Henschelkvartetten i Konserthuset

"Gubbkvartetten" är det svenska namnet Haydns Stråkkvartett i Ess-dur (1781), men på engelska kallas den "The Joke". Det är ett glatt stycke med fina melodier, och Henschelkvartetten spelar lätt och luftigt. Mot slutet av sista satsen kommer det roliga; efter en melodifigur tystnar musiken. Var det slut där? Nej, det var bara ett skämt! Figuren kommer tillbaka - följt av en ny paus. Och så en figur till! Ja, det är roligt, men ändå musikaliskt fulländat.

Därefter följer Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 7 i fiss-moll (1960). Om man spelar Sjostakovitj aggressivt, så låter hans musik lätt frånstötande. Men Henschelkvartetten spelar så mjukt och känsligt, att tonerna får sammanhang och skönhet. De ovanliga harmonierna låter inte skeva utan bedjande, och när intensiteten stiger till ett fortissimo är det inte en attack mot publiken, utan medryckande. Jag har sällan hört Sjostakovitj spelas så inbjudande - tack, Henschelkvartetten!

Efter paus kommer en stråkkvartett som ligger mitt mellan de båda första; både seriös men ljuvligt klingande. Mendelssohn-Bartholdys Stråkkvartett nr 4 i e-moll (1837). Till och med stycket självt binder samman allvar och lek. Den första satsen är nästan sorglig, men följs av ett livligt scherzo. Andante, den tredje satsen, fortsätter med glädjerika klanger, och musikerna stabiliserar sig noggrant i den långa sluttonen. Allra sist en uppfordrande sats, Presto agitato, som låter seriös men ändå hoppfull. Vackert! Efter kraftiga applåder gav ensemblen ett extranummer: tredje satsen ur Erwin Schulhoffs första stråkkvartett, ett intressant stycke musik som kvartetten spelade lika klokt och känsligt som de spelat Sjostakovitj. Henschelkvartetten imponerade mycket på mig med sin mjuka men distinkta klang och virtuositet, och jag hoppas att få höra dem många gånger igen!