Efterfrågade klassiska musiker behöver också få ha ett privatliv! Förstaviolinist Corina Belceas graviditet ledde till vissa omstuvningar i det lagda programmet för spelåret. Den inplanerade konserten kunde skjutas till maj, efter nedkomsten, och ett av verken blev en trio för att ge den nyblivna modern välbehövlig tid. Hellre det än ingen spelning alls!
Den här gången fokuserade Belcea Quartet på några tidiga verk av kompositörer med kopplingar till Johannes Brahms: först Stråktrio nr 5 i c-moll op. 9 (1798) av den store inspiratören Ludwig van Beethoven. Beethoven skrev ett antal stråktrios som en mjukstart på sin karriär som kompositör. Den vi fick höra var inte alls oäven, om än inte så grandios som man väntar sig av en Beethoven i sin fulla kraft. Den tillfälliga Belcea-trion lät redan scherzot blomma ut i dramatiska känslor, vilket gjorde det ganska likt finalsatsen som å sin sida hade en lätt och lekfull atmosfär.
När Arnold Schönberg och Anton Webern ville förändra musikens tonalitet tappade de inte sin respekt för Brahms. Verket Langsamer Satz (1905) som Webern fick i studieuppdrag att skriva har sin bas i de traditionella harmonierna och är underbart melodiös. De fyra musikerna på scenen gav den en fin klang.
Den Brahms-kvartett vi fick var däremot ett sent verk i kompositörens liv, Stråkkvartett nr 3 i B-dur op. 67 (1876). Den var ett bevis på hur mycket styrka och klanglig rikedom en kunnig kompositör kan locka fram ur en engagerad ensemble. Det var kvällens fylligaste verk och en glädje att höra.
Men det var inte slut där! Som extranummer fick vi raka motsatsen, ett verk av Benjamin Britten där till största delen förstafiolen svävade i de högre rymderna medan de övriga instrumenten turades om att bära fram henne underifrån. Tack och lov hördes inga av de småfel som stört tidigare under konserten, utan med stor precision gjorde Belceakvartetten en mycket fin avslutning.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Den här gången fokuserade Belcea Quartet på några tidiga verk av kompositörer med kopplingar till Johannes Brahms: först Stråktrio nr 5 i c-moll op. 9 (1798) av den store inspiratören Ludwig van Beethoven. Beethoven skrev ett antal stråktrios som en mjukstart på sin karriär som kompositör. Den vi fick höra var inte alls oäven, om än inte så grandios som man väntar sig av en Beethoven i sin fulla kraft. Den tillfälliga Belcea-trion lät redan scherzot blomma ut i dramatiska känslor, vilket gjorde det ganska likt finalsatsen som å sin sida hade en lätt och lekfull atmosfär.
När Arnold Schönberg och Anton Webern ville förändra musikens tonalitet tappade de inte sin respekt för Brahms. Verket Langsamer Satz (1905) som Webern fick i studieuppdrag att skriva har sin bas i de traditionella harmonierna och är underbart melodiös. De fyra musikerna på scenen gav den en fin klang.
Den Brahms-kvartett vi fick var däremot ett sent verk i kompositörens liv, Stråkkvartett nr 3 i B-dur op. 67 (1876). Den var ett bevis på hur mycket styrka och klanglig rikedom en kunnig kompositör kan locka fram ur en engagerad ensemble. Det var kvällens fylligaste verk och en glädje att höra.
Men det var inte slut där! Som extranummer fick vi raka motsatsen, ett verk av Benjamin Britten där till största delen förstafiolen svävade i de högre rymderna medan de övriga instrumenten turades om att bära fram henne underifrån. Tack och lov hördes inga av de småfel som stört tidigare under konserten, utan med stor precision gjorde Belceakvartetten en mycket fin avslutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar