Varför spelar man Bibeln på en teaterscen? Med så många berättelser, människor och tolkningar mellan pärmarna kan man omöjligt få plats med allt på några timmars speltid. Men en del saker blir tydligare när det gestaltas än när det läses, och det är därför som många uppskattar när böcker blir teater eller film eller även tvärtom.
Det som blir tydligt för mig när jag ser pjäsen, efter att ha läst Bibeln och hört dess texter läsas och sjungas under många år, är hur mycket just den här tolkningen säger om vår tid: vi har tagit några steg bort från religionen, ser den kanske som något intressant, men älskar oss själva och (ibland) varandra mer än Gud. Därmed inte sagt att uppsättningen (Niklas Rådströms manus och Åsa Kalmérs regi) är dålig, för det är till största delen spännande och fint att se gestaltningen på scenen.
Tre änglar, klädda i svart och sminkade till något som är både likt och olikt människan, förmedlar Guds ord på scenen. Två av dem spelas ypperligt av två av mina favoritskådespelare: Nadja Mirmirans manér gör hennes ängel till något övermänskligt och litet skrämmande, och Michael Jonssons kroppsspråk vittnar om en självsäkerhet och överlägsenhet från första början.
Det är vackert när de tre änglarna i inledningen med Guds ord manar fram världen ur kropparna på golvet mot den stora ljusskivan som ändrar ljusstyrka efter stämningen. Så börjar nedslagen i de viktigaste händelserna ur Bibelns böcker, och där blir jag först litet orolig för att uppsättningen skall vara alltför banaliserande. Jag hade velat se mer av umbäranden för Adam och Eva när de stöttes ut ur Paradiset, för att se skillnaden i vad som hände. Jag blir också besviken på undanflykterna "Om Gud inte ville att vi skulle äta av frukten, varför ställde Han då trädet i Paradiset?" (från Adam) och "Jag visste inte vad jag gjorde!" (från Kain). Inte tal om att ta ansvar för sina egna handlingar och stå sitt kast.
Men tjugohundratalsbarnsligheten dämpas, tack och lov. Vi får se en Noa som, utan större motgångar dock, räddas undan syndafloden. Humorn bland djuren på Arken är välkommen! Tyvärr kommer en del malplacerade skämt senare i pjäsen att störa stämningen.
Andra akten börjar med människor som tänder ljus med var sin new age-flummig sentens i stil med "Jag tror på tron", "Jag tror att man behöver något att tro på". Det här kan väl inte vara israeliterna med konkreta minnen av Guds ingripande i deras liv? Så här låter vi ju idag, med våra materiella behov tillfredsställda och med religionen som ett tillval i livsstilen. Och det är just den här ljumheten som två Gammaltestamentliga profeter kommer in och rasar emot. Bra! Jeremia, Jona och Job stiger fram inför oss, parallellt med Jesus vars liv berättas i nästan helt omvänd kronologisk ordning.
Nu måste jag räkna upp ytterligare några saker som jag ogillade med uppsättningen: mest av allt det erotiska spelet mellan ängeln (Gunilla Röör) och Moses (Emil Almén) som jag tycker stör och förstör. Därefter den antydda kärlekshistorien mellan Jesus och Johannes, om än så diskreta. Och så mannen och kvinnan (David Arnesen och Gizem Erdogan) som söker varandra under hela föreställningen. Visserligen utgör de anledning till att citera ur Höga Visan, men deras mellanmänskliga kärlek (som jag inte tvivlar på) gör bara frånvaron av en annan kärlek tydligare: den från människan till Gud, med längtan och rop även när Han inte tycks höra. Det är Job som kommer närmast att visa den kärleken.
Än en gång; det är ingen dålig uppsättning, och jag tyckte verkligen om att se hur de viktiga berättelserna och de olika huvudpersonerna avlöste varandra på scenen, och med minimal men adapterbar scendekor. En höjdpunkt var Jessica Liedbergs innerliga berättelse som Lots hustru, hon som förvandlades till en saltstod. Man kan lägga några månader på att läsa hela Bibeln, eller se en historia i taget som storfilm á la Noah eller Exodus, men det finns ett värde i att se flera av berättelserna intill varandra.
Länk till Stadsteaterns sida om Bibeln
Det som blir tydligt för mig när jag ser pjäsen, efter att ha läst Bibeln och hört dess texter läsas och sjungas under många år, är hur mycket just den här tolkningen säger om vår tid: vi har tagit några steg bort från religionen, ser den kanske som något intressant, men älskar oss själva och (ibland) varandra mer än Gud. Därmed inte sagt att uppsättningen (Niklas Rådströms manus och Åsa Kalmérs regi) är dålig, för det är till största delen spännande och fint att se gestaltningen på scenen.
Tre änglar, klädda i svart och sminkade till något som är både likt och olikt människan, förmedlar Guds ord på scenen. Två av dem spelas ypperligt av två av mina favoritskådespelare: Nadja Mirmirans manér gör hennes ängel till något övermänskligt och litet skrämmande, och Michael Jonssons kroppsspråk vittnar om en självsäkerhet och överlägsenhet från första början.
Det är vackert när de tre änglarna i inledningen med Guds ord manar fram världen ur kropparna på golvet mot den stora ljusskivan som ändrar ljusstyrka efter stämningen. Så börjar nedslagen i de viktigaste händelserna ur Bibelns böcker, och där blir jag först litet orolig för att uppsättningen skall vara alltför banaliserande. Jag hade velat se mer av umbäranden för Adam och Eva när de stöttes ut ur Paradiset, för att se skillnaden i vad som hände. Jag blir också besviken på undanflykterna "Om Gud inte ville att vi skulle äta av frukten, varför ställde Han då trädet i Paradiset?" (från Adam) och "Jag visste inte vad jag gjorde!" (från Kain). Inte tal om att ta ansvar för sina egna handlingar och stå sitt kast.
Men tjugohundratalsbarnsligheten dämpas, tack och lov. Vi får se en Noa som, utan större motgångar dock, räddas undan syndafloden. Humorn bland djuren på Arken är välkommen! Tyvärr kommer en del malplacerade skämt senare i pjäsen att störa stämningen.
Andra akten börjar med människor som tänder ljus med var sin new age-flummig sentens i stil med "Jag tror på tron", "Jag tror att man behöver något att tro på". Det här kan väl inte vara israeliterna med konkreta minnen av Guds ingripande i deras liv? Så här låter vi ju idag, med våra materiella behov tillfredsställda och med religionen som ett tillval i livsstilen. Och det är just den här ljumheten som två Gammaltestamentliga profeter kommer in och rasar emot. Bra! Jeremia, Jona och Job stiger fram inför oss, parallellt med Jesus vars liv berättas i nästan helt omvänd kronologisk ordning.
Nu måste jag räkna upp ytterligare några saker som jag ogillade med uppsättningen: mest av allt det erotiska spelet mellan ängeln (Gunilla Röör) och Moses (Emil Almén) som jag tycker stör och förstör. Därefter den antydda kärlekshistorien mellan Jesus och Johannes, om än så diskreta. Och så mannen och kvinnan (David Arnesen och Gizem Erdogan) som söker varandra under hela föreställningen. Visserligen utgör de anledning till att citera ur Höga Visan, men deras mellanmänskliga kärlek (som jag inte tvivlar på) gör bara frånvaron av en annan kärlek tydligare: den från människan till Gud, med längtan och rop även när Han inte tycks höra. Det är Job som kommer närmast att visa den kärleken.
Än en gång; det är ingen dålig uppsättning, och jag tyckte verkligen om att se hur de viktiga berättelserna och de olika huvudpersonerna avlöste varandra på scenen, och med minimal men adapterbar scendekor. En höjdpunkt var Jessica Liedbergs innerliga berättelse som Lots hustru, hon som förvandlades till en saltstod. Man kan lägga några månader på att läsa hela Bibeln, eller se en historia i taget som storfilm á la Noah eller Exodus, men det finns ett värde i att se flera av berättelserna intill varandra.
Länk till Stadsteaterns sida om Bibeln
 | |
| Foto: Markus Gårder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar