After Me Comes the Flood av Sarah Perry

Efter mig syndafloden, lär Ludvig XV ha sagt. Det samhälle som Sarah Perry målar upp verkar närmast längta efter en störtskur; hettan är tryckande, växter torkar, människor beter sig oförutsägbart och det talas om att fåglarna har försvunnit. Men runt det stora hus som bokens huvudperson hamnar i av en slump sker saker som speglar händelserna vid syndafloden men i sina motsatser.

John Cole tas till sin förvåning emot som om han vore väntad. När han upptäcker misstaget är han för förvirrad och generad för att säga ifrån, och de som skulle kunna veta tycks inte heller vara intresserade av att avslöja honom. Människorna i huset verkar alla ha dragits dit på olika sätt av Alex, en ung man med bräcklig mental hälsa. En var tidigare ekonom, en annan var präst men har förlorat sin tro - de är personer som tidigare höll uppe samhällsstrukturer men nu har dragit sig undan för den lilla, stillastående gemenskapen i huset.

Nära huset finns en damm som Alex tror skall brista. Som i Noaks ark, men tvärtom, har han sett fåglar flyga dit med kvistar, och det måste betyda att där finns en spricka som utvidgar sig. En annan gång brast en damm så att den närmaste byn blev översvämmad, men ingen tar numera Alex oro på allvar.

Under första halvan av boken försöker jag dubblera min läsning genom att se den som en allegori; den inverterade syndafloden, de olika människorna som samlats för att kanske överleva en kommande katastrof. Men efter hand blir de vaga konturerna otillfredsställande, de avslöjade mysterierna är inte så intressanta och upplösningen inte tillräcklig som avslutning. Boken har fått mycket uppskattning, och debutanten Sarah Perry kommer säkerligen att fortsätta skriva fascinerande berättelser, men After Me Comes the Flood gav mig för litet av handling och karaktärsbeskrivning, om än mycket av stämning och miljö.