Då och då gästas Stockholms Konserthus av Borodinkvartetten, stråkkvartetten som funnits sedan 1945 med skiftande medlemmar men en konsistent klang. Grünewaldsalen var så gott som fullsatt med åhörare ivriga på att höra en kvartett i världsklass, och det mycket fina programmet. Precis som de två tidigare gångerna jag hört dem, spelade de enbart musik av ryska kompositörer.
Aleksandr Borodin var en renässansmänniska i 1800-talets Ryssland, en av dem som byggde upp landets intelligentia, kultur och tillika självbild. Hans Stråkkvartett nr 2 i D-dur (1881) måste räknas till de oumbärliga i musikhistorien: inte bara den mest kända tredje satsen utan alla satserna är melodiska och liksom vänliga och välkomnande. Vem kan inte behöva det mottagandet?
Här är det dags för mig att erkänna att Borodinkvartettens klang inte hör till mina favoriter. Där andra ensembler väljer att lätt, luftigt eller legato väljer Borodinkvartetten att ge eftertryck åt varje ton. På något sätt är det också som att de låter träet sjunga i varje ton. Det tillsammans gör att deras musik inte lockar med min själ till himmelska höjder, utan snarare får en konkret, litet gammaldags förankring. Det är gott nog i sig, och med sin precisa skicklighet blir Borodinkvartettens uppträdanden mycket njutbara.
Dmitrij Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 8 i c-moll (1960), inspirerad av Dresden och dess förstörelse under andra världskriget, stod för konsertens mest känslosamma spel. Den ryska romantiken fick ropa ut sitt vemod, så partiet där en uppvriden docka tycks dansa sina sista danssteg, och så satsen där även den mest stillsamma ton kan avbrytas av tre kraftiga stråkdrag/knackningar från en hotfull omvärld. Framförandet var ypperligt och minnesvärt.
Efter paus fick vi ännu mer oförglömlig musik; Pjotr Tjajkovskijs Stråkkvartett nr 1 i D-dur (1871); vackra melodier, så väl komponerade till ljuvliga klanger och stämningar. Som extranummer bjöds vi ännu mer Tjajkovskij: Sweet Dreams från hans Children's Album. En tacksam publik applåderade intensivt åt den underbara musiken och de begåvade musikerna på scenen.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Här är det dags för mig att erkänna att Borodinkvartettens klang inte hör till mina favoriter. Där andra ensembler väljer att lätt, luftigt eller legato väljer Borodinkvartetten att ge eftertryck åt varje ton. På något sätt är det också som att de låter träet sjunga i varje ton. Det tillsammans gör att deras musik inte lockar med min själ till himmelska höjder, utan snarare får en konkret, litet gammaldags förankring. Det är gott nog i sig, och med sin precisa skicklighet blir Borodinkvartettens uppträdanden mycket njutbara.
Dmitrij Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 8 i c-moll (1960), inspirerad av Dresden och dess förstörelse under andra världskriget, stod för konsertens mest känslosamma spel. Den ryska romantiken fick ropa ut sitt vemod, så partiet där en uppvriden docka tycks dansa sina sista danssteg, och så satsen där även den mest stillsamma ton kan avbrytas av tre kraftiga stråkdrag/knackningar från en hotfull omvärld. Framförandet var ypperligt och minnesvärt.
Efter paus fick vi ännu mer oförglömlig musik; Pjotr Tjajkovskijs Stråkkvartett nr 1 i D-dur (1871); vackra melodier, så väl komponerade till ljuvliga klanger och stämningar. Som extranummer bjöds vi ännu mer Tjajkovskij: Sweet Dreams från hans Children's Album. En tacksam publik applåderade intensivt åt den underbara musiken och de begåvade musikerna på scenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar