The Lord of the Rings: The Two Towers av J.R.R. Tolkien

Nio var de som gav sig ut på den farliga resan, men händelser i slutet av den första boken och början av den andra decimerar och splittrar sällskapet. De två hoberna Merry och Pippin rövas bort av orcer, som tror att de fått tag i de små varelserna med det värdefulla föremålet de sänts ut för att hämta. Första halvan av boken The Two Towers handlar om dem, och om Aragorn, Legolas och Gimli som sätter efter för att rädda hoberna. När farorna krupit tätt inpå och under deras eget skinn har Sällskapet som samlades för att skydda Frodo insett att han är säkrast utan dem.

Redan innan Sauron tog plats i Mordor och förgiftade de närliggande landskapen med sin illvilja, fanns det osämja mellan de olika folkgrupperna, vilka i bästa fall höll sig till sina egna områden. Ett sällskap på resa, om än på flykt från något värre, ses med misstänksamhet. Det krävs klokhet och övertalning av våra huvudpersoner på resande fot för att kunna bevisa att deras intentioner är goda. Det är ändå så tursamt att de resandes uppdykande startar en räcka av skeenden som leder till något större, som i slutändan är gott för de goda krafterna i Midgård.

Fastän Sagan om de två tornen är den mittersta boken i en trilogi, är den ingen transportsträcka - förutom i så måtto att alla böckerna låter de långa resorna kännas i läsarna, när Tolkien inlevelsefullt beskriver allt från de varierande landskapen och varelserna som bor där till trötthet och längtan efter mat. Men berättelsen innehåller också det avgörande slaget vid Helms Klyfta och krossandet av Sarumans tillhåll i Isengård, om än berättat med sparsamhet på rysliga detaljer.

Andra halvan av boken följer Frodo och Sam på deras färd genom Midgård mot det nödvändiga men skrämmande slutmålet: att förgöra Ringen. Kring dem slinker Gollum omkring, fängslad av Ringens närvaro och ett löfte om hjälp som Frodo utkrävt av honom. Hans dubbla natur och känslorna han väcker speglas i Sams och Frodos inställningar till honom: Sam äcklas och vill se honom död, men Frodo har samma medlidande med den ynkliga varelsen som en gång Bilbo.

När de tar sig in i Mordor blir landskapet skrämmande; ödsligt, tomt, men med spår av ondska i luften och längs marken. Tillsammans med Ringens tyngd, stimulerad av närheten till Sauron, tär det på Frodo. Vägen till Domedagsberget, där Ringen måste förintas, verkar tiodubbelt svår med fiender i alla väderstreck.

I The Two Towers får de två paren av hober höra vardera olika historier ur Midgårds avlägsna förflutna. Den åldrige enten Lavskägge sjunger om de olika folkslagen för Pippin och Merry, som måste övertyga honom om att hoberna är ett eget folkslag värt sin egen rad. I Ithilien får Sam och Frodo höra om Gondors historia, tillräckligt mycket för att väcka sympati för människorna som lever i skuggan av Sauron och hans tillkallade arméer.

Sam funderar på om de själva är delar av en historia som en gång kommer att berättas, medan en läsare kan komma att tänka på hur Midgårds sånger och berättelser inte handlar om något ur någons fantasi, utan om verkliga händelser i förgången tid såväl som i kommande tider. Det är verkligen en variationsrik värld, som är på väg att förgöras av en kraftfull motståndare utan hänsyn till olika kulturer och historia. Räddningen hänger på en liten figur, som inte kan vinna med fysisk övermakt utan med sitt godmodiga sinne och känsla för det som är rätt.


Fler böcker av J.R.R. Tolkien:
Silmarillion
The Hobbit
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
The Lord of the Rings: The Return of the King