Vi måste ha en ny påve. Den unge Pius XIII har legat i koma i flera månader efter sin annorlunda och omvälvande tid som påve. Än en gång säger kardinal Voiello till de samlade kardinalerna att man behöver en kompromisskandidat, en som är måttfull och till och med medioker. Och än en gång slår planerna snett - Franciscus II är trogen sin ordens fattigdomslöfte och när han får chansen är han på väg att rensa Vatikanen och alla dess prelater helt från världsligt prål.
Ett plötsligt ingripande - gudomligt, mänskligt eller ännu lägre? - hindrar honom från att fullfölja sin utrensning men vi sitter med skrattet och andan i halsen så länge kampanjen varar. Dags att försöka tröska fram en ny kompromisskandidat... Underligt nog riktar man in sig på en kardinal som inte ens besökt koncilierna på länge, Sir John Brannox som mest sitter på sitt engelska föräldragods och ger klädråd åt Megan Markle. Nu hänger sig The New Pope för ett tag åt de populärkulturella blinkningarna; Sir John Brannox som spelas av John Malkovich får räkna upp sina favoritskådespelare och dessutom avfärda John Malkovich som överskattad. Senare kommer både Marilyn Manson och Sharon Stone att besöka den nyvalde påven, men tack och lov fortsätter sedan serien djupare in i labyrinten av Vatikanens egna konpsirationer på så väl kardinalernas och de kyrkliga tjänstemännens nivå som på mera ljusskygga plan.
Redan i The Young Pope hade kvinnorna - inom och utom kyrkans ordnar - oftast som uppgift att vara obegripliga och litet av marionetter för dem med makt, och i The New Pope vrids det upp i högvarv. Vi möter åter den dygdiga Esther som födde ett efterlängtat barn - ett mirakel av Pius XIII:s hand? Nu skickas hon runt som en leksak mellan ointresserade människor. Och innanför Vatikanens murar finns en orden vars systrar alla ser ut att vara noviser; unga och yppiga och med världsliga bekymmer och begär under sina kritvita ordensdräkter. Men visst hänförs också jag av deras extatiska dans i den nya vinjetten, som ändrar sig från avsnitt till avsnitt. Jag kan för stunden hålla med kardinal Voiello i hans suckan "Med alla dessa stridigheter, var blir poesin av?"
Som jag har längtat efter att återse kardinal Voiello med sin skönt irriterande läspning! Och likaså den vänlige kardinal Gutierrez, för att inte tala om den oberäknelige Pius XIII som kanske är ett levande helgon? Problemet för kyrkan är att så många fortfarande längtar efter Pius XIII, till den grad att man sänder hans andetag i radio så att man kan räkna hur ofta han suckar högt och försöka uttyda det. Vi kan se hur de två påvarna utstakar spår åt olika håll - Pius XIII sträng och krävande, den nye påven Johannes Paulus III inkluderande och förlåtande. Men inga gränser är strikta och inga vägar förutsägbara. När terrordåd tar sig allt närmare kyrkans hjärta - Kenya, Lourdes, S:t Peterskyrkan - bränner frågan hur kyrkan skall förhålla sig till en motståndare och dess krigsförklaring.
Det fascinerande är hur allt detta sker i rum som ingen utomstående kan se in i, vare sig det är Vatikanens salar eller byggnader som förmögenhet och makt har låst för omvärlden. Scenerierna är sköna och imponerande på så många olika sätt, och regissör Paolo Sorrentino förhöjer enskilda scener genom att fokusera på smärre lyten och mimik, eller det sött skrattretande med några dussin klarröda kardinaler som reagerar i flock. The Young Pope och The New Pope är båda originella och trollbindande TV-serier och jag hoppas att få se mer i den här ådran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar