Perdido Street Station av China Miéville

China Miévilles andra bok är den första som utspelar sig i Bas-Lag, en parallell värld full av varelser som liknar oss, figurer från våra myter och figurer som skruvats samman i Miévilles rika fantasi. I egyptiska målningar finns khepri avbildade; människor med huvuden av skarabéer. I hinduism och buddhism finns garuda, människor med fågelvingar. I Bas-Lag är de inte mytologiska varelser utan folk med egen historia, lagar och religion.

Perdido Street Station är navet i stadsstaten New Crobuzon. Den är grundad av människor, men istället för Chinatown eller liknande har man ett kvarter som helt befolkas av khepri; en stadsdel ombyggd till ett växthus för att skapa en bekväm miljö för cacatae, högväxta levande kaktusvarelser, och i hamnen arbetar vodyanoi, rundlätta varelser som kan skulptera vattenmassor och hjälpa till att lotsa båtar i hamn. Staden har till och med en ambassadör från helvetet! Samhällsskicket påminner om Dickens under diktatur. Vetenskapen vilar på steampunk, magi (som kallas thaumaturgi) och utforskande av traditioner och hemligheter hos alla olika folkslag som finns i Bas-Lag.

Miéville målar upp ett myllrande stadsliv med många detaljer, och jag förstår varför. Han vill ge oss en känsla av en värld helt olik vår; en känsla för staden där historien utspelar sig, och skapa en berättelse som inte följer vanliga strukturer. Allt fylls med energi och liv till bristningsgränsen, men det blir litet för mycket för mig. Visst skapar han en fantastisk bakgrund till en oförutsägbar historia, men jag tycker bättre om King Rat och The Scar, där han dragit åt tyglarna litet både vad gäller handling och miljöskildringar. Fast jag förstår som sagt att han vill kasta oss in i färgerna och dofterna i New Crobuzon, och jag suger åt mig så mycket jag kan av förhållandena i Bas-Lag (det finns också wikipedia-sidor med information om dess folkslag, språk och historia).

Det kändes inte nödvändigt att ta reda på handlingen innan jag började läsa; jag litade på att Miéville skulle underhålla mig. På sida efter sida upptäckte jag fler mystiska folkgrupper, konspirationer och magiska bravader. Jag gillar speciellt hur China Miéville låter sina mest skickliga karaktärer manipulera rumsdimensionerna! Och kanske existerar Bas-Lag i dimensioner som skär igenom många andra, inklusive vår egen värld. Säkert är det på så sätt som likheterna med vår värld uppkommit, och på så sätt som varelser därifrån dykt upp i våra mytologier.

China Miéville har i en intervju med The Believer sagt: "I’m in this fucking business for the monsters. The monsters are the main thing that I love about the fantastic." Och vilket monster han har drömt ihop för New Crobuzon! Hemskt, kanske oövervinnerligt?! De som kallas in för att slåss mot monstret är inte mindre fantasifullt konstruerade, de. (Och när jag säger konstruerade, så menar jag det!) Jag fascineras av allt, men blir inte helt engagerad i historien. Boken Perdido Street Station känns nästan som en encyklopdi och historik över Bas-Lag, med några socialistiska och feministiska kommentarer, löst sammantråcklad till en berättelse. Det känns också som att han har lagt ut ledtrådar och bakgrundshistorier som han tänker återkomma till - till exempel är det på grund av händelserna i Perdido Street Station som The Scar tar sin början. Jag hoppas att det betyder att Miéville tänker gräva mer i myllan kring New Crobuzon. Det är bra! Jag tänker läsa allt som China Miéville har skrivit, och jag kommer att lära mig allt om Bas-Lag på köpet.

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
The Scar
Iron Council
Looking for Jake and other stories
The City & The City 
Kraken