Hur mycket skall man låtsas ovetande om handlingen när man börjar läsa en bok som alla redan talar om? Är en historia väl berättad så gör det inget att man vet hur det slutar. Det är just så det är med Utrensning. Den börjar visserligen trögt, lika trögt som när de båda kvinnorna Aliide och Zara försöker ta reda på vad den andra är för typ.
"Vad för typ", ja, vilka typer finns det? Det finns de som (för)brukar andra människor för att få det bättre själva, som kräken som säljer Zara som hora och misshandlar henne när hon inte lyder, och även de som på 1940-talet i Estland torterar sina grannar för att hitta nationalister, för att visa sig lojala mot Sovjetstaten. Det finns de som så fast tror på kommunismens löfte om ett bättre samhälle, som Martin Truu, att de blundar hårt för alla människor som plågas och krossas på vägen dit. Det finns typen som Aliide tillhör, de som pinats tills de inte kan lita på sina grannar längre, och då väljer att klamra sig fast vid dem som har den där starka, självsäkra tron, som Martin.
Riktigt så enkelt är det inte att ursäkta Aliide, och det gör inte boken heller. I Sofi Oksanens debutbok Stalins kossor berättades en historia som kunde vara hämtad från grannhuset, av dem som mer eller mindre sanktionerat bestals på sina få ägodelar av dem som var socialismens främsta representanter. Så lätt det är att måla i svart och vitt och hata dem! En större utmaning är att visa upp deras liv med nyanserna som ges av brustna hopp och rena katastrofer.
Hånfullhet, grym illvilja och ren tortyr utsätts Zara och Aliide för med femtio års mellanrum, liksom Aliides syster Ingel och systerdottern Linda. Jag är glad att boken bara sällan lämnar ut detaljer om exakt hur de plågas och våldtas, för det hade lätt kunnat ge en chockeffekt som överskuggade resten av berättelsen. Minst lika viktiga är beskrivningarna av ögonblicken av rädsla under minuterna och sekunderna när man vet att någon vill en illa, och framför allt timmarna då man kastats ut från ett brutalt förhör, försöker samla sig, knäppa blusen och kamma håret på vägen hem för att verka normal när man kliver in genom sin egen dörr.
Boken innehåller många detaljer som ger en god bild av Aliides stuga, skogarna runt byn och hur man livnärde sig på 1940-talet, och det känns mycket levande för mig som läsare. Berättelsen löper i fler än två plan, och spänningen är lika stark och sugande i de olika tidsperioderna. Jag blir lika engagerad i alla pågående bihandlingar, och när de till slut knyts samman får jag svar på mina frågor och åtminstone litet hopp om att något kan bli bättre.
Fler böcker av Sofi Oksanen:
Stalins kossor
När duvorna försvann
Riktigt så enkelt är det inte att ursäkta Aliide, och det gör inte boken heller. I Sofi Oksanens debutbok Stalins kossor berättades en historia som kunde vara hämtad från grannhuset, av dem som mer eller mindre sanktionerat bestals på sina få ägodelar av dem som var socialismens främsta representanter. Så lätt det är att måla i svart och vitt och hata dem! En större utmaning är att visa upp deras liv med nyanserna som ges av brustna hopp och rena katastrofer.
Hånfullhet, grym illvilja och ren tortyr utsätts Zara och Aliide för med femtio års mellanrum, liksom Aliides syster Ingel och systerdottern Linda. Jag är glad att boken bara sällan lämnar ut detaljer om exakt hur de plågas och våldtas, för det hade lätt kunnat ge en chockeffekt som överskuggade resten av berättelsen. Minst lika viktiga är beskrivningarna av ögonblicken av rädsla under minuterna och sekunderna när man vet att någon vill en illa, och framför allt timmarna då man kastats ut från ett brutalt förhör, försöker samla sig, knäppa blusen och kamma håret på vägen hem för att verka normal när man kliver in genom sin egen dörr.
Boken innehåller många detaljer som ger en god bild av Aliides stuga, skogarna runt byn och hur man livnärde sig på 1940-talet, och det känns mycket levande för mig som läsare. Berättelsen löper i fler än två plan, och spänningen är lika stark och sugande i de olika tidsperioderna. Jag blir lika engagerad i alla pågående bihandlingar, och när de till slut knyts samman får jag svar på mina frågor och åtminstone litet hopp om att något kan bli bättre.
Fler böcker av Sofi Oksanen:
Stalins kossor
När duvorna försvann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar