En bra utveckling som kom av att världen stängde ned för pandemin, det var att teaterhus över hela världen började dela med sig av inspelningar från sina föreställningar. Det gav oss chansen att se sådant vi annars hade missat, som till exempel en massa uppsättningar på Shakespeare's Globe! Fast vid tittandet var det nog många fler än jag som kände längtan efter den där underbara känslan av att sitta på plats omgiven av främlingar, framför en specialbyggd scen, med människor som framträder just där och då.
Något som märktes var att alla föreställningar inte lämpade sig lika väl för att strömmas, och det är inte konstigt att det generellt är kammarspel som fungerar bäst i i inspelat format, medan större produktioner som skulle imponerat med musik och koreografi om man suttit i salen inte lika lätt tog sig genom rutan. Därför blev min största teaterupplevelser i år uppsättningen av Serotonin på Stockholms Stadsteater, med smart uttänkt scenografi, noggrant planerade kameravinklar och så förstås den genuint skicklige skådespelaren Sven Ahlström som hanterar Houellebecqs intressanta text perfekt. Kanske var jag extra tacksam över att teatern levde vidare under nedstängningarna, då den här framställningen gjorde så starkt intryck på mig.
I början av året hade jag ändå hunnit med att se två minnesvärda föreställningar på plats, nämligen I väntan på Godot på Dramaten och Låt den rätte komma in i området där historien utspelas, med Stadsteatern i Vällingby.
Två andra föreställningar som gjorde sig riktigt bra på skärmen var två adaptioner av moderna klassiker för balett: 1984 med Northern Ballet och Jekyll & Hyde på Old Vic. Och så mot slutet av året, fortfarande tillgänglig, Är det krig än med Teater Galeasen. Jag längtar fortfarande efter att få gå och sätta mig i ett teaterhus framför en scen och få uppleva något unikt för kvällen, men jag är mycket tacksam över allt jag har fått se i år och förhoppningsvis kommer att kunna se i hemmets vrå ett tag till för säkerhets skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar