onsdag 11 september 2019

Once Upon a Time... in Hollywood

Visst har namnet "Hollywood" och alla bilder det bär med sig en strålglans än idag, men för sådär femtio år sedan var filmstaden ännu mer gyllene. Men inte för alla, förstås, till exempel inte för dem som varit stjärnor en gång men nu är på väg ut i glömskan via allt mindre och sämre roller. Rick Dalton börjar inse att han är en av dem; efter att hans Vilda Västern-serie lades ned får han återkommande engångsroller som skurk i nya TV-serier. Men han har fortfarande en fot i filmvärlden, och minst lika viktigt är att han har ett hus i Hollywood Hills. Och så sin pålitlige stuntman och numera alltiallo och chaufför, Cliff Booth.


Året är 1969 och i soliga Kalifornien dyker det upp fler och fler hippies. "Tune in, turn on, drop out", prova på en ny, friare livsstil! Det finns en hel del gurus som gärna samlar nyfikna och vilsna ungdomar kring sig (och allra helst snygga flickor) och en del av dem måste ha varit destruktiva, men tack och lov var inga lika brutala som Charlie Manson. Han glider förbi i en tidig scen, Cliff gör ett underligt återbesök på ranchen där Mansons "Familj" bor, och Rick Dalton bor granne med Sharon Tate.


För några år sedan gjorde Quentin Tarantino den obehagliga och sannerligen hatfyllda filmen The Hateful Eight. Med Once Upon a Time... in Hollywood knyter han istället an till sina kontrafaktiska filmer Inglourious Basterds och Django Unchained, där historiens förlorare tar hämnd på sina plågoandar i katharsiska ultravåldsorgier. Men innan det vill han kliva in i auteur-rollen och låta filmen spreta ut i avstickare och stämningssättande scener som bara indirekt driver handlingen framåt. Vi får följa Cliff Booth när han kör bil på Los Angeles motorvägar till tidens musik - säkert är det stunder då han mår bra, och det är skönt att leva sig in i farten och friheten. Vi får också följa Sharon Tate då hon går på en biograf som visar hennes senaste film, när hon får njuta av att se sig själv och se andra se henne själv på vita duken.


Vad gäller Rick Dalton känner han för närvarande inte lika stor framgång. Vid samma tidpunkt är han på en filminspelning, ännu en western där han är skurk. Det är ändå en fröjd att få se Dalton gå omkring i de realistiska kulisserna och prata med sin ljuvligt lillgamla motskådespelerska. När vi får se filmen han spelar in är det (först) utan synliga kameror och scenbyten; sömlöst och snyggt ljussatt som en perfekt dröm; en hyllning till hur film kan vara sannare än verkligheten.



Filmen är nästan tre timmar lång, och en del kritiker har önskat sig hårdare redigering. Men då skulle förmodligen våldet tagit proportionellt större plats i Once Upon a Time... in Hollywood, och det vore synd. Jag är glad att Tarantino låter miljöerna och framför allt personligheterna komma i fokus. Det är inga djupa personporträtt som skapas; vi får en onödigt förlöjligande bild av Bruce Lee, slipper se för mycket av Manson och Polanski, och vi får lära känna Rick, Cliff och Sharon genom deras handlingar under ett par ytterst signifikanta dagar i deras liv.


1 kommentar:

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

Tarantino har gjort många riktigt elaka filmer, där våldet och grymheten dränkt andra kvaliteter. Inte här. En snygg kool film, nyanserad och faktiskt, trots våld, en snäll film.