Jag älskar vetenskap, och jag älskar konst. Det finns skönhet i vetenskapen; i fraktaler, bilder av partikelkollisioner och även i hur en lösning på en formel ser ut. I konsten gillar jag både det sublima, oförklarliga, och den konst som verkar bygga på noggrann undersökning och planering.
Xavier Veilhains utställning Dark Matter är inspirerat av det faktum att vårt universum innehåller en stor mängd mörk materia som vi inte kan observera visuellt, endast genom hur den påverkar universums gravitation och galaxernas flykthastighet.
I Veilhains verk tar sig det mörka temat uttryck i kolsvart, koboltblått och laboratorievitt. Färgerna är verkligen djupa och intensiva, och de drar till sig min blick. Men jag förstår mig inte på hur färgerna är tänkta att samverka och vad formlerna skall föreställa eller förmedla. Det hänger cirklar med vardera två färgfält på rad, det hänger tavlor med knallblå ramar och knallblå streck som löper i spiraler över varandra. Jag ser inte tanken bakom dem, och de tilltalar mig inte estetiskt.
Bäst tycker jag om de svarta skulpturer som ser ut att vara mänskliga former reducerade till de enklaste förbindande ytorna mellan utvalda punkter. De är både estetiskt och vetenskapligt fulländade. De skulle vara vackra och imponerande i vilken storlek som helst; tio gånger större eller tio gånger mindre. Även om jag inte ser kopplingen till mörk materia, är de vad jag tycker om bäst med utställningen.
Länk till Galleri Andréhn-Schiptjenko
Xavier Veilhains utställning Dark Matter är inspirerat av det faktum att vårt universum innehåller en stor mängd mörk materia som vi inte kan observera visuellt, endast genom hur den påverkar universums gravitation och galaxernas flykthastighet.
I Veilhains verk tar sig det mörka temat uttryck i kolsvart, koboltblått och laboratorievitt. Färgerna är verkligen djupa och intensiva, och de drar till sig min blick. Men jag förstår mig inte på hur färgerna är tänkta att samverka och vad formlerna skall föreställa eller förmedla. Det hänger cirklar med vardera två färgfält på rad, det hänger tavlor med knallblå ramar och knallblå streck som löper i spiraler över varandra. Jag ser inte tanken bakom dem, och de tilltalar mig inte estetiskt.
Xavier Veilhain, Utställningsbild Dark Matter (2011)
Bäst tycker jag om de svarta skulpturer som ser ut att vara mänskliga former reducerade till de enklaste förbindande ytorna mellan utvalda punkter. De är både estetiskt och vetenskapligt fulländade. De skulle vara vackra och imponerande i vilken storlek som helst; tio gånger större eller tio gånger mindre. Även om jag inte ser kopplingen till mörk materia, är de vad jag tycker om bäst med utställningen.
Länk till Galleri Andréhn-Schiptjenko
7 kommentarer:
Jag skulle vilja byta hjärna med dig för en dag när jag går på utställningar och sånt. För att få veta hur du ser och upplever. Är din upplevelse rikare än min? Kanske. Är den annorlunda? Helt säkert.
Som alternativ två skulle jag vilja gå på till exempel den här utställningen med dig och med min lillasyster, 20 år som älskar matematik och läser teknisk fysik, men som skulle behöva större doser kultur. (Enligt mig.)
Som alternativ tre läser jag din blogg och förundras.
Jag tycker du verkar ha en helskarp hjärna själv! Man kan ju alltid väga det man ser mot vad man vet sedan innan. Jag är inte någon som går och letar fel i tekniska detaljer överallt, det vore ju inget roligt liv...
Så kul att din lillasyster läser Teknisk Fysik! Jag fick slita som sjutton för att klara mig igenom Teknisk Fysik, och tog faktiskt ett sabbatsår där jag läste konstvetenskap + tog igen de två jobbiga kvantfysikkurserna. :)
men visst är det ovanligt att ha båda dessa intressen/begåvningar? Du måste känna dig inputtad i ett fack rätt ofta, begränsad. Eller är jag den enda som är fördomsfull? ;-)
En fråga: Om jag har en timme eller två över i Stockholm fredagen 13 maj, vet du något jag borde satsa på att hinna se då?
Om du har en timme eller två i centrala Stockholm, så rekommenderar jag absolut att gå till Kulturhuset och se Gregory Crewdsons fantastiska foton! Och du har också chansen att se Annèe Olofssons utställning, som är nästan lika intressant, på ett annat våningsplan.
Det verkar som att speciellt matematiker älskar klassisk musik, gärna kammarmusik. Jag skulle säga att nästan hälften av mina kära ingenjörs- och IT-vänner är intresserade av musik och läsning, men kanske inte av de mest svårtillgängliga formerna av kultur. När mina kollegor har varit på någon teater, utställning eller konsert kommer de ofta och berättar det för mig! Men främst är mina kära kollegor intresserade av science fiction, action och South Park - som jag också! Så vi har mycket att prata om. :)
Det finns ju de som hävdar att musik och matematik är nära besläktade språk. Undrar om det inte är någon sån passus i Kamratfesten? Det börjar vara dags att läsa om kamratfesten snart igen.
Det blir Kulturhuset för mig nästa fredag, hör jag. Det blir ju ganska ofta det, för att dte är så nära och lätt, men oftast är det väl värt ett besök också. tack!
Min man är kulturintresserad ingenjör som målar, det är spännande dela tankar med varandra just för att man ser på olika sätt. Så det är spännande dela även dina! :)
Apropå vetenskap, skummar delar av Hetta där den tar upp sådana aspekter (och är inte ens helt säker på att allt han skildrar finns på riktigt, alltså jag har ingen koll på sån't), men där har du det igen - ett konstnärligt verk där vetenskapen har en i alla fall relativt stor plats. Så bra du skrev upp den på läslistan.
Snowflake, så bra att du kommer iväg till Kulturhuset snart! När jag såg Gregory Crewdson önskade jag att så många som möjligt skulle kunna se den.
Lyckliga Hermia som har en egen konstnärlig ingenjör! Jag ser fram emot att läsa Hetta, för den verkar riktigt intressant.
Skicka en kommentar