Det blev som jag trodde - filmen blev bättre än boken. På vita duken får människorna kontur av goda skådespelare, de som var spretiga, osammanhängande konstruktioner på boksidorna i Klas Östergrens böcker Gentlemen och Gangsters. Visst, jag inser att andras läsning av romanerna gett dem livligare bilder än jag fick, men jag tror att alla läsare och icke-läsare kan förstå och leva in sig i personerna som Ruth Vega Fernandez, David Fukamachi Regnfors, Sverrir Gudnason och i synnerhet David Dencik ger liv framför våra ögon. Och därtill inte minst lägenheten, den stora, mörka, dammiga lägenheten på Hornsgatan med rum för såväl hemligheter som oskyldiga unga män med författardrömmar.
Flera andra goda skådespelare ur Sveriges grädda finns också med i större och mindre roller, men utan större åthävor, bara som naturliga spelare i scenerierna. Och scenerierna från olika nittonhundratalsdecennier är sevärda, inte för att pricka av vilket gott jobb scenograferna gjort, utan för att de är titthål in i andra tider som sätter stämningen för vad som händer. Det jag hajar till av är när jag ser nutida artister dyka upp i olika eror - Jonas Kullhammar, Goran Kajfes, Magnus Carlsson med flera. Det gör mig dels road för att de och endast de känns som anakronismer, men mest glad över att se riktiga musiker med sina instrument.
Växlingen mellan olika årtal är inte alltid till fördel för handlingen (originalhistorien kunde ha strukturerats bättre), men filmen gör det åtminstone lättare att hänga med i tidshoppen. Det är fortfarande så att det dyker upp många bifigurer och många sidohandlingar - eller rättare sagt, vem kan säga vem som är viktigast i det långa perspektivet? Det kunde göra berättelsen mer lik livet, där man sällan vet vad som kommer att bli viktigt och oviktigt just när det händer. Precis som historiens berättare med samma namn som bokens författare kanske man kan sammanfatta och avgöra det först i efterhand. Men det betyder också att detaljer som den stora konspirationen i svenskt näringsliv, inte får den tyngd de hade behövt för att skapa riktig spänning.
Även med detta sagt är Gentlemen en mycket välgjord och sevärd film, och jag är glad över att vi har en så begåvad regissör som Mikael Marcimain som lyfter kompetensnivån i Sveriges filmindustri.
Flera andra goda skådespelare ur Sveriges grädda finns också med i större och mindre roller, men utan större åthävor, bara som naturliga spelare i scenerierna. Och scenerierna från olika nittonhundratalsdecennier är sevärda, inte för att pricka av vilket gott jobb scenograferna gjort, utan för att de är titthål in i andra tider som sätter stämningen för vad som händer. Det jag hajar till av är när jag ser nutida artister dyka upp i olika eror - Jonas Kullhammar, Goran Kajfes, Magnus Carlsson med flera. Det gör mig dels road för att de och endast de känns som anakronismer, men mest glad över att se riktiga musiker med sina instrument.
Växlingen mellan olika årtal är inte alltid till fördel för handlingen (originalhistorien kunde ha strukturerats bättre), men filmen gör det åtminstone lättare att hänga med i tidshoppen. Det är fortfarande så att det dyker upp många bifigurer och många sidohandlingar - eller rättare sagt, vem kan säga vem som är viktigast i det långa perspektivet? Det kunde göra berättelsen mer lik livet, där man sällan vet vad som kommer att bli viktigt och oviktigt just när det händer. Precis som historiens berättare med samma namn som bokens författare kanske man kan sammanfatta och avgöra det först i efterhand. Men det betyder också att detaljer som den stora konspirationen i svenskt näringsliv, inte får den tyngd de hade behövt för att skapa riktig spänning.
Även med detta sagt är Gentlemen en mycket välgjord och sevärd film, och jag är glad över att vi har en så begåvad regissör som Mikael Marcimain som lyfter kompetensnivån i Sveriges filmindustri.
1 kommentar:
En film med många sköna scener som känns tidstypiska och bra skådespeleri och scenografi, men rätt snårigt att hänga med i tidshoppen och alla plotterna.
Skicka en kommentar