Från en mellanstor stad till en annan... Markus Krunegård skriver sina låttexter från ett Norrköpingsperspektiv och det talar till människorna i Borås. Publiken framför scenen på Stora Torget sjunger med från första tonerna och ger tillbaka energin och engagemanget som Markus Krunegård och bandet ger oss. Tur att vi lever samtidigt inleder spelningen, följd av Everybody Hurts och fina Hela Livet var ett Disco. Markus Krunegård skriver som den som bor i en litet kvävande stad, den som flyttar till Stockholm, den som kommer tillbaka igen och den som ser på dem som kommer tillbaka, och vi är många som kan känna igen oss i allt det. Trointeduärnåt City är en av hans många bra stämningsbilder från livet i en mindre stad som kan vara toppen ibland och olidlig ibland.
Något annat som Markus Krunegård beskriver så väl är känslan av att ens liv skaver mot världen. Det är inte den intensiva tonårssorgen som säger att jag är ensammast och ingen kommer någonsin att förstå mig på min väg mot botten. Det är istället känslan av att stötas fram och tillbaka mellan lycka och olycka, veta att nästan alla andra känner likadant, och att det är ett arbete som aldrig riktigt tar slut. Det är klokt och mycket tröstande, och det formuleras exakt i Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, som inleds stilla med fint dragspelskomp. Det är snarare regel än undantag att bandet avslutar en låt, får applåder och fortsätter med några takter till, men ingen känner sig lurad utan sjunger med glädje om raderna några gånger.
Markus Krunegård har byggt ett piano hemma! Från vårt håll ser det ut som en ost, gul med läckra hål i. Där sätter han sig och spelar Korallreven & Vintergatan, följt av fina Askan är den bästa jorden, och så nya, sköna Stad i ljus. Ljudet på konserten är inte så bra, det låter grötigt och sången hörs inte så tydligt som den borde. Just här blir ljudbilden litet bättre men inte så fin som den borde vara för låtarna med den skiraste produktionen. Men så knattrar Du stör dig hårt på mig igång och energin stiger enormt hos publiken, och det räcker långt. Jag är en vampyr är lika energisk och drivande den, och Markus Krunegård rapporterar att hans FitBit säger att han gått fyra och en halv kilometer ikväll. Bandet drar ned tempot med den engagerande O A O A E Vi är förlorade, och så kommer extranumret, den stilla och fina Stjärnfallet. När bandet går av scenen står publiken kvar och sjunger refrängen i flera minuter tills Markus Krunegård kommer tillbaka och ger oss en blombukett. Det känns bra att vi alla hade musiken gemensamt i en dryg timme.
Något annat som Markus Krunegård beskriver så väl är känslan av att ens liv skaver mot världen. Det är inte den intensiva tonårssorgen som säger att jag är ensammast och ingen kommer någonsin att förstå mig på min väg mot botten. Det är istället känslan av att stötas fram och tillbaka mellan lycka och olycka, veta att nästan alla andra känner likadant, och att det är ett arbete som aldrig riktigt tar slut. Det är klokt och mycket tröstande, och det formuleras exakt i Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, som inleds stilla med fint dragspelskomp. Det är snarare regel än undantag att bandet avslutar en låt, får applåder och fortsätter med några takter till, men ingen känner sig lurad utan sjunger med glädje om raderna några gånger.
Markus Krunegård har byggt ett piano hemma! Från vårt håll ser det ut som en ost, gul med läckra hål i. Där sätter han sig och spelar Korallreven & Vintergatan, följt av fina Askan är den bästa jorden, och så nya, sköna Stad i ljus. Ljudet på konserten är inte så bra, det låter grötigt och sången hörs inte så tydligt som den borde. Just här blir ljudbilden litet bättre men inte så fin som den borde vara för låtarna med den skiraste produktionen. Men så knattrar Du stör dig hårt på mig igång och energin stiger enormt hos publiken, och det räcker långt. Jag är en vampyr är lika energisk och drivande den, och Markus Krunegård rapporterar att hans FitBit säger att han gått fyra och en halv kilometer ikväll. Bandet drar ned tempot med den engagerande O A O A E Vi är förlorade, och så kommer extranumret, den stilla och fina Stjärnfallet. När bandet går av scenen står publiken kvar och sjunger refrängen i flera minuter tills Markus Krunegård kommer tillbaka och ger oss en blombukett. Det känns bra att vi alla hade musiken gemensamt i en dryg timme.
1 kommentar:
Markus Krunegård är som en något yngre och upptempo-kusin till Lars Winnerbäck med fina låtar och vettiga texter, och jag är ju musikaliskt svag för "yviga pojkar med för stora gittarer".
En sommarkväll längst fram på torget omgiven av skaror av 20+ tjejer som dansar och sjunger med och kan alla texter är det en riktigt bra konsertupplevelse, och när en artist lämnar scenen och publiken står kvar länge och om och om sjunger den sista låtens refräng - då har hen gjort ett bra jobb! Tack Markus.
Skicka en kommentar