söndag 16 januari 2011

Gudar och människor

Intill en liten by i Algeriet ligger ett kloster med trappistmunkar. Som brukligt inom trappistorden, odlar de grönsaker och honung till sig själva och till försäljning. De är vänner med många av byborna, och har en läkarmottagning där de också hjälper folket med kläder, skor och goda råd, när de kan. Bröderna lever i samklang med samhället, de gör nytta för sina grannar utan att särskilja dem för deras religion, och de uppskattas för det.


Men en fanatisk rörelse med stränga religiösa krav rör sig genom Algeriet. Kvinnor dödas för att de inte bär slöja, kroatiska byggarbetare dödas bara för att de är utlänningar. De fredliga bröderna från Frankrike är förstås ett självlysande mål när terroristerna närmar sig deras trakter. Vad skall de göra? Åka tillbaka till Frankrike? Men vad är deras kallelse värd, om de överger den i svåra tider?

I de första scenerna visar kameran människorna bara bakifrån; på väg genom korridorerna, under mässan i kapellet. Det är inget avvisande, tvärtom; jag får känslan av att höra till dem, att vara den nästa i raden på väg till vesper. Under långa scener - ordlösa, med vänliga dialoger, eller under högljudd sång - får vi se hur bröderna arbetar i trädgården, umgås med byborna och firar tidegärden. Åtta män i likadan klädsel skiljer långsamt ut sig till olika personligheter, med det gemensamma målet att leva och arbeta tillsammans i Guds namn.


När terroristerna dyker upp på deras gård och hotet blir påtagligt, reagerar de också på olika sätt. Inom den fridsamma gruppen blir diskussionerna allvarliga; några är rädda och vill åka hem till Frankrike. Andra svarar att deras hem och kall är här, bland byborna som behöver dem och själva inte har något annat land att fly till. Aldrig är det någon envis önskan att trotsa terroristerna, eller en längtan efter att bli martyrer, som leder diskussionen. Däremot blir det tydligt hur de i den här svåra tiden behöver lyssna på och trösta sina oroliga medbröder.

Gudar och människor bygger på verkliga händelser i Algeriet på 1990-talet. Jag blir gripen av hur väl skriven och spelad filmen är. Replikerna är skriven av någon med djup erfarenhet av en Gudstro som väl må vara stark men har prövats, som kan sätta sig in i vad trappistbröderna måste känna under det krypande hotet. Diskussionerna mellan bröderna är så ärlig som den måste vara bland åtta människor som delar en uppriktig tro, och som inte kan gömma sig bakom tomma ord eller avstå från en åsikt.


De regelbundna böner som tidegärden föreskriver under varje dag innehåller ofta rop till Gud om att rädda oss från de eviga striderna i jordelivet. Sällan har de haft så konkret mening som när de sjungs i en tid där döden kan ligga och vänta bakom nästa hörn i ens eget hus. Utan att någonsin brista i respekt för männen, låter filmen oss uppleva deras förtvivlan och tro. Sorgen är hjärtslitande, men inte meningslös.

7 kommentarer:

Åsa sa...

Åh, när du skriver om den vill jag se den igen! Just det sista du skriver att "sorgen är hjärtslitande men inte meningslös" är så sant, filmen är tung men ändå förmedlar den ett stort hopp!

Jenny B sa...

Ja, det var ju faktiskt inte plågsamt att se filmen, utan rogivande. Den var två timmar lång, men så kändes det inte. Hoppas du får chans att se den igen, Åsa! Det kändes speciellt att sitta med andra människor i biomörkret och uppleva filmen. Den stora salongen på Grand var så gott som full.

Bokomaten sa...

Åh, du får mig att vilja starta en filmblogg! Jag vill verkligen se den här! Lågmäld, men ändå med en intrig som gör den spännande. Hur munkarna (och folk i allmänhet) reagerar olika i en pressad situation.

Förresten, har en fråga till dig som inte har ett dugg med filmen att göra. Jag funderade på om det är så att du besökt Riga någon gång och operan där? Tänkte mig att om det var någon som kanske gjort det då du bor i Sthlm och gillar opera och ryska så kanske... Funderar på en vecka för att ladda upp batterierna, suga i mig opera och kanske gå på lite spa utan att ruinera mig och fästmannen.

Jenny B sa...

Bokomaten, klart du skall starta en filmblogg, om du inte tycker det får plats på den fina du har. Eller du kanske redan har tänkt ut ett smart namn? ;) Det ser jag fram emot!

Tyvärr har jag aldrig varit i Riga, men skulle gärna åka dit. Att gå på opera eller konsert är smart när man inte kan språket - vad skall man annars göra, titta på lokala Idol på ett språk man inte fattar?! Spa låter underbart. Hoppas du kommer iväg och att vi får läsa om det!

Åsa sa...

Ja, Grand kan nog vara en bra salong att se den på - ger lite större perspektiv än där jag såg den sist: I St Jakobs Kyrka i Kungsträdgården, de har filmvisning där ibland, rekommenderas!

Jenny B sa...

Det låter riktigt vackert! Det skall jag hålla ögonen öppna efter. Tack för tipset!

Bokomaten.. sa...

Ja, vi får se om det blir något Riga. Behöver samtidigt spara lite pengar, men vore himla skönt. Håller medo m att det är rolit att gå på opera utomlands, heller än teater, hehe, men jag har faktiskt varit på bio utomlands många gånger också. Det är riktigt roligt, man brukar minnas de filmerna lite mer än andra, även om de i sig inte alltid varit de mest minnesvärda.=)