Kvällen inleddes med det måleriska verket Bränningar av Helena Munktell, ett stycke som med all rätt hörs allt oftare i våra konsertsalar. Dirigent Ruth Reinhardt lockade fram dramatiken i musikens vågor utan att låta känslorna gå överstyr, och det var ett bra val.
Den unge violinisten Johan Dalene äntrade så scenen för att spela solostämman i Pjotr Tjajkovskijs Violinkonsert. Vilken imponerande insats han gjorde, virtuos och intensiv! Redan efter första satsen bröt den begeistrade publiken ut i en långvarig applåd. Sista satsen genomfördes i ett halsbrytande tempo utan att vare sig Kungliga Filharmonikerna eller Johan Dalene snubblade. Den unge mannen tycks ivrig att ta sig an musikhistoriens mästerverk, för att utmana sig själv och bevisa sig själv. Det intrikata extranumret visade ytterligare prov på Johan Dalenes hängivenhet till musiken. Jag hoppas att få höra honom spela mer under många år framöver.
Konserten avslutades med ännu mer Tjajkovskij; Symfoni nr 5. Ruth Reinhardt lyfte de kära Filharmonikerna ännu en gång till stora klanger som aldrig tippade över i oljud. Det var en njutning att få sitta mitt i den djupa, rika ljudbilden medan Tjajkovskijs tema leddes från tvekan och viss oroliga till triumfen i sista satsen. Även nu spillde publikens entusiasm ut i applåder efter nästan alla satser, och som avslutning (liksom efter violinkonserten) fick orkestern stående applåder av sina tacksamma åhörare.
Den unge violinisten Johan Dalene äntrade så scenen för att spela solostämman i Pjotr Tjajkovskijs Violinkonsert. Vilken imponerande insats han gjorde, virtuos och intensiv! Redan efter första satsen bröt den begeistrade publiken ut i en långvarig applåd. Sista satsen genomfördes i ett halsbrytande tempo utan att vare sig Kungliga Filharmonikerna eller Johan Dalene snubblade. Den unge mannen tycks ivrig att ta sig an musikhistoriens mästerverk, för att utmana sig själv och bevisa sig själv. Det intrikata extranumret visade ytterligare prov på Johan Dalenes hängivenhet till musiken. Jag hoppas att få höra honom spela mer under många år framöver.
Konserten avslutades med ännu mer Tjajkovskij; Symfoni nr 5. Ruth Reinhardt lyfte de kära Filharmonikerna ännu en gång till stora klanger som aldrig tippade över i oljud. Det var en njutning att få sitta mitt i den djupa, rika ljudbilden medan Tjajkovskijs tema leddes från tvekan och viss oroliga till triumfen i sista satsen. Även nu spillde publikens entusiasm ut i applåder efter nästan alla satser, och som avslutning (liksom efter violinkonserten) fick orkestern stående applåder av sina tacksamma åhörare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar