Den vi ser på affischtavlorna runt om i staden är inte Julius Caesar själv, inte heller hans baneman Brutus, utan senatorn Cassius (Elin Söderquist), vars intriger driver föreställningens handling. Hon börjar listigt med att smickra Brutus, men inte för överdrivet eftersom Brutus (Lola Zackow) är en ärlig kvinna och fortfarande Caesars vän. Men Cassius planerar brett och djupt, och lierar sig med Casca och Cinna vilka båda är mer öppna med att vilja störta och mörda Caesar. Falska anonyma brev till Brutus övertalar henne till att tro på att hon är en bätter ledare än Caesar, vilken är på väg att leda Rom till förfall.
Det är inte romare i vita togor vi ser, avmätta och avlägsna genom tidens gång och invecklade i krångliga konspirationer. Skådespelarna låter sina roller få liv och känslor av dramatiska gester som passar utmärkt i den brutala scengrafin, klädda i svarta skimrande dräkter som gör dem tidlösa, övermänskliga människor vars liv kommer att minnas och spelas upp årtusenden efter deras död.
Är Julius Caesar en sådan fara för Rom att han måste undanröjas? I den här uppsättningen är det först strax innan hans död som vi ser skymten av vad konspiratörerna talar om. Scenen när hans tilltänkta mördare långsamt klättrar upp mot hans upphöjda plats från alla kanter är kuslig. Olle Jernberg ger hans sista ord tyngd och smärta, innan han huggs ned i ett rött regn av blod. Men varför stanna vid Caesar när hans förtrogne Markus Anonius (Rasmus Johansson) fortfarande lever? Vi ser Cassius besvikelse när hennes vidare mordplaner hejdas av Brutus övertygelse.
Inför det lättövertygade folket bedyrar Brutus att hon endast dödade sin vän Julius Caesar därför att hans ambition skulle drivit Roms folk till slaveri. Men snart därefter håller Antonius sitt sorgetal över Caesar, och skickligt men ärligt vänder hans romarnas sympatier tillbaka till den mördade härskaren. Vad var Cassius syfte med att mörda Caesar? Säkert inte det som händer nu, när historien böljar åt andra hållet igen. Julius Caesar försvann inte från Romarrikets centrum med sin död. Orionteaterns uppsättning av Shakespeares pjäs är avskalad, hård, effektiv och mycket sevärd.
Länk till Orionteaterns sida om Julius Caesar
Det är inte romare i vita togor vi ser, avmätta och avlägsna genom tidens gång och invecklade i krångliga konspirationer. Skådespelarna låter sina roller få liv och känslor av dramatiska gester som passar utmärkt i den brutala scengrafin, klädda i svarta skimrande dräkter som gör dem tidlösa, övermänskliga människor vars liv kommer att minnas och spelas upp årtusenden efter deras död.
Är Julius Caesar en sådan fara för Rom att han måste undanröjas? I den här uppsättningen är det först strax innan hans död som vi ser skymten av vad konspiratörerna talar om. Scenen när hans tilltänkta mördare långsamt klättrar upp mot hans upphöjda plats från alla kanter är kuslig. Olle Jernberg ger hans sista ord tyngd och smärta, innan han huggs ned i ett rött regn av blod. Men varför stanna vid Caesar när hans förtrogne Markus Anonius (Rasmus Johansson) fortfarande lever? Vi ser Cassius besvikelse när hennes vidare mordplaner hejdas av Brutus övertygelse.
Inför det lättövertygade folket bedyrar Brutus att hon endast dödade sin vän Julius Caesar därför att hans ambition skulle drivit Roms folk till slaveri. Men snart därefter håller Antonius sitt sorgetal över Caesar, och skickligt men ärligt vänder hans romarnas sympatier tillbaka till den mördade härskaren. Vad var Cassius syfte med att mörda Caesar? Säkert inte det som händer nu, när historien böljar åt andra hållet igen. Julius Caesar försvann inte från Romarrikets centrum med sin död. Orionteaterns uppsättning av Shakespeares pjäs är avskalad, hård, effektiv och mycket sevärd.
Länk till Orionteaterns sida om Julius Caesar
 |
| Foto. Jonas Jörneberg |
2 kommentarer:
Det är oftast väl värt att se en Shakespeare-pjäs, och denna är bra.
Bäst är nog estetiken i pjäsen (mörk, brutal), där scenens metallplattformar och rampar passar väl in med svarta dräkter (men hjälmarna är mest rätt löjliga) och blackmetalsminkning.
Gestaltningen av talscenerna med folkhopen, vars armar och händer sträcks upp mot scenen och Caesar/Brutus/Antonius från under golvet, är brilljant.
Sen har ensembeln tyvärr, lika väntat som tarvligt, valt att feministklottra på detta konstverk och bytt kön på de flesta karaktärerna, suck, suck.
Så synd att du stördes av de ombytta könsrollerna! Med så många pjäser med nästan bara manliga huvudrollsinnehavare och lika många manliga som kvinnliga skådespelare tyckar jag inte att det är konstigt att det händer. Det störde inte mig det minsta, speciellt inte som alla skådespelare var mycket bra i sina roller.
Skicka en kommentar