Det var Igor Stravinskij som uppmärksammade George Balanchine på George Bizets Symfoni i C. Balanchine tog sig an Bizets charmanta ungdomsverk och gav den en koreografi som är en fin balans mellan enkelhet och höga krav. I den första satser uppträder ett halvdussin bakgrundsdansöser, så tillkommer två dansöser av högre rang framför dem därefter en prima ballerina och så tre manliga partners som fullbordar uppvisningen. Konstellationerna upprepas men med andra danssteg och andra par i de följande tre satserna. I uppsättningen på Staatsballett Berlin är alla ballerinor klädda som ljuvliga gräddbakelser i benvitt mot vitt, medan männen har svarta dräkter med en aning glitter, alla mot en lysande klarblå bakgrund, en färg som Balanchine själv valde.
Framförandet ger en ypperlig chans att betrakta skickligheten i dansösernas armrörelser och steg, och se hur den varierar en aning trots att alla på scenen är ytterst skickliga och samspelta. De manliga dansarna får också visa sin styrka och energi och glänsa underbart. Tidvis turas paren om att göra likadana eller växlande pas de deux, tidvis rör de sig synkront - precist men ljuvligt.
I sista satsen kommer som en arketypisk balettdröm alla bakgrundsdansöser intrippade på rad från sidan, varpå sedan alla deltagande dansare från de tidigare satserna intar scenen, alltså fyra prima ballerinor plus manliga partners, med vardera två uppvaktande par, och så alla ballerinor bakom dem. Det är en kontrollerad explosion av precision och skönhet och absolut charmerande.
Fearful Symmetries är helt annorlunda, såväl musik som koreografi. Den förra är skriven av minimalisten John Adams, den senare är skapad av Christian Spuck för Berlinuppförandet. Musiken har ett snabbt tempo som avspeglas i dansens rörelser - hetsiga, moderna, kantiga men alltid vackra då de visar människokroppens yttersta möjligheter och samspel. Där finns fyra figurer som litet grand fått form av kortlekens färger, inte till klädernas glittrande svarta färger, men i frisyrerna. En Hjärter Dam ser vi definitivt, kanske är det Spader Kung som söker hennes kärlek, en Klöver/Joker försöker hålla tempo med dem, men Alkemisten/Ruter med toppig hatt är nästan lika girig och stark som drottningen. Till en början har de var sin skimrande kula, sedan är det en och samma kula som jagas av dem under föreställningen. De illustreras av hårdare, högre musik, medan "vanliga" människor rör sig kring dem i egna danser.
De vanliga människorna har dräkter med inslag av starka färger som bara lyser litet grand i det dämpade ljuset på scenen. Ibland, när musiken är mjukare, dansar ett par av dem på scenen utan omvärldens stress, uppslukade av varandra. Men när de fyra starka rasar in på scenen blir musiken hetsigare igen, och den drar med sig de vanliga människorna i cirklar eller andra formationer som det ändå är underbart att se på. Och så - musiken stannar upp för ett andetag och hundratals bollar rullar ut på scenen. Två människor dansar bland dem, försiktigt för att inte falla, och så kanske vi kan släppa girigheten och röra oss mot ett harmoniskt slut.
 |
| Foto: Carlos Quezada |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar