Jag minns och saknar den fina Mahlerfestivalen förra året. Kväll efter kväll gick jag till Konserthuset och hörde underbar musik, och jag har sällan drömt så livligt som under de två veckorna. Häromveckan startade jag en egen Mahlerfestival och lyssnade igenom symfonierna igen. Och nu, på säsongens sista konsert, spelade Kungliga Filharmonikerna den enda fullbordade satsen, Adagiot, från Mahlers tionde symfoni (1910). Den är så vacker! Man hör fåglar och känner ljuset och vinden på grönskande ängar. Men musiken är inte bara vacker, utan har en underton i den skarpa klangen som talar om något djupare. Den är inte så stark att den skapar oro, den bara påminner oss om att njuta av det som är vackert så länge det varar.
Ännu mer pastoralt låter det i Allan Petterssons åtta Barfotasånger (1943-45). Melodierna och harmonierna är komplexa men ändå lätta, och jag önskar att man fick höra dem oftare, kanske till och med sjunga dem i skolan. De är naturlyriska och romantiska - om man vore cynisk skulle man kalla dem banala, men jag tycker om de naiva och söta texterna.
Efter paus samlade sig orkestern till Carl Nielsens magnifika Symfoni nr 4, "Det uudslukkelige" (1916). Så starkt och jublande som verket börjar, lika mäktigt slutar det också, men med nyanser och skiftningar däremellan som gör att jublet inte blir jämntjockt. Vilken stark avslutning på säsongen! Skriven i skuggan av första världskriget, var symfonin Nielsens hyllning till det liv som inte ville släckas ut. Jag får verkligen tillfälle att njuta av hur begåvade Kungliga Filharmonikerna är - skickliga och samspelta, och ändå nyanserade och känslorika i varje ögonblick. Vi är så lyckligt lottade att ha Sakari Oramo till chefsdirigent i Konserthuset, så väl som han kan leda musikerna till att prestera sitt bästa! Han fick en bukett med blommor i vitt och blått, och innerliga applåder från oss i publiken. Jag längtar redan till nästa säsong!
Ännu mer pastoralt låter det i Allan Petterssons åtta Barfotasånger (1943-45). Melodierna och harmonierna är komplexa men ändå lätta, och jag önskar att man fick höra dem oftare, kanske till och med sjunga dem i skolan. De är naturlyriska och romantiska - om man vore cynisk skulle man kalla dem banala, men jag tycker om de naiva och söta texterna.
Är det tröttsamt att kyssas av solenDet är inte bara blommor, vind och fåglar som dyker upp i sångerna, utan till och med flugor och en flugsmälla som smätter till! De dyker upp i såväl texten som musiken, och det tycker jag är oemotståndligt charmigt. Anders Larsson, baryton, sjunger sångerna vackert och inlevelsefullt, precis som på den CD jag köpte sista exemplaret i butiken av! Annars finns skivan på Spotify, och jag skall länka den snarast.
Blomma säg, blomma säg?
Är det tröttsamt att vänta på handen
Som skall bryta just dig?
Efter paus samlade sig orkestern till Carl Nielsens magnifika Symfoni nr 4, "Det uudslukkelige" (1916). Så starkt och jublande som verket börjar, lika mäktigt slutar det också, men med nyanser och skiftningar däremellan som gör att jublet inte blir jämntjockt. Vilken stark avslutning på säsongen! Skriven i skuggan av första världskriget, var symfonin Nielsens hyllning till det liv som inte ville släckas ut. Jag får verkligen tillfälle att njuta av hur begåvade Kungliga Filharmonikerna är - skickliga och samspelta, och ändå nyanserade och känslorika i varje ögonblick. Vi är så lyckligt lottade att ha Sakari Oramo till chefsdirigent i Konserthuset, så väl som han kan leda musikerna till att prestera sitt bästa! Han fick en bukett med blommor i vitt och blått, och innerliga applåder från oss i publiken. Jag längtar redan till nästa säsong!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar