Spider-Man: Homecoming

Han dök upp som en överraskning i en av de stora slutstriderna i Captain America: Civil War förra året. Vilken känsla för en high school-kille att få vara med och slåss med Avengers! Men nu måste Peter Parker hålla en låg profil igen. Inte bara dölja sin identitet, utan också traggla på vid sidan av de stora hjältarnas strider, hemma på gatorna i Brooklyn. Tony Stark lät honom i alla fall behålla den snillrika spindelmansdräkten, som hjälper honom att klättra på väggar och skjuta ut nät i olika användbara varianter.

I den senaste Spindelmansfilmen är det litet osäkert vilka som är Peter Parkers egna spindelkrafter, förutom proportionellt större styrka, flexibilitet och tålighet, när så många spännande effekter är inbyggda i dräkten. Spider-Man: Homecoming hoppar nästan helt över historien om hur Peter Parker fick sina krafter för att istället jacka in honom i Marvels breda universum av superhjältar och superskurkar. För dem som är Spindelman-fans finns ändå många personer och detaljer i filmen som är plockade ur såväl den tecknade serien som tidigare Spiderman-filmer, och som ger idéer inför kommande filmer.

När nu Spider-Man är en vid-sidan-av-hjälte som jobbar i de här ganska lugna kvarteren i Brooklyn, är det en fin vinkling att låta filmens skurk också komma ur kölvattnet av de stora fiskarna. Adrian Toomes och hans rivningsfirma snuvas på uppröjningen vid Stark Tower efter striden mot chitaurierna i första Avengers-filmen, men de utomjordiska artefakter och vapen de hunnit snappa upp inspirerar dem till inte bara att stjäla mer och sälja vidare, utan också utveckla och använda själva.

Äntligen händer det något på Spider-Mans egen bakgård som han kan lösa, och bevisa sitt värde som superhjälte! Peter Parker kastar sig in i livsfarliga situationer, driven av dels sitt ungdomliga övermod och dels det underliga motsatsförhållandet att han varken får respons av sin kontaktperson Happy Hogan eller vill låta honom och Tony Stark upptäcka vad han gör. Inte så litet förvirrande, egentligen, men det är bara att acceptera i de många actionscenerna som är både spännande och varierade.

Filmens huvudskurk Vulture spelas av Michael Keaton, som har gjort ett imponerande varv som gode Batman, splittrade Birdman och nu krasse Toomes/Vulture. Det är alltid en stor fördel att se en bra skådespelare fylla sin roll, och även om nog ingen hinner få sympati för varför Toomes handlar som han gör, blänker Keaton hårt som stål i man-mot-man-uppgörelserna med Spider-Man, såväl med som utan dräkt. Tom Holland är också helt rätt i sin roll som Peter Parker; entusiasm, självsäkerhet, besvikelkse, osäkerhet och skräck lyser på hans fina tonårsansikte. Filmen är också som sagt strösslad med bifigurer med stor chans att växa, och goda insatser i små roller från indie-favoriter som Hannibal Buress (Broad City) och Martin Starr (Silicon Valley med mera). Den tar sitt avstamp i vardagsproblem i en tonårspojkes liv, med förälskelse och skolarbete, och blir riktigt allvarlig vid några tillfällen, men är till största delen en riktigt rolig och underhållande film med varm humor och en hjälte som växer med uppgiften.