Helryskt med Borodinkvartetten i Konserthuset

 

Precis som förra gången Borodinkvartetten gästade Konserthuset, var belysningen i Grünewaldsalen dämpad. De distingerade herrarna i ensemblen har säkert musiken i märg och ben och behöver inte fokus på noterna för att veta vad de skall spela. Och som de spelar! Vilken känsla och precision! Det första stycket, Stråkkvartett nr 13 i a-moll Op 86 (1950) av Nikolaj Mjaskovskij, lät finare än jag kunnat föreställa mig. Underbara harmonier och vackra och varierade melodier, med ett lätt framåtdriv, som gruppen spelade med fantastisk spänst och energi. Att han fick sex priser av Stalin skall inte hindra mig från att söka upp mer av Mjaskovskijs ljuvliga musik.

Därefter följde Stravinskijs Concertino för stråkkvartett (1920). Låt mig säga att det lät spännande, men så experimentellt att jag hade svårt att njuta av det, trots Borodinkvartettens hängivna spelande.

Efter paus fick vi höra Stråkkvartett nr 1 i A-dur (från andra hälften av 1800-talet) av mannen som ensemblen är döpt efter, Aleksandr Borodin. Även den musiken var vacker, och spelades utsökt väl. Jämfört med eftermiddagens ypperliga första verk lät dock satserna mindre självsäkra, mer som att de prövade sig fram, även om de ibland bröt ut i lekfulla sekvenser. Men det var ändå skön musik.

Som extranummer fick vi ännu ett stycke av Stravinskij, "a little piece for string quartet" berättade förstaviolinist Ruben Aharonian. Nu var jag bättre upplagd för de vågade melodierna, och skrattade nöjt åt krumsprången i musiken.

Ovidkommande fotnot:
På förmiddagen hade jag haft tenta i rysk geografi och historia. Det var så skönt att få rensa sinnena med musik, musik som faktiskt också var rysk från början till slut!