Folkoperans uppsättning placerar en åldrad och åsidosatt Hoffman på en bistro, där kören hänger i baren och den skönt bohemiska orkestern sitter på sidan och spelar. Ingen vill lyssna när Hoffman vill dra sina gamla historier, men så förändras musiken, mystikens dimmor tätnar och så är Hoffman ung igen, tillbakakastad till en spännande händelse i det förflutna.
Med blonda korkskruvslockar och gnistrande lila kläder gör Olympia entré, med lösögonfransar så extremt långa att hon ser ut som en blunddocka. Lemmarna trilskas, så hon får kontinuerligt lyfta sitt släpande ben på plats och arrangera händerna till en lämplig position. Och som hon sjunger! Perfekta noter på högsta höjd, och charmerande blinkningar i takt med musiken. Det är inte bara Hoffman som faller för henne, trots att framförandet hackar till ibland. Men hur skall kärleken kunna hålla - hon är ju faktiskt en mekanisk docka! Elisabeth Meyer spelar henne med underbar charm, humor och fysisk närvaro, och trots att hon sades vara förkyld klingade hennes röst perfekt genom hela föreställningen. Åh, Olympia, en underhållare av högsta rang!
Men hjärtat dras även till allvar och vemod. I nästa scen älskar Hoffman den unga flickan Antonia, som förbjudits att sjunga för att det hastar på hennes sjukdom. Men hur skall hon kunan låta bli att sjunga, när det låter så vackert och känns i hela kroppen? En mystisk läkarfiguer uppmuntrar henne att sjunga vidare, som hennes mor gjorde, och hon sjunger och sjunger sig till döds.
Den tredje kvinnan i Hoffmans liv, också hon sjungen av den genialiska Elisabeth Meyer, är den begärliga kurtisanen Giulietta. Hon glider in i en klänning i lockande rosa färg, med puffar av tyg på sidorna. Medan Giulietta höjs upp över alla på scenen vecklar kören ut tygpuffarna till att bli meterlånga klänningsvåder som liksom hennes förtrollande lockelse lägger sig över alla på scenen, inklusive Hoffman, som dock åter kommer ut tomhänt.
Är hans bekymmer aldrig över? Nu vill de stjäla hans spegelbild! Jesper Taube fyller Hoffman med längtan, besvikelse och ensamhet. Helt magnifika är Miriam Treichl som den stadiga barägaren, och Marcus Jupither som de olika antagonister Hoffman möter. En fröjd med Folkoperan är att publiken sitter så nära att vi kan se alla sångares gester och mimik, och den välgjorda scenografin förstärker varje scen. Bland operans alla goda uppsättningar hör Hoffmans äventyr till höjdpunkterna: spännande, underhållande, vacker, genuint välsjungen och mycket, mycket minnesvärd.
Länk till Folkoperans sida om Hoffmans äventyr
Börje har också sett Hoffmans äventyr
 |
| Foto: Mats Bäcker |
3 kommentarer:
Kul! Mannen som skrev den första deckaren.
Folkoperan har oftast bra och överraskande uppsättningar. Tror Hoffman tar priset för min del. Oemotståndlig!
Hannele: Ja, det är bra att man skrivit en pjäs och en opera om hans spännande liv!
Börje: Jag håller med, de är ofta sprakande underhållande utan att bli banala. Det känns som att de spelar opera som det folknöje det var från början, inte som något exklusivt för en elit. Och hela tiden gediget professionellt!
Skicka en kommentar