (Up in the Air)

Tre av de här filmerna, The Hurt Locker, Precious och Up in the Air, har en berättarteknik utöver det vanliga, och det är de respektive regissörernas förtjänst. Alla tre är mycket väl förtjänta av priset, och jag kommer att lida med de två (tre?) av dem som inte vinner det.
Facit: Kathryn Bigelow! Yesss! En riktigt bra film med en bra vision och nerv från början till slut.

Bästa manus
Hurt Locker
Inglourious Basterds
The Messenger
A Serious Man
Upp

Bröderna Coen är fantastiska på att skapa en god historia i film-form, och A Serious Man är så ovanlig att den är svår att glömma. Men Hurt Locker är också ett mästerverk i sin okonventionella uppbyggnad: en spänning som aldrig släpper, en historia utan enkelt slut. En av dem förtjänar att belönas.
Facit: Hurt Locker. Bra! Fast i efterhand, eftersom den fick så många andra priser kunde det varit fint om A Serious Man fått priset.

Bästa manus efter förlaga
District 9
An Education
In the loop
Precious
Up in the Air

Att District 9 och An Education bygger på böcker gör att filmerna har litet mer djup än filmer i regel, men jag satt och undrade om de kanske inte kunnat bli ännu mer intressanta. Däremot är det fantastiskt hur både Precious och Up in the Air, som sinsemellan är så olika, kunnat bli så kompletta, helgjutna och sammanhållna historier. Jag hoppas på vinst till någon av dem två.
Facit: Hurra, Precious, till en mycket rörd Geoffrey Fletcher. Grattis!

Bästa film
Avatar
The Blind Side
District 9
An Education
Hurt Locker
Inglourious Basterds
Precious
A Serious Man
Upp
Up in the Air

Bästa film, bästa film, bästa film! Så kul att man ökat antalet nominationer till tio så att ännu fler filmer kan bli nämnda. Vid det här laget kanske det framgår vilka tre filmer som är mina favoriter: Hurt Locker, Up in the Air och Precious. Av alla Oscarsnominerade filmer jag har sett de här veckorna är det de tre som jag har tänkt på mest. För just den här, den allra viktigaste kategorin, känner jag att en av filmerna är litet, litet bättre än de andra, och det är den fantastiska Precious.
Facit: Hurt Locker igen, strax efter att Kathryn Bigelow fått regi-priset. Hon fick vända och komma in och ta emot sin andra guldgubbe direkt. Ett bra val, fast jag önskar ändå att Precious fått priset.

Det finns några bra filmer jag tycker har blivit förbisedda eller som bara fått mindre nomineringar, och det är Bright Star, The Informant!, The Imaginarium of Dr Parnassus och Fish Tank. Jag tycker också att Nine, Upp och Avatar har fått mer uppskattning än de förtjänar, och hoppas innerligt att Avatar inte vinner ett enda av de större pris den är nominerad till. Jag är inte bara älskare av kvalitet utan även av goda science fiction-berättelser, och Avatar har stora brister i båda kategorierna.

Slutord: Storslam för Hurt Locker, och jag kan bara gratulera och buga, även om jag gärna hade sett att några fler av priserna gått till underbara Precious.
Morgontidningen kom för en timme sedan och en fågel kvittrar utanför mitt fönster. Jag kommer att borsta tänderna och sova någon timme, om jag nu kan somna efter den här härliga Oscarsvakan. Timmarna gick fort och jag hade roligt hela tiden. Hurra för Hollywood!

Glamourbibliotekaren på röda mattan
Glamourbibliotekarens live-uppdatering av Oscarsgalan

Crazy Heart

En sliten artist som reser från småstad till småstad, sjunger sina gamla hits tillsammans med lokala band, träffar galanta damer och krökar sig till sömns - ja, det låter som ett genuint liv för en countrymusiker. Sån't är livet för Bad Blake (Jeff Bridges). Litet surt är det att Bads unge lärling Tommy Sweet (Colin Farrell) drar tiotusentals fans med sin poppigare form av country.


Jag har inte så svårt att tro på de småstadsgroupies som vill ha en bit av Bad som minne, men jag har litet svårare att tro på att smarta, söta småbarnsmamman Jean (Maggie Gyllenhaal) faller för hans whiskeydränkta charm. Men jag kan i alla fall tro på det tillräckligt för att tycka om den här filmen. Allra bäst tycker jag om scenerna med Bad och Wayne (Robert Duvall) som lyser av gammal, god vänskap. Fastän jag inte är förtjust i country, gillar jag också musiken så mycket att jag ett kort tag funderar på att köpa soundtracket. Det är ingen oförglömlig film, men en feelgood-film av bästa sorten.

4x Mark Ravenhill på Stadsteatern

Fyra pjäser ur Mark Ravenhills samling av stycken, Shoot / Get Treasure / Repeat, visas på scener och i utrymmen mellan scenerna i Kulturhuset. Kvinnan som guidar oss (Kajsa Reinhardt) framför sin del medan vi rör oss. Det är vid första åhörandet en berättelse om hennes magproblem, men det utvecklar sig till en berättelse om ett djupare problem; en åkomma som söker en orsak och ett tillstånd av oro som söker ett utlopp.

I det första sammanhängande stycket vi får se, Fruktan och elände, kretsar en man (Johannes Bah Kuhnke) och en kvinna (Lena B Eriksson) och deras samtal kring en babymonitor och deras nervösa omsorg om sitt barn. Som ett överaktivt immunförsvar försöker de gå till botten med varje möjlig orsak till oro för barnet. Oron förstör deras relation till varandra; de prövar varandras kärlek, misstror varandra, och när de äntligen verkar ha kommit nära varandra dyker det upp ett ord av tvivel som får dem att fara ut mot varandra igen.

Längre in i byggnaden stannar vi upp i ett lager där stolar och rekvisita är staplad. Men vi hör fågelkvitter och naturljud. För de två blinda män (Jan Mybrand och Ulf Eklund) som kommer in kan vi lika gärna vara i den trädgård de talar om. Kärleksfullt småprat om det gemensamma huset och trädgården som den ene just renoverat klart för den andres skull. Men under den sköna ytan finns hårda känslor. Kan man leva vidare stoiskt och belevat med cancern rivande i kroppen? Kan man fortsätta älska och hjälpa när ens älskade har önskat sin cancer på en själv och velat spränga och döda alla han ser? Det är de sista meningarna i stycket som bränner till.

Sist får vi alla kliva ut på Lilla Scenen för Yesterday an Incident Occurred, som kanske är tänkt att vara en upprivande avslutning men som är den svagaste länken i kedjan. De agitoriska skådespelarna vill egga oss till en kamp för demokratin, mot rötäggen. Bristerna i Ravenhills samhällsupprop blir alltför tydliga: logiska luckor och missriktat patos, precis som i Snittet som Stadsteatern spelade för några år sedan. Och dessutom: jag har alltid uppskattat Stadsteaterns skådespelares okonstlade spelstil. Men när de står intill oss och ropar slagord kan jag inte ta dem på allvar. Det beror förstås på det banala materialet de har att jobba med. Min beundran för skådespelarna kvarstår. Men 4x Mark Ravenhill var inte så intressant som jag hade hoppats.

Länk till Stadsteaterns sida om 4x Mark Ravenhill

Nine

Passion, drama, drömmar, dans, vackra kvinnor, utlevande män - det som gjorde italienska filmer så vilda och sevärda på sextiotalet. Kan man skaka liv i det igen, förpacka det för vår tid och återuppväcka känslan av att det är spännande att gå på bio? Tja, det borde gå... men det är inte Nine som lyckas med det. Allt det sämsta av sextiotalets frigjordhet och inte särskilt medryckande låtar är vad vi får istället.

Guido Contini (Daniel Day-Lewis), en prisad regissör i en svacka, skall göra en ny film. Förhoppningarna är lika stora som på filmen vi ser, och resultatet blir viktigare för att även hans egen karriär står på spel. Men de inledande scenerna med stöttande inspelningspersonal, producenter och assistenter och ivriga journalister är så avgudande att jag har svårt att tro på dem. Hur kan en inte ens påbörjad film vara en så stor angelägenhet? Jag är trött på det här manliga geniet redan innan jag har sett ett enda av hans verk, och jag kan inte skaka av mig känslan av att han är överskattad.

Inte bara överskattad, utan irriterande. Redan från början står det klart att han inte har något manus och inte ens någon idé för filmen som skall börja spelas in när som helst. Han lämnar sin redan försummade fru Luisa (Marion Cotillard), tar in på ett litet pensionat för att tänka, men kan inte låta bli att ringa på sin älskarinna Carla (Penélope Cruz). Ja, kvinnorna virvlar förbi i Guidos liv, många av dem pilska och vackra och ute efter hans kropp.


Ännu konstigare än hur de kan intressera sig för Guido är hur deras förförelsekonster kan vara så osexiga. Jag kan inte bara bortförklara det med att jag är en jättestraight kvinna. Det är obegripligt hur Penélope Cruz, begåvad skådespelerska och en av världens snyggaste kvinnor, kan dansa runt halvnaken utan att det är det minsta spännande. Kate Hudson har glimten i ögat och sväng i höfterna när hon dansar i svartvitt, men det blir aldrig hett, bara halvljummet. Mest gnista har Fergie och de många dansarna i den enda starka låten Be Italian.

Så många begåvade skådespelare (Sophia Loren och Dame Judi Dench inte att förglömma), så läckra dräkter och scener (både Rom och dansgolvet), och så mediokert resultat. Med en kvinnosyn så rutten att den försöker krypa undan av skam, melodier som inte är minnesvärda, och ett persongalleri som inte engagerar, känns filmen Nine som att sätta tänderna i en läcker dessert och istället få tugga på glitter och cellofan i två timmar.

Silversjön på Folkoperan

En opera har ofta osannolik och invecklad historia. Silversjön av Georg Kaiser och Kurt Weill är inget undantag, om än med en handling hämtad ur samtiden, trettiotalet med depression, arbetslöshet och svält. Polismannen Olim skjuter en tjuv, Severin, så att han blir förlamad i benen, men det visar sig att det enda han stulit var en ananas. Olim grips av ånger över att han överreagerat, vinner strax därefter på lotto, och köper ett slott där han tar hand om Severin. Severin är bitter och full av hämndlystnad, men vet inte om att det var Olim som orsakade hans förlamning - inte än i alla fall...

Den krångliga handlingen i en opera kan man strunta i om de enskilda scenerna och ödena är tillräckligt gripande. Så är det tyvärr inte i den här uppsättningen. En hel del av personerna är så stereotypt framställda att de bara blir dockor: Olims auktoritetstrogna överordnade och de två butiksbiträdena som är så hjärntvättat naiva att man inte skall behöva bry sig om att den ena blir rånad av tre hungriga män.

Regin övergår under första akten från att vara förvirrande konstlad till att bli en överkoreograferad slapstick. Det tycker jag är ytterst larvigt och inte alls underhållande, även om Torkel Peterssons akrobatkonster imponerar. Många av de talade partierna känns också som alltför långa transportsträckor.

Foto: Mats Bäcker

Det goda med uppsättningen är att alla sångare är bra, även Torkel Petersson (Olim) i sina korta sångpartier. Allra bäst låter Ulrika Mjörndal (Fennimore), som har vacker röst och god inlevelse. Dessutom tycker jag om Conny Thimander, som med röst och mimik gör det bästa av sin fåniga roll.

Den vackraste melodin i operan är den som Severin sjunger när han kommer till rätta med sitt hämndbegär och inser vad som är viktigt i livet. Det är intressant att föreställningen slutar i en serie kristna bilder. Jordiska ägodelar är inte det viktigaste; förlåtelse öppnar för en ny styrka i livet; en sjö blir inte delad men fryser till is så att man kan gå över den; Severin och Olim och deras öde skall bli något man talar om och som ger hopp.

Lee Lozano på Moderna Muséet

Ah, sextiotalet! Playboy Magazine fotograferade nakna kvinnokroppar. Experimenterande konstnärer målade nakna kvinnokroppar. Som om inte konstnärer målat nakna kvinnor i hundratals år... Även Lee Lozano målade nakna kroppar, eller snarare kroppsdelar i olika kombinationer. En erigerad manslem, ett par pigga bröst, öron och små flygplan med starka konturer och färger.


Jag tycker att Lozano elegant visar hur könsdelar blivit till byggbitar att använda sig av - om det är bra eller dåligt skriver hon oss inte på näsan. En del av bilderna ser ut att vara tecknade med kraftig energi, kanske ilska, men de har ändå vackra proportioner och placeringar av färgfälten. De vridna kroppsdelarna ser inte våldsamma eller plågsamma ut.

Bilderna av genitalier som verktyg kanske naturligt gav steget till geometriska tavlor och närbilder av borrstycken och skruvar. De monokromatiska tavlorna är skurna i trianglar och sammansatta igen, och målade så att penseldragen skapar raka linjer. Tavlorna av skruvgängor är jättestora och målade i noggrann grafisk detalj. Lozano börjar skapa verk efter vetenskapliga utgångspunkter (ökande perioder av sinusvågor), och det ger intressanta resultat.

Efter några år övergick Lee Lozano till att skapa installationer, Language Pieces. Inte spontana utbrott av kreativitet utan åter igen noggrant planerade händelser, men eftersom de inblandade inte kände till sin medverkan gjorde slumpen att utfallet inte kunde förutses. Jag stod i några minuter och läste planeringen och resultatet av ett "verk" där Lozano förvarade pengar i en burk och erbjöd besökare att ta vad de ville. Hennes lakoniska anteckningar om vem som tar hur mycket, någon som lägger i pengar och flera personer som vägrar att ta något är mycket underhållande.

Men även om man lägger ned tid på att läsa om verken och dess utförande, känns det som att man missade det viktigaste. De små bokstäverna på de små papperslapparna kan inte sammanfatta något som hände under flera dagar. Jag tycker om Lozanos idé att skapa speciella upplevelser för några personer, men eftersom det av naturliga skäl mest blev för hennes närmaste vänner, så blir det inte allmängiltigt. Det tycker jag är synd. Jag vill inte bara få smulorna av det som blir över! Men jag vill inte klaga; Lee Lozanos Language Pieces och, tyvärr, hennes Dropout Piece där hon lämnar konstvärlden, är intressanta, liksom allt hon skapade innan det. Utställningen rekommenderas!

Länk till Moderna Muséets sida om Lee Lozano

Julie & Julia

För mig som växte upp på en tysk-svensk diet av fiskpinnar, knödelsoppa, jättegoda kakor till jul och så skolbespisningen, var det en fröjd och ett mysterium när jag som vuxen fick smaka på maten som serverades av min franska väninna när hon bjöd till fest. Varje liten perfekt petit-choux smakade så gott att jag instinktivt förstod hur mycket arbete och skicklighet som låg bakom dem. Skulle vem som helst kunna lära sig laga så god mat? Det var ju det som Julia Child tänkte sig, när hon skrev in sig i Le Cordon Bleu, skolan för kockar med topp-ambitioner.

Filmen Julie & Julia skildrar hennes liv tillsammans med sin älskade make, på regeringsuppdrag i Frankrike. De spelas livfullt och kärleksfullt av Meryl Streep och Stanley Tucci, och man bör inte se filmen på tom mage. Fisken med gyllene frasig yta som serveras i första scenen får det att vattnas i munnen på mig. När Julia Child bestämmer sig för att inte bara äta den ljuvliga franska maten, utan även laga den, får hon kämpa hårt för att övervinna sin egen fumlighet och sin missnöjda franska fröken.


Det är en sak jag tycker så mycket om med hennes historia: hon ger inte upp fast hon är "fel", hon övar och övar och lär sig mer, hon blir faktiskt riktigt bra, men hon slutar aldrig att vara sig själv; stor, glad, litet fumlig och full av entusiasm. Och tack gode Gud för att hon kom till att skriva en kokbok med sina insikter, lättförståelig och användbar för dem som aldrig tidigare kommit i kontakt med det franska kökets grundlighet.

Parallellt med Julias historia berättas Julies historia. Julie Powell (Amy Adams) är en New York-bo i nutid som bestämmer sig för att under ett år laga alla rätter i Julia Childs nu klassiska kokbok. Och blogga om det! Ahh, litet igenkänning och klapp på axeln för oss med en egen skrivhörna på nätet. Fler än jag känner väl hur ens blogg är en blandning av dagbok, underhållning och uppmuntran för andra, och en anledning att inte ge upp ett projekt man startat. Och så en önskan om att många skall läsa vad man skriver, förstås.


En sak som slår mig när jag ser filmen är hur Julie Powell med sitt projekt sliter för att bli sedd och uppskattad av andra, medan Julia Child inte behöver anstränga sig för att bli älskad, tvärtom. Allt Julia gör gör hon av en inre drivkraft, och hennes genuina glädje gör henne därför mycket lättare att tycka om. Filmen drar inte stora växlar på det, men det är tänkvärt. Framför allt längtar jag efter att ställa mig vid spisen med en hög råvaror och några lediga timmar för att laga en riktigt god gryta.