Gudar och människor

Intill en liten by i Algeriet ligger ett kloster med trappistmunkar. Som brukligt inom trappistorden, odlar de grönsaker och honung till sig själva och till försäljning. De är vänner med många av byborna, och har en läkarmottagning där de också hjälper folket med kläder, skor och goda råd, när de kan. Bröderna lever i samklang med samhället, de gör nytta för sina grannar utan att särskilja dem för deras religion, och de uppskattas för det.

Men en fanatisk rörelse med stränga religiösa krav rör sig genom Algeriet. Kvinnor dödas för att de inte bär slöja, kroatiska byggarbetare dödas bara för att de är utlänningar. De fredliga bröderna från Frankrike är förstås ett självlysande mål när terroristerna närmar sig deras trakter. Vad skall de göra? Åka tillbaka till Frankrike? Men vad är deras kallelse värd, om de överger den i svåra tider?

I de första scenerna visar kameran människorna bara bakifrån; på väg genom korridorerna, under mässan i kapellet. Det är inget avvisande, tvärtom; jag får känslan av att höra till dem, att vara den nästa i raden på väg till vesper. Under långa scener - ordlösa, med vänliga dialoger, eller under högljudd sång - får vi se hur bröderna arbetar i trädgården, umgås med byborna och firar tidegärden. Åtta män i likadan klädsel skiljer långsamt ut sig till olika personligheter, med det gemensamma målet att leva och arbeta tillsammans i Guds namn.

När terroristerna dyker upp på deras gård och hotet blir påtagligt, reagerar de också på olika sätt. Inom den fridsamma gruppen blir diskussionerna allvarliga; några är rädda och vill åka hem till Frankrike. Andra svarar att deras hem och kall är här, bland byborna som behöver dem och själva inte har något annat land att fly till. Aldrig är det någon envis önskan att trotsa terroristerna, eller en längtan efter att bli martyrer, som leder diskussionen. Däremot blir det tydligt hur de i den här svåra tiden behöver lyssna på och trösta sina oroliga medbröder.

Gudar och människor bygger på verkliga händelser i Algeriet på 1990-talet. Jag blir gripen av hur väl skriven och spelad filmen är. Replikerna är skriven av någon med djup erfarenhet av en Gudstro som väl må vara stark men har prövats, som kan sätta sig in i vad trappistbröderna måste känna under det krypande hotet. Diskussionerna mellan bröderna är så ärlig som den måste vara bland åtta människor som delar en uppriktig tro, och som inte kan gömma sig bakom tomma ord eller avstå från en åsikt.

De regelbundna böner som tidegärden föreskriver under varje dag innehåller ofta rop till Gud om att rädda oss från de eviga striderna i jordelivet. Sällan har de haft så konkret mening som när de sjungs i en tid där döden kan ligga och vänta bakom nästa hörn i ens eget hus. Utan att någonsin brista i respekt för männen, låter filmen oss uppleva deras förtvivlan och tro. Sorgen är hjärtslitande, men inte meningslös.