Arenan i Verona byggdes för tvåtusen år sedan, med plats för 30000 sittande kring arenan i centrum. En jordbävning år 1117 förstörde mycket, men arenan återuppbyggdes och sedan en operafestival år 1913 till Verdis 100-årsjubileum används den regelbundet, och de årliga operafestivalerna är ytterst populära.
Nabucco (Nebukadnessar på svenska) är det verk som gav Giuseppe Verdi hans genombrott. Uppsättningen av franske regissören Arnaud Bernard flyttar handlingen i tid och rum till den ungefärliga tiden och platsen för operans tillkomst, Milano 1848 och Cinque giornate, upproret mot Franz Joseph I, dock utan att ändra ett ord i librettot vilket fungerar väl.
Effekten av scenografin och en nations försök till sammanhållning under ockupationsmakt i en ganska nära nutid gör ett extra starkt intryck i dessa dagar. Vi ser ett hundratal soldater postera sig högst uppe bakom scenen, bärande den gula Habsburgska fanan, för att sedan ta sig ned mot operahuset och jaga samman det italienska folket. Tio hästar med ryttare i blänkande hjälmar rider in på scenen, och ytterligare en hästdragen vagn för in Nabucco som sedan kliver ut på andra våningens balkong varifrån den italienska flaggan blivit halad och sedan bränd.
Från platserna mittemot scenen har man god överblick över allt som händer på sidorna, även om man inte ser enskilda anletsdrag, men uppsättningen är ju tänkt att vara en stor helhet och det är verkligen magnifikt. Ljudet är förstås svagare än i vanliga operahus, men mjukt och välljudande. Alla sångare är goda men allra mest imponerar Amartuvsin Enkhbat som Nabucco och Ewa Plonka som Abigaille - det är ljuvligt att höra deras egna arior och styckena de sjunger tillsammans! I sista akten lyser också Francesca di Sauro upp som Fenena.
I sista akten har handlingen flyttat in i operahuset och blivit till själva operaföreställningen, med fångarnas kör i "hebreiska" kläder och en uppställd Baalsbild. Den underbara kören "Va pensiero..." sjungs faktiskt två gånger, i enlighet med vad som sägs om de första föreställningarna då musiken gjorde succé från första stund. Det var fint att låta oss i publiken höra dessa ljuvaste av toner hela två gånger.
Operorna inleds klockan nio på kvällen och framförs medan det mörknar. Fyrtiogradiga dagstemperaturer hann sjunka till fortfarande höga trettio grader, och även om det fläktade litet inne i arenan var det mycket varmt. Man undrar hur sångarna i sina gedigna kläder i strålkastarljuset klarar det! Men jo, de var ju felfria och en fröjd att se och höra.
5 kommentarer:
Hej Jenny!
Det låter som en alldeles otroligt vacker operaföreställning: Nabuccio på Opera di Verona!
Jag tyckte att det lät alldeles särskilt intressant med hälsningen av den italienska flaggan som sedan bränns ned.Och vad häftigt med en så gammal scen!
Marika Frykholm
Ja, de hade verkligen tänkt mycket på scenografin och för italienarna på plats var det kanske extra känslosamt!
Hej Jenny!
Ja det försår jag verkligen att det måste ha varit alldeles otroligt känslosamt för de italienare som var på plats!
Men intressant ändå.
Marika Frykholm
Veronas arena är en fantastisk fin teaterscen som utomhus kan förmedla en föreställning av högsta sceniska och akustiska kvalitet. Jag har varit där tre gånger med långa mellarum, den första dock avbruten av ett åskväder med skyfall. Den andra gången fick jag lite måsskit på axeln, men vad gör det när allt i övrigt var till belåtenhet.
Nabucco har jag aldrig haft lyckan att se och uppleva live, varken i Verona eller på annan plats. Men jag förstår att den passar för den här arenan, liksom för övrigt Aida och andra operor med spektakulära inslag.
Jag är glad att höra att du också varit där, Einar, det är en underbar upplevelse! Dagen efter spelades Aida och då var jag också på plats, litet förundrad över hur de kunnat byta ut den omfattande scenografin till ny, pampig scenografi på bara en dag. Det är ju en stor scen och de gör det mesta av den, med hundratals statister och intrikata dräkter och dekorationer.
Skicka en kommentar