Monstrets tid med Klungan på Stadsteatern

Ett svartvitmönstrat golv omgärdat av tunga röda draperier - vi vet automatiskt att där finns mystik och fara. Ett enormt ägg på scenen ser både skumt och lockande ut. Tre män kommer in från olika håll, den ene (Olof Wretling) i för kort kostym, den andre (Sven Björklund) i bred kostym vilket skall visa sig användbart, den tredje (Mattias Fransson) i en kostym där de för långa ärmarna adderar oro till hans underliga gång. 

Klungan är en grupp som i decennier skapat humor med ett hjärta av guld och några stråk av osäkerhet. Säkerhetsåtgärderna kring det stora ägget mynnar ut i utpekande och förebyggande straff av mannen i mitten, och det är så absurt att publiken skrattar fast nog kan en del känna igen verkliga flockbeteenden som skapat olust i livet, i de ögonblicken och i andra som följer. Men karaktärerna och scenerna är flytande och snart befinner vi oss i nya, överraskande situationer. 

Det kommer en tight scenen där personerna framför oss turas om att presentera sig som pålitliga stöttepelare i sina omständigheter, men imorgon! Imorgon kommer fotbollstränaren att låta hela killaget sitta på bänken och spela resten av säsongen själv, och naprapaten kommer att börja behandla sina patienter som Rubiks kub och knåda och knyckla tills alla sidor har samma färg! I de korta monologerna är Klungan värdiga arvtagare till Kristina Lugns ordsmedja. 

Men gruppens humor bygger också på männens kroppsspråk och berättartalang med komisk nerv. Pjäsen byggs av några företeelser som återkommer - ägg, små eller stora, och monster - som ibland är roliga och ibland verkliga hot. Det där husdjuret han hittade under en bro och så glatt håller i handen, det är ganska otäckt ändå när det stryker omkring i det nedsläckta hörnet på scenen.

I synnerhet Mattias Franssons figurer snuddar vid svårgripbara men omskakande existensiella funderingar. Det är till stillsam musik i folkton med esoteriska övertoner som vi alla får anledning att fundera på om vi blev kvar när hela verkligheten förändrades.

Länk till Stadsteaterns sida om Monstrets tid

Foto: Sören Vilks

The Acolyte

När historien om jediordens guldålder skall berättas, är det inte en hjältesaga vi får, utan i högre grad skildringar av dem som av olika skäl inte lyckas i sin skolning, och än mer dem som inte ville lyckas. Det är kanske ett litet för stort grepp att ta för en serie på bara åtta avsnitt, och man kan önska att mer tid kunde läggas på att visa jediorden i sin prydno innan man vävde in kritik och brytningar. Vi får hoppas på fler säsonger med mer av det, för att få en genomtänkt inblick i jediernas historia.

Det fanns en tid när jediorden stod för ordningen i galaxen, med skolor där barnen tränades i Kraften och också i disciplinen att hålla den i schack. Men det fanns personer och hela grupperingar som hade Kraften men inte ville inordna sig i jediorden. På planeten Brendok lever en grupp häxor vars två yngsta medlemmar, tvillingarna Osha och Mae, har Kraften i mycket hög grad. De två systrarna kommer att välja helt olika vägar i livet. Genom deras livsval och äventyr får vi se mer (men inte så mycket som man kunnat önska!) av jediskolorna, och av hur även jediriddare tvivlar och har skilda åsikter om hur de bäst skall guida sina padawans och arbeta med Kraften, för galaxens bästa.

Vi får också se flera typiska och efterlängtade Star Wars-miljöer - en exotisk och halv-primitiv planet med låga hus och skrotsamlingar, ett skepp vars inredning har färger och ränder med en aning 80-talsstuk, och den frodiga djungelplaneten Khofar med spännande flora och fauna.

Mae och Osha lär inte vara de enda i Star Wars-historien med en stark men oskolad källa från Kraften, och deras historier visar hur besvikelse och lockelse kan leda någon till hämndlystnad och en vilja att gå en egen väg, för sin egen äras skull. Spänningen mellan att stanna i en etablerad skola och bli en som för traditionen vidare, och berusningen i att göra egna val återkommer på olika vis i The Acolyte, och blir en dovt lysande byggsten i berättelsen om Kraften och hur den använts, och hur jedierna beundrats och hatats genom historien.

Förstörelse av Iida Rauma

Historien börjar med en uppenbarelse från förr. Löpturerna framåt midnatt är redan ett tecken på att A inte är på ett bra ställe i tillvaron, men Iras underliga uppdykande och försvinnande knuffar henne än mer ur banan. A är historielärare fast oordningen med maten, hemmet och självvården gör det svårt att klara av arbetet. Dock har hon något av en vapendragare i Nordin, en äldre lärare vars ordmassor om Åbos historia blandas ut med distanserad omsorg om A:s sinnestillstånd. 

Ordmassor är kanske vad vi får från början till slut i boken Förstörelse. Berättelsens meningar avslutas oftast med "sa A." utan att vi får veta vem det är som A säger allt till. Det går att tänka sig att A vägrar att ge sig fastän alla säger åt henne att sluta prata. Men hon tänker inte vara tyst om vad hon har varit med om. Vi får aldrig veta vad bokstaven A står för men vid tillfälle säger någon att hennes namn är fint. 

Sökandet efter Ira är en väg som leder bakåt till minnena av åren då Ira och A gick i samma klass. Men även om det ibland verkar som att Ira och A skulle kunna vara samma person, är det A vi följer. Med realistiska detaljer beskrivs motståndet hon utsattes för i skolan, och långsamt och skickligt vecklar Iida Rauma ut alla aspekter av mobbningen. A var ett duktigt barn, men hur mycket hon än försökte fick hon aldrig högsta betyg. Och som hon försökte. En liten allvetare som alltid har svar på frökens frågor och dessutom rättelser på läroboken blir lätt någon som klasskamraterna fnyser åt. Men efterhand framgår det att den som driver på mobbningen är klassläraren Anna-Maija. Ett duktigt barn kan få känna uppskattning i skolan, men för A rycks den mattan undan under hennes fötter av den som borde uppmuntra upptäckarlustan.

Från elaka kommentarer och ett ständigt uteslutande ur viktiga sammanhang går mobbningen över till fysiska angrepp. På samma sätt växer sveken mot A, för när hon vänder sig till dem som borde se och hjälpa barn som har det svårt - skolkuratorn, rektorn - ler de och vill släta över och glömma allt. Så samhällets löften att ta hand om sina barn var inte att lita på? In i det sista hade A trott på rättvisa, om hon bara redovisade alla fakta och någon såg på det objektivt och logiskt, men nej.

Boken Förstörelse är kompakt och svart och kan till en början verka som en eländesberättelse. Det räddas först av vänskapen mellan A och Nordin och deras rappa kommentarer i hemligt samförstånd, sedan av att Iida Raumas språk och framställning inte är självömkande utan klart, tydligt och snarare drivs av ett lågmält raseri, och de fullskrivna boksidorna kan läsas snabbt som en forsande flod. A sätter fingret på att förlåtelse av dem som gjort dig ont kan vara skadligare än att bära vidare på hatet och kräva upprättelse. Hoppas att den här ypperliga boken kan vara en upprättelse både för henne och alla som känner igen sig i A.

9 to 5 på Uppsala Stadsteater

Visst ljuder den redan i tankarna på fler än mig i publiken när vi glider in mellan bänkraderna för att fylla varje plats framför stora scenen på Uppsala Stadsteater - den fantastiska sången med samma namn som musikalen vi skall se, med sitt medryckande skrivmaskinsknatter, smarta textrader och oförglömlig melodi. Och vi får höra den direkt, framsjungen av de tre huvudpersonerna och den blonda, bystiga skyddsängeln Dolly Divine som är vår ciceron under föreställningen 9 to 5. 

Från ett kraschat äktenskap ramlar Judy in på sitt livs första jobb, rädd och osäker. Tur nog möts hon av den kompetenta Violet, som jobbat på företaget Consolidated i 15 år och är näst i tur att bli befordrad - om världen vore rättvis. Där finns en homogen grupp av beigekostymerade män som håller varandra om ryggen, och ett flertal andra kvinnliga kollegor, vars livs historier vi får glimtar av. Kvinnorna håller ett förnärmat avstånd till chefens sekreterare Doralee, för uppenbarligen har hon gått sängvägen till sin position. Men Doralee är i själva verket dubbelt utsatt, av kvinnornas förakt och av det ständiga tafsandet från sin slemmige chef Franklin Hart.

Uppsättningen håller sig kvar i originalfilmens 80-tal, med underbart permanentat hår och rosa knytblusar. Därför kan vi åskådare tänka oss att problemen den presenterar är lösta nu och slippa känna oss skyldiga eller oroade av handlingen. Fast visst finns det fortfarande ställen med sextrakasserier, mansgriserier och tystnadskulturer än idag. Men det finns också mindre acceptans för det och fler lagliga medel att motverka diskriminering. 

I världen vi ser på teaterscenen är det med hjärtat i halsgropen som vi ser kvinnornas hämnd på chefen ta sig ytterst konkreta former - råttgift i kaffet och kidnappning! Hur skall de ta sig vidare därifrån, de har ju faktiskt gjort sig skyldiga till brott, vilket inte chefen Hart har... eller?!

Uppsättningen på Uppsala Stadsteater är fantastiskt proffsig och rolig, och alla roller spelas väl. Pia Johansson, Frida Öhrn och Linda Kulle är samtrimmade som de tre huvudpersonerna, Martin Redhe Nord är en magnifik Dolly Divine, Emil Ahlén är tillbörligt motbjudande men komisk som den slemme Franklin Hart, och trots att han knappt har några repliker är David Sigfridsson minnesvärd för sin komiska timing och ytterst fysiska gestaltning av Bob med flera roller. Ett filmat montage mitt i föreställningen påminner om att vi inte kan luta oss tillbaka och slå oss för bröstet än, men mest av allt är 9 to 5 ypperligt underhållande och uppiggande.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om 9 to 5

Foto: Sören Vilks

Eric

När Vincent Anderson stövlar ut från sitt jobb hänger sonen Edgar efter som en halvt bortglömd släpvagn. Det är oklart hur länge han har fått vänta på pappan, men kollegorna har hållit honom litet sällskap. Allt detta är ironiskt när det faktiskt är så att Vincent arbetar för barn - han skapar dockor och spelar deras roller i barn-TV-programmet Good Day, Sunshine!

Hemlivet är inte särskilt bra. Vincent och frun Cassie grälar högljutt, och det är tydligt att motsättningarna mellan dem är djupa och har funnits där länge. Det är alltså inte från något ljust och kärleksfullt hem som Edgar strax efteråt försvinner, men föräldrarnas smärta är minst lika stark och säkert förstärkt av självförebråelser och tankar på vad man kunnat göra annorlunda. Särskilt hos Vincent, som skulle följt Edgar till skolan den morgonen han försvann.

Det är New York år 1985, en smutsig och farlig tid med stora problem med hemlöshet, gatuvåld och misslyckad sophantering. TV-serien Eric fångar stämningen väl och det ökar oron över den försvunne pojken. När polisen Michael Ledroit påbörjar sökandet efter Edgar, hittar han ledtrådar även till försvinnandet av en annan pojke, Marlon Rochelle, som inte fick samma uppmärksamhet eftersom han var svart och äldre än Edgar. 

Paniken och eländet är till en början nästan överväldigande, men historien är fängslande berättad, med glimtar av vad som hänt som portioneras ut sparsamt för att sedan följas upp och vidga perspektiven. Det går att invända mot att huvudpersonerna, trots nyanseringar, skitighet och sympati, är stereotypa, inte minst Vincents sagolika letande efter sin son i en droginpyrd färd nedåt i samhället, och också fördomarna som den homosexuelle Ledroit möter. Men det är därför man behöver skärpa blicken och minnas inte bara det som presenteras som seriens fokus, utan också se allt som händer i utkanten av jakten på det söta barnet, barnbarnet till en välbärgad familj. Där är den lika saknade Marlon och hans sörjande mamma,  de hemlösa som jagas bort i polisens brutala upprensning/sökinsats, människor vars liv kan förstöras när hemligheter uppdagas. Även om Edgar skulle komma hem så är världen trasig. Man kan känna den intensiva mixen av ödslighet och desperat fastklamrande vid ljuset när den berusade Vincent står på dansgolvet och dansar till Laura Branigans Gloria.

Wild Houses av Colin Barrett

Det går att läsa en berättelse full av elände och ända vara begeistrad och vilja läsa vidare. Så många av personerna i Wild Houses har gjort dåliga val i livet, eller inte kunnat göra några val alls och fastnat i jobbiga situationer. Livet i det lilla samhället består av jobb, om man kan få något, och fester på helgerna med alkohol, på baren där Nicky jobbar, och droger som mer otrevliga typer säljer. Att Doll English blivit kidnappad av Gabe och Sketch Ferdia beror på att hans äldre bror Cillian krånglat till det med deras droger. Nu är Doll inlåst i källaren hos Dev, en förvuxen pojke som också lurats in i drogsvängen av Ferdia-bröderna.

Nicky och Dev har både förlorat sina föräldrar, och hanterar det på rakt motsatta vis. Familjekopplingarna som driver handlingen de hamnar mitt i är smutsiga och skärande, men har ändå en aning av något att förlita sig på, kanske till och med omtanke när det värsta har lagt sig. Men det trassliga trasslas till ännu mer och man oroar sig med rätta för hur det skall sluta.

The Ferdias had the unreliability, but also the dangerous decisiveness, of creatures who did not understand their nature and did not care to understand it. You could never tell which lines they would elect to cross, what courses of action they would follow through to the bitter end, because they did not know either.

Colin Barretts språk hjälper till att skapa stämningen: korthuggna och förbryllade repliker när allt är förvirrat, men djuplodande i förklaringarna däremellan. Att läsa Wild Houses är jobbigt men givande.

Kvintetter i kvadrat, fredagen

Ibland går det inte som man planerat, men det kan bli riktigt fint ändå. För egen del önskar jag att jag kunde gå på alla konserter som trevliga Kammarmusikens vänner anordnar i Allhelgonakyrkan, men i år hann jag bara med en från deras intressanta program Kvintetter i kvadrat. Än värre är det förstås för den sympatiske Bengt Forsberg som i alla år varit drivande för festivalen, då han tidigare i veckan fick hjärtproblem och förhållningsorder om att stanna i sjuksängen. Låt oss alla hoppas att den gode mannen tillfrisknar och kan fortsätta att lyssna till och spela underbar musik i många fler decennier!

Programmen för alla dagarna hade hastigt fått ändras, men det märktes inte på repertoaren eller kvaliteten i framförandet av fredagskonserten som jag besökte. Som inledning vandrade Thorsten Johanns uppför altargången, spelandes det första av Tre stycken för soloklarinett (1918) av Igor Stravinskij. Djupa toner i det stycket, höga ljusa toner i nästa stycke men genomgående en vackert klang från Johanns klarinett, ävenså i det virtuosa tredje stycket.

Därefter anslöt Peter Friis-Johansson vid flygeln för Camille Saint-Saëns Klarinettsonat i Ess-dur opus 167 (1921). Riktigt kärleksfullt klingade melodierna i den första satsen, över mer allvarliga harmonier följt av lekfulla löpningar genom skalan, och så tillbaka till den välkända melodin. De två instrumenten lät mycket fina tillsammans.

Så byttes klarinetten ut mot en hel stråkkvartett, Opus 13, för ännu fler igenkännbara melodier i Antonín Dvoraks Pianokvintett nr 2 i A-dur (1888) med den ljuva andra satsen Dumka. Än en gång spelades alla stämmor mycket väl och vackert. Så även efter paus när vi fick Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvintett nr 4 i g-moll (1787). Hur välljudande och upplyftande för själen kan en konsert bli, egentligen? För inte tog det goda slut där, nej, efter Bengt Forsbergs önskningar fick vi också höra Luigi Boccherinis älskade Menuett som extranummer! Vilken fröjd till konsert.

Länk till Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan

Dead Boy Detectives

Det finns saker man inte kan göra när man är död. Men det finns också saker man kan göra bättre när man är död, som att se andra döda människor och övernaturliga varelser. Dem kan de två pojkarna Edwin Payne och Charles Rowland antingen hjälpa med de våndor som hindrar dem från att gå vidare i döden, eller så kan de hjälpa levande människor som plågas av för dem osynliga spöken. Edwin och Charles möttes på sin internatskola där de båda dog på otrevliga sätt, Edwin år 1916 och Charles år 1989, och de är därför lätt anakronistiska i klädsel och attityd när de tar sig an svåra fall under namnet Dead Boy Detectives.

Dock är det inte meningen att någon av dem skall stanna kvar på jorden. Edwins öde är att skickas tillbaka till helvetet, där han redan tillbringat en lång och plågsam tid, och Charles vill inte skiljas från sin vän vart han än skulle skickas. Därför måste de båda hålla sig undan både från Döden själv, och från den administratör från Afterlife's Lost and Found som just har ansvar för försvunna döda barn - Night Nurse, som vi redan har sett i Doom Patrol.

Från sitt Londonbaserade kontor och digra bibliotek med böcker om magi hamnar pojkarna i USA, i den lilla staden Port Townsend, tillsammans med Crystal Palace, en levande flicka som kan se avlidna sedan hon varit nära döden. Om hennes påhäng på Dead Boy Detectives till en början kan kännas distraherande, börjar insikterna om hennes bakgrund att utvecklas till något mer tvetydigt och intressant än man först kunde gissa. Trots att Port Townsend är litet finns det kraftfulla varelser i havet utanför samhället, i det till synes trevliga huset längre ned på gatan och i gator och gränder, och Dead Boy Detectives är oftast hjälpta av att ha en levande mänsklig partner som kan tala med andra levande människor och köpa användbara prylar.

Tillbaka till saker man inte kan göra när man är död. Till dem hör kärlek, kyssar och att över huvud taget berätta om sina känslor för den man älskar över allt annat. Det är i och för sig inte tillståndet av dödhet som hindrar det sistnämnda, men allt blir svårare när man när i gränslandet som de unga männen befinner sig i. Välgjorda fantastikserier kan i många fall gestalta de här djupt mänskliga problemen extra trovärdigt under extraordinära omständigheter. Vem riskerar sitt eviga liv för att bokstavligen rycka tillbaka dig från helvetet? Och hur kan det vara lättare än att öppna sitt hjärta för den man hemligen älskar? Serien Dead Boy Detectives bjuder på spännande äventyr i varje avsnitt, men också några scener av djup sorg och plåga som gör att man förstår hur gärna de två pojkarna vill hänga kvar i vår verklighet och slippa halka ut i något obegripligt och kanske orättvist och oåterkalleligt.

Orbital av Samantha Harvey

Om man tror att den tunna boken Orbital, dryga hundra sidor, skall vara snabbläst så tror man fel. Varje ord i varje mening är värd att läsas långsamt, nästan läggas på minnet, som en manual för hur man lever på en rymdstation. Omständigheterna gör att livet där är helt annorlunda än på jorden, men det är också då man får upp ögonen för sakerna man tagit för givna och det man saknar. 

Ett jorddygn är tjugofyra timmar och det är den tidsindelning som astronauterna och kosmonauterna på stationen också följer. Men under dessa tjugofyra timmar hinner man varva jorden sexton gånger. Orbital har sexton kapitel numrerade efter dessa varv, men det som skildras är inte nödvändigtvis vad som händer exakt då; ibland är det drömmar eller minnen från jorden som stiger fram hos personen vars tankar vi just följer. Till en början spinner boken ut en detalj i taget till filosofiska betraktelser eller lyrisk kontemplation över undret och vågspelet att vara i en plåtfarkost med utsikt över jorden. Efter hand kommer dynamikerna mellan människorna fram, stunder av vanmakt då man ser och hör om händelser på jorden men inte kan påverka dem, och deras tankar om expeditionen till månen med fyra astronauter som skjuts upp från jorden medan de själva gör varv efter varv kring den.

Samantha Harvey skriver med god känsla för människors inre tanke- och känsloliv, med många intelligenta referenser som fördjupar läsarens närvaro hos rymdfararna. En del av reflektioner känns igen från kommentarer gjorda av astronauter i verkligheten, och det länder Harvey till heder att hon inte fantiserar fritt utan förankrar sin historia i en god förståelse för tekniken och processerna som gör det möjligt (och krävande) för människor att klara sig i ett skepp i vakuum.

Somehow, Nell thinks, once you've been on a spacewalk, looking at space through a window is never the same. It's like looking through bars at an animal you once ran with. An animal that could have devoured you yet chose instead to let you into the flank-quivering pulse of its exotic wilderness.

[...]

Don't look down, you're told - focus on your hands, your task, until you've adjusted. She looked down, how could she not? The earth was tumbling beneath her at speed. The naked startling earth. From out there it doesn't have the appearance of a solid thing, its surface is fluid and lustrous.

Samantha Harvey balanserar vackert mellan människornas vistelse i den fysiska och krångliga verkligheten, och upplevelsen av att se och känna något unikt. Tankarna kan flöda från att se jorden helt utan gränser och inse hur futila alla krig är, till att slås av känslan att allt är politik, inte minst ansträngningarna som har placerat de sex människorna i omloppsbana kring jorden. I sin extremt o-naturliga omgivning är Orbital en djupt mänsklig bok.

WorldCon 2024 måndag

Going Up - Space Elevators as Highways to the Stars

Den sista dagen av WorldCon började för mig med en riktigt matig panel. Än en gång kom Geoffrey Landis med många kloka kommentarer späckade med fakta från hans uppdrag för NASA. En rymdhiss är något som låter en slippa mullrande raketer som måste övervinna gravitationen vid jordytan, och istället hjälper människor och/eller last att komma högre upp i atmosfären och susa vidare i den lättare gravitationen. 40 000 km lång behöver en dylik rymdhiss vara, 400 000 km om den skall räcka ända till månen! Det nämndes att Mars måne Phobos omloppsbana är så nära Mars att de skulle vara ett bra par för en rymdhiss.

Tunn, lätt och oerhört tålig behöver denna rymdhiss vara, för krafter drar åt den åt båda hållen, och den behöver vara av lätt material för att inte dras sönder av sin egen tyngd. Kolnanotuber är materialet som skulle kunna klara det, men man har ännu inte kunnat göra dem i närheten av så långa sträckor som behövs. Däremot skulle man i mikrogravitation kunna tillverka grafenkristaller som kunde vara användbara som material.

Rymdhissen är (någorlunda) fixerad över samma plats på jorden och behöver befinna sig vid ekvatorn för att inte corioliskrafterna skall krångla till det. Den skulle kunna hänga över plattformar på vatten, och kunna röra sig lätt åt olika håll om den riskerar att träffas av rymdskrot. Eller så vore det bättre att rensa upp rymdskrotet i dess närhet, eller varför inte rensa upp allt rymdskrot i atmosfären, det blir ju bara mer och mer för varje år, påpekade Gillian Clinton, och det kommer susande med hastigheten 17 000 km/h.

Än så länge vet vi dock inte hur vi skall få en hisskorg att röra sig uppför rymdhissens kabel. Magnetism?

En annan variant är att bygga ett högt torn på jorden som sedan möter en kabel som hänger ned från sin motvikt uppe i atmosfären. Ytterligare en variant är att bygga en slunga som med stor precision och inte alltför höga g-krafter kan slunga såväl last som människor ut i rymden. Om man använder sig av planeternas rotation skulle man i princip kunna slunga sin last vart som helst i solsystemet om man beräknar banan mycket, mycket noggrant.

Innan rymdfarten är tillräckligt utvecklad och planerad kan det verka onödigt att tänka så långt i förväg på hur man skulle bygga en rymdhiss. Men man kan jämföra det med expansionen i Nordamerika - det första man gjorde var inte att bygga motorvägar västerut, men förr eller senare blev det efterfrågat och nödvändigt, och rymdhissen är rymderans motsvarighet till motorvägar.

Languages as World-Building

Med intressanta frågor att inspireras av ledde Rob Cameron sin panel till möjliga situationer och problem som hade att göra med språk i ett tänkt scenario på en annan värld. Vår fiktiva huvudperson Bolt flyttade med sin familj till sin mors hemland med en annan religion än den hon vuxit upp med. Clara Cohen som blixtguden försvarade ettrigt sin snabba, lysande kult mot den långsammare dunderguden Gretchen McCulloch. Hur påverkas vardagligt språkbruk och ordspråk av att man har en blixtgud respektive en dundergud? Och vad får de för nya roller när civilisationen fortsätter på ett generationsskepp som inte har väder, men däremot elektricitet och maskiner? Det var en mycket underhållande och inspirerande panel som avslutade mitt deltagande på WorldCon i Glasgow år 2024, och gav mersmak för fler konferenser.

WorldCon 2024 torsdag

WorldCon 2024 fredag

WorldCon 2024 lördag

WorldCon 2024 söndag

WorldCon 2024 måndag

WorldCon 2024 söndag

I Sing the Body Robotic – The Anatomy of Future Bodies

Min söndag började med en riktigt givande paneldiskussion om bioengineering, implantat, proteser och nanoteknologi för att förbättra våra kroppar, och vad som är möjligt och tillrådligt ur praktiska och etiska synvinklar. Benjamin C. Kinney inledde med att fråga vad som menas med förbättring av våra kroppar - vad räknas som bättre, eller mer värdefullt? Med erfarenheter från sin läkarutbildning och praktik som psykiater talade Justin C. Key om hur många sjukdomsfall - allt från cancer i bukspottkörteln till bipolära skov - skulle kunna upptäckas i förväg och motverkas om man hade mer detaljerad och kontinuerlig övervakning av viktiga värden i kroppen. Å andra sidan, om man fick tillgång till sina egna siffror skulle det lätt kunna bli att man fastnar i att kolla dem om och om igen, likt doom scrolling på sociala medier. Och det är stor risk att försäkringsbolag använder sig av siffrorna till ens nackdel.

Skall vi ändra oss själva istället för att ändra omgivningen - modifiera blivande astronauter istället för att terraforma planeter? Men att göra detta vid en människas tillblivelse är att för all framtid förvisa hen från vårt eget samhälle, för att hen inte kan överleva där, bara i en annan miljö. Liknande tankegångar finns om att bota sjukdomar och hälsoproblem så tidigt som möjligt, innan det nyfödda eller ofödda barnet kan göra valet själv. Vilken utvärderingsprocess för det som vi än tänker ut kommer att ha brister.

Problem som existerar redan idag är att de som fått de första versionerna av något livsviktigt implantat inte kan uppgradera när det kommer nya, bättre versioner. Ett företag som tillverkar ögonimplantat gick i konkurs - vad händer om deras kunder/patienter får problem?

En del tycker att känslor är något animalistiskt som de skulle vilja lämna bakom sig för att bli en mer logisk varelse. Justina Robson håller inte med - några av sina dummaste beslut fattade hon efter logisk analys, inte känslomässiga val. En hjärna i en burk eller uppladdad till dator kommer heller inte att vara ett fullödigt alternativ. Du kan inte ladda upp en panter till en racerbil bara för att båda är snabba. Våra kroppar är våra hem. Hur gör vi våra hem så bra som möjligt? Hur kan vi med teknikens hjälp uppfatta mer av våra känslor och upplevelser?

Cosmic Odyssey - Thinking Beyond Earth

I form av ett business proposal lade Ken Gordon i tur och ordning fram en rad förslag och aspekter på ett tänkt månkoloni projekt för Josh Gribben. Det speciella är att Josh Gribben nyligen tillbringade 18 dagar som Analog Astronaut, alltså fortfarande på jorden men under omständigheter som om han och fem andra vore på en månkoloni. Därför kunde han instämma eller avfärda Gordons förslag och bidra med egna observationer från tiden som månfarare, allt under spirituellt samtal i lätt och uppmuntrande ton.

Deras månstation bestod av sex återbrukade containrar dedikerade till olika ändamål. I biolabbet fanns en hydroponisk och en aeroponisk avdelning. De hann inte få någon frukt men växterna blev stora. Vad de hade att äta kom från påsar med pulver som med tillsatt vatten blev tråkig och inte så god sörja, även med fri kryddning. En publikmedlem påpekade att Ken Gordons förslag om att låta mästerkockar designa deras mat faktiskt är ämne för en TV-show redan. Josh Gribben underströk hur väldigt bra det vore att kunna se fram emot GOD mat tre gånger om dagen.

Till underhållning kan de ju inte ha med pappersböcker men fullproppade läsplattor. Det är bra internetuppkoppling på ISS så de får se till att det är det även på månen! Men under de två veckorna hann de bara se två filmer tillsammas, i korta omgångar då dagarna var fullbokade med jobb: The Martian och Interstellar. Fast kanske vill man hellre se gräs och natur när man är på månen...

Underhållning visade sig vara riktigt viktigt för den lilla besättningen. En av de medföljande satt varje dag och ritade ihop en tecknad serie om vad som hänt, och det var mycket bra och motiverande för gruppen att få läsa om sig själva med en komisk touch varje dag, likaså den coola affischen hon ritade av dem, och deras egen sång.

Varje dag mättes deltagarnas puls och liknande, och varje dag hade Josh och kaptenen genomgång med mission control för att diskutera om någon av dem hade förhöjda värden och vad det kunde bero på. Men olyckor kan hända, och vad gör man då? Redan tidigt i expeditionen snubblade kaptenen till litet lätt, ingen skada skedd tänkte man. Men fyra timmar senare vred hon sig i plågor över en ryggkota som hamnat snett. Fanns det tillräckligt med värktabletter, skulle hon kunna klara sig tiden ut? Efter en vecka var hon återställd, men den plötsliga omkastningen i befälsordning var en överraskning och något att arbeta med.

Nästan halva träningen innan expeditionen var att förstå och acceptera hur andra kan krångla, och förstå sig själv i när man bör vifta undan sin irritation, eller ta upp den med den andra personen direkt så att det inte växer till ett stort problem. Vi i salen var eniga om att alla skulle behöva sådan träning! Ändå växte irritationen, speciellt över efterlämnade tandkrämsklickar i den gemensamma hygienstationen.

Under dagarna på månstationen hade de ett Alien-ögonblick! Under de sex timmar som dörren stod öppen, innan den stängdes och låstes, så smet det in en groda. Någon dag senare blev grodan en överraskning för en av dem. Vad skulle de göra? De fångade in grodan och lämnade den i ut-luckan, där andra människor tog emot den. Grodan förevigades i de dagliga serierna, och efter det skylldes allt som gick fel på Spacefrog.

Settling the Solar System - Building a Space Society

Egentligen har vi ingen anledning att flytta ut till andra planeter nu - jorden är beboelig och har plats för fler. Om vi skulle flytta ut i rymden så vore det av nyfikenhet, för att utforska och upptäcka nytt. Geoffrey Landis som jobbar för NASA trodde att den nuvarande rymdhetsen med biljonärer som bygger rymdskepp är en fluga. Mer troliga rymdkolonisatörer är religiösa sekter, likt de som koloniserade Nordamerika för att få utöva sin egen religion i fred. Men likheterna slutar där, för i Nordamerika fanns resurser för överlevnad, men i rymden kommer man att behöva tillföra mycket för att klara sig. Det är mycket långt till att en koloni på Mars, månen eller en asteroid skulle kunna bli självförsörjande, men det är inte omöjligt!

Mars är i ropet nu, men egentligen är det mycket som talar emot att den vore en bra plats för en mänsklig koloni av flera anledningar som den låga gravitationen och bristen på magnetfält som lämnar öppet för strålning som är skadlig för människokroppen. Geoffrey Landis ser svävande kolonier på Venus som en bättre kandidat - ovanför de tjockaste gasmolnen och under de tunnare molnen vilka ändå ger skydd och en solinstrålning som kan jämföras med jorden.

Däremot kan den lättare gravitationen på Mars förenkla för tung industri, så kanske kommer den att flytta dit. Kanske kommer materialvetenskap att göra nya framsteg under dessa förhållanden. Gruvdrift på asteroider är dock inte lika enkelt som man verkar säga nu. Asteroiden med upptäckt störst andel sällsynta jordartsmetaller (palladium, iridium, platinum och också guld) har fortfarande bara ytterst små promilleandelar inuti stora stenblock. Om vi ändå skulle börja med gruvdrift på asteroider kommer den nog att vara automatiserad, inte skötas av Belters som flyger från asteroid till asteroid. 

WorldCon 2024 torsdag

WorldCon 2024 fredag

WorldCon 2024 lördag

WorldCon 2024 söndag

WorldCon 2024 måndag

WorldCon 2024 lördag

Is the Multiverse the new Time Travel?

För hundra år sedan var relativitetsteorin det nya heta, och då skrev man berättelser om rymdresor och tidsresor med den i bakhuvudet. Nu är det kvantfysik som är i ropet, och därför handlar många science fiction-historier om multiversum och parallella världar. Från att ha funnits i SF-böcker länge har det blivit del av det allmänna medvetandet i filmer som Dr Strange and the Multiverse of Madness, och Everything Everywhere All At Once. En bra sak med att förståelsen av multiversum numera är så utbredd, är att man då inte behöver förklara konceptet utan kan låta berättelsen fokusera på andra saker - bygga en spännande story, eller utforska betydelsen av parallella universa för en persons relationer och karaktärsutveckling.

En positiv effekt i dagens användande av multiversa är att det löser diskussionen om vad som är kanon i en franchise där det skett flera reboot-ningar. Allt kan vara kanon! Alla Spiderman existerar sida vid sida, tillsammans med sina egna historier. Då de alla är etablerade i sina egna världar vet publiken direkt vilka bakgrunder och problem de bär med sig när de kommer in i handlingen.

Det finns olika varianter på berättelser i ett multiversum. I den första vet åskådarna men inte de agerande karaktärerna att det existerar parallella världar, som i filmerna Sliding Doors och Yesterday. Nästa steg är att de är medvetna om det, påverkas av det och agerar på det, som i Everything Everywhere All At Once och It's A Wonderful Life. Ytterligare ett steg går in i metafiktionen när karaktärerna vet om att de är fiktiva, som i Deadpool & Wolverine.

Parallella världar är ett sätt att utforska möjligheter, en dröm om att allt skulle kunna vara annorlunda. Men om allt är möjligt, hur får man det att upplevas (i berättelser) som att ett val faktiskt betyder något? Man behöver låta valet och konsekvenserna vara känslomässigt viktigt för personen, och då blir handlingen karaktärsdriven. Multiversum kan stå som metafor för något annat. Å andra sidan kan det bara vara grunden för eller en del i en riktigt spännande handling!

Solarpunk: Building Better Tomorrows

Solarpunk-panelen uttryckte en viss oro för att solarpunk skall gå samma väg som cyberpunk, nämligen bli så mainstream att den tappar sin skärpa och glöms bort. Men efter viss diskussion (och en påminnelse om att cyberpunk är på väg tillbaka) framkom också åsikten att det var när cyberpunken blev etablerad i medvetandet som den drev utvecklingen, tekniskt och socialt. "Punk" kommer alltid att vara något i utkanten, och man kan inte göra uppror hela tiden.

Dock syns faran med att solarpunk och dess vision om ett ekologiskt och inkluderande samhälle blir kommersialiserat, sålt som en vara där förpackningen är ny och grön men innehållet detsamma. Och än så länge finns det ett gap mellan dagens samhälle och det som beskrivs i solarpunk-berättelser - hur tar vi oss dit? Tänk också på att solarpunk inte är utopia, det kommer alltid att finnas människor som vantrivs eller faller genom nätet. Men det är bra om solarpunk-idealen om jämvikt med naturen delas av alla, även av dem som är (politiskt) olika en själv, inte bara delas av en grupp som står mot en annan grupp.

It's Life, Jim, but not as we know it

Det var en kunnig och spirituell panel som talade om liv på andra planeter än jorden. När vi letar efter utomjordiskt liv vet vi inte hur annorlunda det kan vara än det vi känner, för vi har bara en enda planet med en form av liv att jämföra med. Vår sample size N=1. Eller snarare, eftersom vi inte förstår oss på allt liv på jorden, N=0.5 eller mindre. Men om vi fann liv på en annan planet, tänk om det då är så väldigt annorlunda att vi inte skulle få bättre förståelse för vad liv är, om N=2. Och så vidare, tänk om vi till slut sitter där med N=N och fortfarande ingen entydig klassificering av vad som utgör liv?

Det kanske är ett lyxproblem så länge som vi inte har möjlighet att undersöka om det finns liv på andra planeter ens i vårt eget solsystem. Men vi är på väg! Det har sänts två expeditioner mot Jupiters månar, JUICE från ESA som skall komma fram 2031, och en annan från NASA som skall komma fram året innan. Och Perseverance på Mars har under sin långsamma färd samlat ihop prover i burkar som den har lämnat efter sig, bland annat av en mycket intressant formation som ser ut att kunna vara efterlämningar av utdött liv. Dock är det inte planerat någon mission för att åka till Mars och hämta tillbaka något, så burkarna står där och väntar. Om vi skulle upptäcka liv i solsystemet är det dock hög chans att det liknar vårt, att panspermia-teorin stämmer åtminstone mellan våra planeter och månar där mikrober har spridits via asteroider och meteoriter som slagit ned. Frågan är ändå hur gamla och olika vårt liv dessa former av liv är.

Liv på planeter kring andra stjärnor kan man än så länge bara beräkna sig till från vad man läser ur dess atmosfärer. Ett tag sågs syre som en säker markör för biologiska processer - tills man alldeles nyligen hittade ett manganfält på havsbotten som producerar syre från vatten. På tal om det så hittar man hela tiden nya extremofiler på utmanande ställen på jorden, med annorlunda metabolism som ställer på huvudet vad vi vet om liv. Men på Jupiters månar Io och Europa finns stora samlingar av metan, och om det finns liv där så borde det vara olikt det på jorden. Om några år får vi litet mer data om det!

Homelessness in Genre Fiction

I den samlade panelen hade Steve Toase och Terry Windling personliga erfarenheter av att under perioder inte ha någonstans att bo eller bara tillfälliga osäkra boenden, Nayab Khalid arbetar med hemlösa i Glasgow och moderatorn Marie Vibbert har skrivit berättelser där hemlösa figurerar. Det man lyfte fram var att hemlösa ofta (i berättelser och verkligheten) behandlas som mindre viktiga, anonyma personer utan namn, historia och personlighet och vars enda egenskap är att vara hemlösa, kanske dö för att driva handlingen framåt. Om man vill skriva om hemlösa bör man ge dem intressen och karaktärsdrag förutom att vara hemlösa. Panelen gav också exempel på problem som uppstår när hemförhållanden är osäkra, när man inte har någon adress eller inte någonstans att åka på lovet när studentrummen på universitetet stängs. Många möjligheter försvinner när man inte har något hem eller bara ett osäkert hem. 

Hemlösa kan ofta se det som viktigt att upprätthålla sin egen ordning, sköta hygienen och ha välskötta kläder, för annars blir de osynliga eller förbisedda eller utstötta ur det övriga samhället som de kanske ändå vill vara kvar i. Något vi kan göra är att stanna och tala med hemlösa för att de skall känna att de ses och räknas.

Många sagor handlar om mer eller mindre hemlösa personer, och sagorna kan vara en hjälp för en hemlös person att hantera sin situation: vem man skall akta sig för, att finna en grupp av vänner och stötta varandra, att bestämma sin historia och ge den ett lyckligt slut. Skulle magi kunna trolla bort all hemlöshet? Det skulle då inte funka med en one-size-fits-all-trollformel, för alla är olika och behöver just sin egen form av magi. 

WorldCon 2024 torsdag

WorldCon 2024 fredag

WorldCon 2024 lördag

WorldCon 2024 söndag

WorldCon 2024 måndag

WorldCon 2024 fredag

Ibland hamnar man på föredrag eller paneler som är väl framförda och har engagerande innehåll, men är mer av slaget att förmedla tankar och idéer som inte så lätt kan fästas på papper eller blogg, som här. Med tre undantag var det fallet med alla de programpunkter jag besökte på fredagen.

Predicting the Shape of Things to Come

Den kompetenta panelen bestående av Allen Stroud, Emma Johanna Puranen, P R Ellis, Stew Hotston och Tess Tanenbaum lyfte fram vilket inflytande science fiction haft på teknikutvecklingen i omvärlden. SF-författare har ofta ett intresse för ny men mindre känd teknik och använda det i sina berättelser, vilket sprider idéerna till läsarna. Ännu större genomslag fås förstås när något dyker upp i en film. Tess Tanenbaum berättade att man länge hade svårt att få frivilliga patienter till att låta operera in ett artificiellt hjärta när den tekniken var ny. Då gjordes filmen Threshold år 1979 där en framgångsrik sådan operation var en viktig del i handlingen, vilket normaliserade och gjorde publiken sympatisk till behandlingen. 

På senare tid har vi filmen Minority Report, där en drivande koordinator lade stor vikt vid att ta fram trovärdig teknik för ett framtida samhälle. Det holografiska interface som Tom Cruise använder sig av gjorde att uppmärksamheten riktades mot ett litet undanskymt forskningsfält som nu kom i ropet, och så banades det väg för VR och liknande användningar. Jurassic Park-filmerna skapade så stort intresse att paleo-forskningen tog helt nya riktningar. Å andra sidan byggde filmen The Abyss på en teori om dynamik och densitet i vatten som blivit avfärdad lagom tills premiären, men det är ändå en fascinerande och bra film.

Science fiction startade som transport fiction, med visioner om flygande bilar och raketer som skulle ta oss till andra planeter. Just det visade sig vara svårare än vad fiktionen lovade, men i allmänhet har SF varit bättre på att förutse teknologiska framsteg och mindre bra på att förutspå hur den sociala påverkan kommer att vara av de kommunikationsverktyg vi har nu och som har gjort djupa förändringar i våra liv.

Trots närheten till vetenskap och teknik var science fiction litet sen med att utveckla climate fiction, förutom då JG Ballards Drowned World och liknande. Nu ser vi å andra sidan i SF en förståelse för biosfärers betydelse, från omgivning till inälvsnivå, men genren tar också upp när det går verkligt fel därför att vi inte vet tillräckligt inom den här komplexa vetenskapen. Det går att säga att SF alltid har porträtterat apokalypser, men vad som orsakar dem har varierat genom åren.

På frågan om den samtida AI-utvecklingen är för influerad av science fiction, svarade panelen att den inte är tillräckligt influerad! Man borde försöka fundera över varierade historier som berättar om AI på olika sätt. Inte nödvändigtvis att AI är god och oproblematisk, men heller inte att det är en ond entitet som vill röja människorna ur vägen. De som varnar för AI som något som kommer att ta över och utrota människorna, verkar se AI som något som är likt oss/sig själva, alltså något som vill dominera människor så som de/vi själva velat dominera andra vi möter.

Imagining our Great AI Overlords

Uppmaningen att ha en mindre svartvit syn på AI följdes upp i en senare paneldiskussion ägnad just åt AI som kommande supermakt. Det var Justin C. Key som tog upp det, tillsammans med noteringen att vi idag har just en sådan svartvit framtidssyn och delar in oss i läger för eller emot AI. Men det är nog nödvändigt än så länge, att se extremerna för att på så sätt se, välja och forma vilken framtid vi vill ha.

På frågan om AI kommer att vara dålig för mänskligheten, svarade Naomi Kritzer att problemet inte är AI i sig självt utan vad stora företag vill använda den till - reducera antalet anställda, tjäna pengar. (Vilket i och för sig inte är olagligt eller ens onormalt för ett företag att ha som mål.) Hon påpekade också att en dator slog en människa i schack, men vi har inte slutat att spela schack för det. Vi behöver inte låta AI ta över alla intressanta områden utan istället använda den som ett verktyg för att klara av tråkiga uppgifter så att vi har mer tid till det som förnöjer oss. Men då måste vi lämna mentaliteten att man som människa får värde av det jobb man utför. 

The Enduring Appeal of Pseudoscience

Det finns många anledningar till att olika grenar av pseudovetenskap lockar till och med mer än vetenskap. Där seriösa forskare alltid håller öppet för att deras resultat kan motbevisas, kan folk dras till dem som tvärsäkert slår fast hur något är. Om detta något dessutom bara omfattas av en liten grupp av "troende" kan även det vara lockande för den som har svårt att känna samhörighet med hela samhället utan hellre vill vara i en liten, samtrimmad grupp. 

Att hålla fast vid en förklaring hela tiden kan också kännas tryggt, som under Covid när forskare ändrade rekommendationer och förklaringar efter hand som nya fakta kom fram, och skeptiker fick vatten på sin kvarn för att officiella auktoriteter alltså ändrade sig under tiden.

En del pseudovetenskap kan ha praktiker som ligger nära äkta vetenskap. Miasma-teorin om att dålig luft orsakar sjukdomar ledde till att man rengjorde sår från illaluktande var, vädrade ut och bytte till rena kläder och sängkläder, vilket ju till viss del också var effektivt mot virus. Frenologi hade en ton av vetenskaplighet i sitt mätande och dokumenterade, men "sanningen" bestämdes av den som mätte. Idag finns det wellness-communities som med vetenskapligt färgade uttalanden gör anspråk på att ha auktoritet i hälsofrågor, men som i slutändan baserar sig på känslor och anekdotiska bevis.

WorldCon 2024 torsdag

WorldCon 2024 fredag

WorldCon 2024 lördag

WorldCon 2024 söndag

WorldCon 2024 måndag

WorldCon 2024 torsdag

Något av det bästa jag vet med WorldCon är att få höra diskussioner på populärvetenskaplig nivå och uppåt, av forskare som jobbar med att bygga raketer eller forska på solsystemets planeter och dessutom har ett science fiction-intresse som driver letandet efter beboeliga planeter litet extra. De paneler och föredrag jag var på under torsdagen hade alla några beröringspunkter - något en person nämnde i förbifarten i en panel hade gåtts igenom grundligare två timmar tidigare av en person med den expertisen. Visst sliter jag mitt hår över att behöva välja mellan ett halvdussin bra programpunkter varje timma under dagen, men det är ett privilegium att kunna välja och på så sätt få flera olika aspekter av det som intresserar mig.

All of Biology in 60 Minutes or Less

Sam Scheiner är biolog och har forskat och undervisat om livet på jorden, och listade de tio punkter som kan definiera vad liv är och hur det upprätthålls. Med mer tid och djupare tekniska förklaringar kan man svara på frågor som How does life manage to persist? How does a cell maintain its structure and functionality? What is the cause of organisational change and diversity in life systems? De tio punkterna är dock så brett formulerade att vi kan använda dem när vi gör filmer/böcker om, eller letar efter liv på andra planeter. Med humor och välvalda exempel från böcker, filmer och TV-serier ur science fiction-genren visade han hur en del livsformer och beteenden är orimliga. Det är just människor som Sam Scheiner, med sina specialkunskaper och kärlek till genren som har kunskapen att se och kritisera misstagen, vilket gör att SF fortsätter att utvecklas och bli mer och mer trovärdigt! Scheiner har skrivit en bok där de tio signifikanta punkterna listas, och mer därtill, och boken finns att ladda ned gratis från www.foundationsofbiology.com

We need to talk about Kelvin

I år är det 200 år sedan Lord Kelvin föddes, och under sina 50 år som professor vid Glasgow University bidrog han med mycket till vetenskapen, vilket Martin Hendry livfullt berättade om. Visst har han lämnat efter sig citat som vi idag kan skratta åt:

No aeroplane will ever be practically successful. [uttalat några år innan bröderna Orville lyfte med sitt plan]

X-rays are a hoax.

och om radiotelegrafi: 

I'd rather send a message by a boy and a pony.

Och ändå var han engagerad i både att utveckla en mottagare för just sådana signaler, och personligen närvarande på båten som lade ned den allra första transatlantiska kabeln för meddelanden. Så Martin Hendry tror att han skulle ha kunnat ändra sig när han såg att han hade haft fel, och fortsätta bidra till framsteg inom vetenskapen. I början av 1900-talet var etern fortfarande något man räknade med, men Lord Kelvin började av Michelsen-Morleys experiment inse att det nog inte var en teori som höll. Andra och bättre citat av honom är förstås

To measure is to know.

The electric light did not come from the continuous improvement of candles.

The fact that mathematics does such a good job of describing the Universe is a mystery we don't understand, and a debt that we will probably never be able to repay.

The Science, Fiction and Science Fiction of Terraforming

S.B. Divya ledde en panel om terraforming där panelisterna kom med intressanta kommentarer och nya frågor. Vilka tidsrymder talar vi om? Får det ta en miljon år att skapa om en planet till att likna jorden, eller bara tusen? Och vad vill vi ha för slutresultat - vilken natur och vilket klimat vill vi ha? Kanske kommer mänskligheten att ha förändrats under tiden till att vilja ha annat än hur processen startade. Skall det bo människor på planeten och styra processen under tiden den omvandlas och hur skall de klara sig innan den egentligen är beboelig? Kanske skall vi inte helt terraforma en annan planet, bara göra den beboelig fast med andra villkor.

Berättelser i bok och film om terraformning kan få terraformning att se lättare ut än det verkligen är. Å andra sidan hjälper de till att mäta hur stort intresset är och vad människor mest önskar. 

Men är det rätt att gå ut och forma om andra planeter efter vår egen önskan - har de inte rätt att existera som de är skapade? Större ingrepp som gruvdrift på månen skulle kunna förändra dess utseende för alltid. Hur skulle det påverka oss psykologiskt att se upp och se ett annat utseende på månen än den vi har haft i alla tider? Skulle det vara mer OK om vi grävde gruvor på Mars där vi inte ser dem? Det är oundvikligt att även efter att ha färdats genom rymden så kommer alla skepp och föremål från jorden att ha mikrober på sig som kommer att hamna på andra himlakroppar och kontaminera dem. Och vad vi än har för (Goda) intentioner med vår terraformning kommer oväntade effekter att kunna förändra slutresultatet på sätt vi inte räknat med.

Magnetism - the force of the future

Temat med terraformning spillde in på slutet av Alastair Stewarts presentation av på hur många ställen magnetism är viktig och hur många fler där den kommer att vara avgörande. Det nämndes nämligen en idé om att cirkla in en planet - kanske hela månen! - med kablar och skapa ett magnetfält för att ge det skydd mot kosmisk strålning som vi har gratis på jorden. Innan dess berättade Stewart om jakten på beståndsdelarna till olika varianter av magneter, hur deras styrka varierar och som sagt om var magnetism kommer till nytta i vår vardag och framtid.

Worldships 1: Introduction

Simone Caroti från Initiative for Interstellar Studies (https://i4is.org/) berättade om generationsskepp i science fiction, och också om seriösa konferenser och vetenskapliga studier i hur de skulle kunna fungera. Hur skall man balansera det att skapa en besättning av folk som vill ut och upptäcka nytt, men är instängda och bara kommer att se detsamma för resten av sitt liv? Caroti gav många underhållande och avskräckande exempel ur film och böcker på detta och andra problem. 

Mest intressant blev det ändå när han listade vad han personligen ser som förutsättningar för ett lyckat generationsskepp:

1. a hollowed out asteroid gives radiation protection

2. spin for gravity

3. advanced biosphere and agriculture

4. vibrant artistic community to build their own history

5. redundancies everywhere

6. good science teachers

7. enough people in every generation who want to learn the necessary science to continue

The Life Cycle of Stars

Inge Meyer berättade engagerat och med många vackra bilder om både Hubble-teleskopet men ännu mer om James Webb Space Telescope, dess konstruktion och uppskjutning. Efter många fina exempel på deras användning kom hon till presentationen av hur stjärnor och deras planetsystem skapas, hur de brinner ut, blåses upp och sjunker samman en eller flera gånger och vad som blir resultatet beroende av hur stor stjärnan/solen var till att börja med - röd jätte, vit dvärg, supernova, pulsar. Det skall bli fint att söka upp de imponerande och fantasieggande bilderna på nätet, där de är utlagda för fri användning, som illustration av vad vi vet om utvecklingen av universum och dess innehåll.

Southern Ring Nebula

How real aliens would behave on Earth

Skulle utomjordingar landa vid Vita Huset och ta över jorden eller jobba i jourbutiker som i Men in Black? Av personerna i panelen hade Justin C. Key många intelligenta påpekanden, som att vi redan här på jorden har svårt att komma över språkbarriären mellan oss och djur, till och med hunden som är människans bästa vän. Och skulle vi ens se utomjordingar, eller skulle de vara så udda att vi filtrerade bort dem ur vad vi registrerar? Kanske finns det djur som skulle känna av dem istället. Och kanske skulle inte utomjordingar uppfatta människor som den mest intelligenta eller intressanta livsformen på jorden. Om de var intresserade av hur liv uppkom här, så skulle de kanske ge sig ned i havsdjupen istället.

Vad skulle de vilja ha av oss? Om de lyckats bygga rymdskepp och ta sig hela vägen hit är det nog inte resurser de är ute efter, utan de kanske kommer hit för att de är nyfikna - intellectual curiosity. Hur uppstod liv på den här planeten? Hur organiserar vi våra samhällen? Vill de hjälpa oss, rädda oss från att utplåna oss själva och planeten? Testa hur smarta vi är genom svåra pussel och utmaningar? Eller är de intresserade av vår musik, konst, kultur, sport, underhållning?

Filmen District 9 är ett trovärdigt exempel på hur människans första möte med utomjordingar skulle kunna se ut - utomjordingar som på många sätt är lika oss. Ett bra exempel på utomjordingar som är väldigt olika oss är däremot berättelsen The Story of Your Life, där deras alien-ness påverkar människor som fördjupar sig i den.

Medan panelen diskuterade detsamma funderade jag också på om några av de mer underliga typer jag har sett i mina da'r egentligen är utomjordingar som försöker smälta in men inte lyckas helt. 

WorldCon 2024 torsdag

WorldCon 2024 fredag

WorldCon 2024 lördag

WorldCon 2024 söndag

WorldCon 2024 måndag

The Saint of Bright Doors av Vajra Chandrasekera

I staden Luriati och dess bakvatten finns flera religiösa kulter. De är uppbyggda kring olika heligheter eller mål, men de har det gemensamt att när någon blivit the Chosen så lämnar de efter sig andra som inte valdes - un-chosen. Till Luriati har så många av dessa un-chosen dragit sig att de samlats i en självhjälpsgrupp. Den av dem som vi följer är Fetter. Han är son, ende son till den profet som i nutid har störst makt och dessutom två stora grupper av följare, the Path Above och the Path Behind. Han har varit un-chosen sedan innan han föddes, och hans mor Mother-of-Glory har tränat honom till att bli mördare för att i slutändan hämnas på fadern, the Perfect and Kind vilken självklart inte är någondera. 

Fetter tyngs av många hemligheter och fler läggs på honom under berättelsens gång. Han har lärt sig hur han skall röra sig för att ingen skall se att han inte har någon skugga, heller inte att han kan lämna marken och flyga eller snarare flyta uppåt i luften. En grymmare hemlighet är att han kan se djävlar, de som Mother-of-Glory alltid försöker frammana och bemästra. Det måste Fetter hålla hemligt såväl för henne som för djävlarna själva. Vi känner med honom olusten och oron när han måste hålla sina reaktioner i schack och låtsas som ingenting när inför de uppdykande djävlarna som ingen annan ser. Det som antyds om deras utseende är obehagligt, och bit för bit får vi fler motbjudande detaljer om hur de ser ut och hotet de utgör.

Även staden Luriati bär på hemligheter. Där finns Bright Doors, dörrar som efter att inte ha öppnats på ett tag har försvunnit från den ena sidan och blivit omöjliga att öppna från den andra sidan. Fetter känner en svag kraft från dem och under ett antaget namn får han chansen att börja studera en av dem. Det är intressant hur berättelsen för ett tag svänger in till den forskargrupp som med vetenskapliga metoder undersöker dörrarna. The Saint of Bright Doors har inga tydliga tidsmarkörer utan utspelar sig i ett samhälle med vår nivå av teknologi men inte dominerat av den. Genom kläder och arkitektur har Luriati likheter med författarens hemstad Colombo i Sri Lanka, men är inte helt kalkerad på den. Dock visar bokens historia en liknande historieskrivning med kolonialism, rivalitet mellan fraktioner av religiösa grupper och i slutändan brutalt våld, just så tydligt som fiktion lättare än dokumentärer kan göra och visa det futtiga i.

Vajra Chandrasekera har ett språk rikt på humor, cynism, skönhet och uppgivenhet i många nyanser, och språket matchar sin berättelse utsökt väl. En förtrollad läsare låter berättelsen ta en med i nya riktningar utan att tappa tråden: en Kafkaartad passage genom ett fängelse som är så stort att det är som sin egen stad med inhysta som inte ens vet att de sitter i fängelse; profetior som vänds till intet innan de uppfylls; ett vardagligt lugn efter en stor uppgörelse som får den utgjutna magin att kännas ännu verkligare. The Saint of Bright Doors är en i alla meningar fantastisk berättelse som får mig att vilja läsa mycket mer av dess författare.

I Follow the Sun på Artipelag

Solrosor ser ut att trotsa fysikens lagar med sina stora, tunga huvuden på starka men höga och smala stänglar. De ser nästan mänskliga ut, med ett stort runt ansikte som en betraktare lätt fyller med känslor, beroende på om blomman nickar med sitt huvud eller står rakt och stolt. Artipelags utställning I Follow the Sun inleder med några verk från de senaste åren, flera just kommissionerade för utställningen. Edith Silberg målar stilleben där de många blommorna känns levande med sprakande färger och lena kronblad, men också litet trassliga som att de tar stor plats, kräver mycket omvårdnad och ändå aldrig uppnår den där perfekta rundheten. Och är det inte Edvard Munchs Skriet vi ser speglad i glasvasens fot? Men vi kommer att se i alla andra verk att det är just de här skavankerna och de vissnande poserna som ger solrosorna originalitet och skapar ett intryck hos åskådaren.

Tal R målar tavlor där solrosorna blivit stiliserade entiteter; cirkeln av bruna blommor i mitten är stor och lika mörk som bakgrunden, och de gula bladen är små och kantiga som en drottnings krona. I en tavla får mittcirkeln växa tills den tar upp halva bilden.

Clara Gesang-Gottowt går åt andra hållet när hennes solrosor steg för steg löses upp i ett dis och blir till något nytt. Så länge färgen går i gult kan man känna igen solrosorna, även om de blivit fluffiga, men de blir luddigare och luddigare och till slut har de tagit sig rosa nyanser och börjat flyga fritt som irrbloss.

Klara Kristalovas solrosskulptur har fått ett vänligt ansikte och ler mot oss betraktare. 

Anselm Kiefers solrosor tränger sig ut ur alla springor mellan travade lådor - var kommer de ifrån och varifrån får de sin livskraft? 

Från år 1967 är Piero Gilardis matta av solrosor i polyuretan, lika klar i färgerna och välkomnande efter mer än femtio år!

Två av Lena Cronqvists flickor håller i varsin solros. En av dem tittar trotsigt ut mot världen. Den andra har en mer hoppfull min, men beroende på från vilket håll du ser så döljs hennes ansikte av blomman i hennes händer.

Olle Baertling som senare valde att måla tavlor vars motiv och färgskalor uttryckligen skulle vara så olika naturen som möjligt, har också under en period fångat solrosor i en rabatt, vilka lyser i det mörklagda rummet.

Strax intill hänger en stiliserad återgivning av Ferdinand Legèr, där de bruna blommorna i mitten reducerats till ett fyrkantsmönster, bladen runt omkring blivit till fartränder på ett rymdskepp i en serietidning, och den karakteristiska gula färgen istället placerats på blommans bakgrund.

Emil Nolde odlade också solrosor och porträtterade dem, tillsammans med människor, som sköra och sårbara, som något man bör vara varsam med.

Gerry Johanssons många foton av solrosor i snö eller mot korrugerad plåt, i Nebraska eller i Sverige, gör dem än mer antropomorfa, slitna av livet. Mer liv och hopp om liv är det istället i Thomas Struths avbildningar - en av dem ser ut som ett klassfoto där några elever redan är på väg bort ur formationen.

Sist kan man låta sig förundras över Michael Anchers tavlor, inte minst där en flicka bär närmast ett ymnighetshorn av solrosor och andra blommor i lätt varierade former och färger, själv med gulblont hår och klädd i blus och kjol som harmonierar med den fantastiskt generösa och frodiga buketten.

Länk till Artipelags sida om I Follow the Sun