Yerma är gift med en man som inte vill röra henne och inte vill ge henne ett barn. Han arbetar på deras gård hela dagarna, vill arbeta, vill spara, bevakar sin Yerma svartsjukt. Borde inte Yerma vara glad över att slippa dela deras inkomst med ett barn, som bara är till besvär och som driver äkta makar från varandra? Nej, Yerma längtar efter barn, hela hennes kropp gör det, alla hennes vänner vet det, och när bästa väninnan blir gravid och föder ett barn växer Yermas längtan ännu mer.
Som ung tonåring såg jag Yerma som TV-teater och blev mycket tagen. Jag kände igen mig i hennes barnlängtan, även om jag inte ville se barnlöshet som en skam, och jag förstod hur barnet och moderskapet var Yermas enda väg till ett eget liv i den tid som Federico García Lorca skrev om. I kvällens föreställning har man uppdaterat här och där till en nutid och till Stureplan, men jag tycker inte riktigt det fungerar. I alla fall kan vi se att en människas längtan efter barn idag fortfarande är lika stark som på Yermas tid.
Jag tycker inte alltid att sångnumren säger något som inte replikerna gett, men ibland är de helt rätt bara för att de gör känslorna så konkreta. Det gäller främst när Gabriella Gutarra kommer in på scenen och skall lära Yerma (Sheraye Esfandyari) att dansa, fysiskt, lockande, med hela kroppen, som om hon skulle kunna besvärja sin man att komma till henne. Det känns också djupt i hjärtat när Niklas Jarneheim sjunger till det kompetenta bandet på scen. Han är ett steg bort från Yerma, han är inte hennes make, men i de få orden de två växlar märker man djup kärlek och intresse för varandras inre. Niklas Jarneheim är lysande i rollen, och får fram en intensiv glöd som jag gärna vill se mer av.
Men - men? Skall det sluta så här lyckligt? Eller olyckligt, med ett pålagt soundtrack? Hur gick det till? Jag är snopen. Det blev ju faktiskt inget slut alls nu.
Länk till Dramatens sida om festivalen Felanmäld
Som ung tonåring såg jag Yerma som TV-teater och blev mycket tagen. Jag kände igen mig i hennes barnlängtan, även om jag inte ville se barnlöshet som en skam, och jag förstod hur barnet och moderskapet var Yermas enda väg till ett eget liv i den tid som Federico García Lorca skrev om. I kvällens föreställning har man uppdaterat här och där till en nutid och till Stureplan, men jag tycker inte riktigt det fungerar. I alla fall kan vi se att en människas längtan efter barn idag fortfarande är lika stark som på Yermas tid.
Jag tycker inte alltid att sångnumren säger något som inte replikerna gett, men ibland är de helt rätt bara för att de gör känslorna så konkreta. Det gäller främst när Gabriella Gutarra kommer in på scenen och skall lära Yerma (Sheraye Esfandyari) att dansa, fysiskt, lockande, med hela kroppen, som om hon skulle kunna besvärja sin man att komma till henne. Det känns också djupt i hjärtat när Niklas Jarneheim sjunger till det kompetenta bandet på scen. Han är ett steg bort från Yerma, han är inte hennes make, men i de få orden de två växlar märker man djup kärlek och intresse för varandras inre. Niklas Jarneheim är lysande i rollen, och får fram en intensiv glöd som jag gärna vill se mer av.
Men - men? Skall det sluta så här lyckligt? Eller olyckligt, med ett pålagt soundtrack? Hur gick det till? Jag är snopen. Det blev ju faktiskt inget slut alls nu.
Länk till Dramatens sida om festivalen Felanmäld
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar