Det var bara två år sedan han uppträdde mellan fritt fallande människokroppar och skriken från berg- och dalbanorna, men han passar så bra på Gröna Lunds stora scen med sin underhållnings-skräck-show! Alice Cooper dundrar igång med Brutal Planet, tätt följd av storhittarna No More Mr. Nice Guy och Lost In America. Ljudet är litet grumligt men det passar ändå rätt så bra att de snygga melodierna får en litet skramligare ljudbild.
De mest igenkännbara låtarna, som He's Back (The Man Behind The Mask), Billion Dollar Babies och Feed My Frankenstein är väl utportionerade, men även däremellan är trycket högt. En konsert med Alice Cooper är en show, från första stund då han kommer in som en glamourös mörkrets furste till snygga backdrops och rekvisita, över det giftgröna scenljuset i Poison. Alice Cooper steks i en elektrisk stol, luras in i en tvångströja av en ond sjuksyster och blir halshuggen, men slutar aldrig spela för oss - I Love The Dead, verkligen!
Samspelet i bandet är bra och energin är hög. Musiken framförs med humor och inlevelse, och det är det som gör att en snart sjuttioårig man kan stå och sjunga I'm Eighteen utan att det låter fel - snyggt ironiskt klädd i guldkostym och med en krycka under armen. Men låtarna är bra, med ofta smarta texter, och rocklegenden Alice Cooper får oss alla att känna (igen) oss som tonårsrebeller, vare sig vi är sjuttio, fyrtio eller sjutton. Extranumret School's Out med Another Brick In The Wall inmixad får även oss som älskade skolan att minnas den sköna känslan när skolan var slut för året, och det blir det perfekta slutet på en storslagen rockshow.
De mest igenkännbara låtarna, som He's Back (The Man Behind The Mask), Billion Dollar Babies och Feed My Frankenstein är väl utportionerade, men även däremellan är trycket högt. En konsert med Alice Cooper är en show, från första stund då han kommer in som en glamourös mörkrets furste till snygga backdrops och rekvisita, över det giftgröna scenljuset i Poison. Alice Cooper steks i en elektrisk stol, luras in i en tvångströja av en ond sjuksyster och blir halshuggen, men slutar aldrig spela för oss - I Love The Dead, verkligen!
Samspelet i bandet är bra och energin är hög. Musiken framförs med humor och inlevelse, och det är det som gör att en snart sjuttioårig man kan stå och sjunga I'm Eighteen utan att det låter fel - snyggt ironiskt klädd i guldkostym och med en krycka under armen. Men låtarna är bra, med ofta smarta texter, och rocklegenden Alice Cooper får oss alla att känna (igen) oss som tonårsrebeller, vare sig vi är sjuttio, fyrtio eller sjutton. Extranumret School's Out med Another Brick In The Wall inmixad får även oss som älskade skolan att minnas den sköna känslan när skolan var slut för året, och det blir det perfekta slutet på en storslagen rockshow.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar