Kulturella höjdpunkter oktober 2009

Så många intressanta pjäser som hade premiärer under oktober! Jag såg verkligen fram emot att gå på teater flera gånger under månaden. Men inte då! De flesta kvällarna var uppbokade långt i förväg, och två gånger fick jag vända i biljettluckan när pjäsen jag ville se var utsåld. Kanske får jag skylla mig själv som alltid köper biljetter i sista minuten. Jag tycker om att kunna bestämma mig samma dag (och spara hundra kronor på biljettpriset) men nu får jag börja köpa biljetter i förväg. Å ena sidan är jag glad för att folk blivit så teaterintresserade att husen blir utsålda. Å andra sidan blir jag riktigt ledsen för att jag inte fått se vad som händer på scenerna i höst. Jag hoppas på att det blir någon plats över för mig i bänkraderna framöver!

Bästa teater
Rena rama verkligheten på Teater Brunnsgatan 4

Bästa bok
We have always lived in the castle av Shirley Jackson

Bästa konsert
Massive Attack

Bästa Nobelpristagare

Herta Müller!!!

Jag hoppas att ni andra haft en mer givande oktober! Berätta för mig, så jag blir inspirerad!

Flicka i gul regnjacka på Dramaten

En odefinierad plats, tre kvinnor, tre män på scenen. Scenen och handlingen förmedlas av vad som sägs. Scenerna och replikerna upprepas med variationer mellan de olika aktörerna. Att vara ensam. Att vara här/att vara här länge. Att komma/att be någon komma. Och i den sista delen av pjäsen, att gå.

Dialogerna är alla olika och specifika i sina känsloyttringar. Man kan nästan tro att pjäsen är en instruktionsbok i olika känslor. Flicka i gul regnjacka har i ännu högre grad det jag tyckte minst om med t.ex Jon Fosses pjäs Dröm om hösten: en historia som inte hänger samman och som därigenom saknar fotfäste. Jag tycker inte att det behöver vara fel, men just Fosses variant på det går mig oftast förbi.

Nu är det ändå en glädje att alla rollerna spelas av så kompetenta skådespelare. Och jag är verkligen tacksam för att regissören, Gunnel Lindblom, låter replikerna falla så långsamt och ger tystnaden stor plats i föreställningen. Ett mer uppskruvat tempo hade varit en katastrof.

En sak funderar jag speciellt mycket på. I föreställningen finns två par, och två ensamma människor: en ung, söt kvinna och en äldre, mindre tilldragande man. Den ensamma kvinnan upptar allas tankar och drar till sig uppmärksamhet och sympatier, trots att hon knappt säger ett ord. Den äldre mannen med sin tillkämpade glättighet och nästan påträngande vänskaplighet skapar bara irritation och fientlighet. Trots att jag själv är en ung, söt, ensam kvinna identifierar jag mig mer med den äldre mannen. Jag längtade faktiskt efter att hans glada leende skulle brista i ilska eller gråt. Men nu var ju alla personer snarare symboler än verkliga människor.

Länk till Dramatens sida om Flicka i gul regnjacka

Livsformer på Bonniers Konsthall

Utgångspunkten för utställningen Livsformer på Bonniers Konsthall är den konst som för ett fyrtiotal år sedan undersökte relationen till världen omkring sig, så som Robert Smithsons välkända Spiral Jetty. Jag är riktigt glad att man idag väljer att gå tillbaka och ta upp den tråden igen. Med vetenskapens framsteg kan vi se djupare in i materien och längre ut i universum, och diskussionen om planetens överlevnad har utvecklats till nya frågor.

Flera av verken i utställningen Livsformer har knyter an till vetenskap och teknik, och människans överlevnad i en värld som förändras. Tomas Saraceno har byggt en sfär i tunt material som reflekterar ljus i intensiva färger. Det skall vara ett förslag till boplats i balans med de organiska systemen, men är ju självt så oorganiskt och så bräckligt att det inte ser ut att vara mer än en dröm. Tue Greenfort har etablerat en egen biotop i en PET-flaska som utvecklats separerat från omvärlden i flera år. (Usch, mögligt och slemmigt!)

Katie Paterson har, med hjälp av amatörastronomer, etsat en karta över döda stjärnor på himlavalvet. Det är en vacker stjärnkarta, men ur vetenskaplig synpunkt skulle jag vilja veta om de sammahållna banden och små täta ansamlingarna av punkter beror på att det är just de stråken som har undersökts, vilket jag misstänker.

I They Shine har Rosa Barba filmat en av världens största solkraftsanläggningar på en undangömd plats i en öken i USA. Det är fascinerande att se solcellerna och speglarna röra sig efter solen över dagen för att fånga upp så mycket ljus som möjligt. Men jag blir litet irriterad på berättarrösten som talar om människans representation av sig själv och sin roll i världen. Vad solfångarna gör är ju noggrant uträknat av ett lag av fysiker och matematiker. I mina ögon är det både en vetenskaplig triumf och "all in a day's work". Jag tvivlar inte heller på att kadern av ingenjörer upplevde verkets skönhet och kanske något mer än den strikta känslan av vetenskapens framsteg, och jag tycker inte att den överspända berättarrösten tillför något till installationens egna styrka.

Ane Graffs detaljerade blyertsteckningar av stjärnformationer, svampmycel och silverstrukturer vill visa på likheter mellan det stora och det lilla. Likheten är inte så tydlig för mig. Jag tittar ned på ådringarna i halvädelstenen jag har på fingret och ser ett helt annat mönster. Visst tycker jag också om att leta efter strukturer och likheter, men jag ser lika många bevis på motsatsen: små detaljer som gör stora skillnader.

Sedan jag var liten har jag älskat stenar och nästan sett dem som levande varelser. De fyra stenar Helen Mirra har hämtat från Alperna ser rörande och litet ensamma ut där de ligger utplacerade på varsin filt från den schweiziska armén. De är litet kantiga, inbjuder inte till att bäras runt i fickan precis, och får mig att se dem som de skabbigaste hundarna i hundgården, de som blir hämtade sist eller inte alls. På väggen intill har Mirra satt upp fotografier ur grodperspektiv från platsen där stenarna hämtades. Men de sitter ju så att stenarna inte kan se dem! De små stackarna, långt hemifrån. Undrar om Mirra kommer bära "hem" stenarna igen efter utställningen.

Äntligen något som stimulerar mina sinnen! I en stor sal visar Charles Avery upp souvenirer från en upptäcktsresa i en värld både lik och olik vår. På en vägg sitter en världskarta, modern till projektionen men antik i namnen på kontinenterna, haven och vändkretsarna. De båda hemisfärerna är faktiskt speglade tvärs över sina respektiva mitter. Memoarerna, målningarna och artefakterna från jakten på ett obestämbart monster tillsammans med den fantasifulla kartan skapar en stämning och ett riktigt fascinerande konstverk.

Sammanfattningsvis är jag inte så väldigt imponerad av de flesta verken. Konstnärernas insteg på vetenskapens domäner är så stapplande och hämmade att de lätt skulle utskåpas av några vackra bilder av fraktaler. Men förutom Charles Averys sagoland tycker jag mycket om Henrik Håkanssons hängande trädgårdar; stubbar klädda med mossa där orkidéer och gröna växter växer, spända strax ovanför huvudhöjd mellan tak och golv. Växterna ser friskare ut än de som står bredvid mig här i mitt vardagsrum. Om våra livsbetingelser skulle kastas om och om naturen skulle bli förgiftad, skulle det kanske vara så här våra sista gröna lungor skulle se ut. Litet skrämmande men också spännande.

Länk till Bonniers Konsthalls sida om Livsformer

Pan av Knut Hamsun

Hamsuns bok Pan skrevs 1894. Det märks att funderingar kring att vara människa och känslovarelse surrade i luften. Boken börjar med lyriska naturskildringar, men det är inte naturen i sig som är huvudrollen, utan alltid hur människan upplever den. Och människan, det är löjtnant Thomas Glahn, som bor med sin hund Æsop i en jaktstuga i Nord-Norge.

Han är en drömmare, han njuter av naturen men är däremot inte naturlig i umgänget med andra människor. Speciellt inte när förälskelsen till Edvarda rör om i hans tankar. Edvarda är "den fina flickan", dotter till handelsmannen Hr. Mack på granngården Sirilund. Glahns fantasier om henne, eller snarare hans föreställning om kärleken till henne, får honom att analysera allt hon säger och gör, planera sina egna ord men förstås säga helt fel saker och göra riktiga dumheter. Till en början förstår jag honom; jag beter mig också underligt när jag är förälskad. Men Glahns dumheter, fördubblade av sårad stolthet och självöverskattning, går utanpå det mesta.

Det känns som att löjtnant Glahn är en förfader till många andra unga män i nutida norsk litteratur: den ensamme huvudpersonen med sin hund i Per Pettersons Ut og stjele hestar, den ständigt trasslande unge läraren i Karl Ove Knausgårds Ute av verden. För mig som aldrig längtat ut i naturen blir boken ett tecken på att man blir galen av att hålla sig undan människor, och jag känner mig ännu mer tacksam över att leva i civilisationen, i en stor stad.

Löjtnant Glahn är ingen förebild, och kanske är han ännu mer av en antihjälte när man betänker att boken utger sig för att vara skriven av honom själv. Det blir ännu mer tydligt i epilogen att han litet barnsligt försöker tillrättalägga bilden av sig själv. Och ändå så framstår han som så irriterande! Men på det stora hela är det intressant att läsa den här berättelsen om en förvirrad människas brottningar med sig själv och med att förstå världen.

Massive Attack i Stockholm

Musiken drar igång. Från en plats strax bakom scenen, bakom ett galler, börjar strålkastarljus svepa över salen. Röda strålkastare rör sig sökande som robotögon rör sig över publiken. Robert Del Naja och Grant Marshall går på scenen, till en början ryckigt, som ännu icke intrimmade Terminatrar. Så börjar de pratsjunga oss in i konserten. Efter varandra sjunger sedan förbandet Martina Topley Bird och Horace Andy, mannen med den underbara uttrycksfulla rösten, varsin låt.

Massive Attack har släppt en EP, Splitting the Atom, och har en hel skiva på gång nästa år. De spelar ganska mycket av den musiken på sin konsertturné. Där förra plattan 100th Window alltför mycket var som ett eko av Mezzanine, låter den kommande skivan som en nytändning med ett eget, mer melodiskt sound. Det är bra! Men det är förstås ändå de gamla kända låtarna som väger tyngst i konserten.

När D och G intar scenen igen för Risingson stiger stämningen. Efter Futureproof kommer Teardrop i ett taggigare arrangemang, men Martina Topley Birds stämma klingar väl så skört och vackert som Liz Frasers i originalversionen.

Gallret bakom scenen är i själva verket täckt av LED-displayer och skapar en kongenial ljusshow. Block av tvärgående ränder i rött och vitt kan rinna nedför och uppför väggen, visa silhuetter av vandrande fallande människor och annonsera flygplansavgångar. Under en tung låt jag inte vet namnet på fylls väggen av ord om våld, på engelska och översatt till svenska: "SKAER MIG", "VALDTA DIG". Fler och fler flimrande ord och meningar bildar till sist en berättelse om terrorister och tortyr, till Del Najas sträva sång.

Basen i den krypande, starka Angel är så hög att mina byxben fladdrar. Trots att Horace Andys sympatiska leende är genuint, är musiken fylld av ett mullrande obehag som står i motsats till den vackra texten om kärlek. Crescendot är förlösande och otillräckligt på samma gång. Det är precis så det skall vara.

Sångerskan Deborah Miller låter bra i Safe From Harm, som blir ett starkt rop på demokrati i världen. Ett efter ett skrivs historiska citat om frihet ut på väggen bakom bandet. Det verkar inte alls som pliktskyldiga ord om revolution, utan vartenda ord känns allvarligt menat, från ett band som aldrig låtsas som att livet är enkelt.

Under Inertia Creeps fylls bakgrunden av enorma braskande rubriker från de allra mest meningslösa nyheterna svensk skvallerpress, följt av "How was your week?" och nya rubriker, nu om övervakning och avlyssning.

Splitting the Atom, en av de nya sångerna, följs av Unfinished Sympathy, än en gång med Deborah Miller vid mikrofonen. Alla sångare äntrar sedan scenen för en medryckande låt som jag inte känner igen men som nog är ny. Dämpat och intensivt avslutas konserten med Karmacoma. Bandet tackar för applåderna och ser nöjda och lyckliga ut, och de har de all anledning att göra. Tack, Massive Attack.

Spader dam på Operan

Efter Alexander Pusjkins novell Spader dam skrev Pjotr Tjajkovskij operan Spader dam, med egentillagda scener för att öka dramatiken. Jag minns att jag inte blev så förtjust i Tjajkovskijs Eugen Onegin när Kungliga Operan gav den för några år sedan, fastän jag älskar hans musik. Men nu visar det sig att Tjajkovskij kunde skriva operor jag tycker om, också. Den litet mystiska handlingen hjälper förstås till att skapa intresse, liksom de ryska känslostormarna i huvudpersonernas hjärtan.

Ryska? Nej, "tysk" kallar vännerna Herman ("German" på ryska), för han sitter ständigt vid spelbordet men spelar aldrig kort själv. Han är "tysk" och ekonomiskt sinnad, och jag tror att han inte vill satsa förrän han är säker på att vinna - eller säker på att inte förlora. På samma förhåller det sig nog med hans kärlek. Hans hjärta brinner för en ung kvinna han har sett, men fastän vännerna puffar honom till att lära känna kvinnan, säger han att han hellre aldrig ens vill veta hennes namn.

Jo, han talar med henne till sist, och hennes namn är Lisa. Det visar sig att hon är länkad till ett gammalt mysterium: hennes mormor grevinnan fick för länge sedan en hemlig kortkombination som gav henne en obegriplig tur vid spelbordet. Hermans passion för Lisa blandar sig med hans längtan efter storvinsten. Varken han själv eller vi åskådare vet nog vilken känsla som är starkast, men den osäkra, olyckliga Lisa ser bara kärleken hon själv får uppleva och tror att hon har mött sitt livs lycka. Hon slår upp förlovningen med den vänliga Furst Jeletzkij och ger sig hän åt Herman. Men hans hjärta är opålitligt, och till slut har han varken tur i kärlek eller spel.

Alla sångare är duktiga och hanterar sin musik väl, även om jag tycker att av huvudrollerna så låter Aleksandrs Antonenko (Herman) som bäst efter paus och Inessa Galante (Lisa) före paus. De vackraste insatserna tycker jag görs av flera av birollerna: Marcus Jupither som Greve Tomskij har en bullrande men skön röst, Gunda-Marie Bruce drillar vackert i en liten roll som Chloë, och Ingrid Tobiasson ger Grevinnan djup och känsla in i sista andetaget. Allra mest gladde jag mig åt Jesper Taubes innerliga, vackra baryton som Furst Jeletzkij, och åt Karolina Blixts rika, uttrycksfulla alt, speciellt i duetten med Lisa i första akten.

Uppsättningen är lång, och en del scener är litet mindre intressanta. Barnen och folksamlingarna som hoppar in och sjunger om vädret då och då i första akten gör inte heller något speciellt för atmosfären utan är mest överraskande. Men fastän operan håller på länge, tycker jag inte att den är för lång och heller inte tråkig. Den mestadels svartvita scenografin med rika men dämpade färger i damernas klänningar skapar en miljö av rörliga spelkort, vilket är en utmärkt inramning för det här sköna verket.

Länk till Kungliga Operans sida om Spader dam

The first person and other stories av Ali Smith

Det första jag läste av Ali Smith var en novellsamling, Hotel World. Berättelserna i boken handlade alla om personer med olika anknytning till ett hotell, men varje levnadsöde var annorlunda från de andra, och varje novell hade ett eget tonfall. Mycket imponerande och en glädje att läsa. Romanen The accidental var en fröjd även den, med centrum kring en familj där varje person var försjunken i sina egna sorger.

Tyvärr blir jag skeptisk så fort jag öppnar The first person and other stories. Det stora typsnittet antyder "lättläst" men blir som en högläsare som sitter alldeles för nära och hojtar i mitt öra. Fastän de snygga kapitelrubrikerna exakt liknar dem i Hotel World, blir de en del av det överdesignade. Allt detta kunde jag ha glömt om novellerna själva fångat mig, men de börjar svagt. De första två berättelserna intresserar mig inte, varken till innehållet eller språket.

Men i den tredje novellen, The present, glimtar något som jag har funderat mycket på sista tiden. Hur framställer man en inre monolog utan att det blir rörigt och tråkigt? Ett pågående analyserande av vad som händer, vad någon har för motiv att tala till en som de gör, funderingar kring vad som kan hända om jag gör si eller så - går det att skriva om så att det blir lika angeläget som ens egna funderingar i samma banor? Ja, det är just det som Ali Smith gör på några korta sidor.

De följande, halv-intressanta novellerna läser jag med välvilja. Det lyser till igen i No exit och The second person: ett tankeflöde, diskussioner mellan människor som känner varandra väl. Men få av historierna är minnesvärda. Det går litet rundgång i handlingen; de namnlösa kärleksparen på väg att glida ifrån varandra och händelser som inte känns unika eller intressanta gör att jag börjar tröttna på boken innan den är slut. Det kanske skulle vara bättre att läsa en novell i taget under en längre tid. Jag hoppas att det här bara var en tillfällig svacka. Jag tänker fortsätta läsa Ali Smith och ser fram emot nya böcker från hennes penna.

Fler böcker av Ali Smith:
How to be both
Autumn 

We have always lived in the castle av Shirley Jackson

En Penguin Classic Deluxe Edition hittade jag på Pocketshops hyllor. Att det var en klassiker visste jag inte, jag har aldrig hört om den förut. Men jag litade på Penguins ord, och det spännande omslaget och citatet på innerfliken fångade mitt intresse.

Handlingen berättas av Merricat, Mary Katherine Blackwood, som är arton år men framstår som ett egensinnigt barn. Det känns förståeligt, efter vad som framskymtar i hennes berättelse: för sex år sedan förgiftades hela hennes familj vid middagsbordet och dog. Hennes tio år äldre syster Constance drogs inför rätta och frikändes. Sedan dess lever de två, tillsammans med sin rullstolsbundne Onkel Julian, i sitt avskilda hus, det ståtliga godset som har varit i familjens ägo i flera generationer.

Constance har blivit skygg och går aldrig längre än till trädgården. En gång i veckan dristar sig Merricat in i byn för att lämna låneböcker, köpa livsmedel och kanske ta en kopp kaffe. Men som hon föraktar byborna! De dumma och nyfikna som tränger sig på henne, vill ställa förment oskyldiga frågor om hur de har det där hemma, och som gärna sjunger nidvisor om familjemordet när Merricat är strax inom hörhåll.

Mary Katherine läser verser i huvudet och tänker ut ritualer för att blockera byinvånarna från att ta sig in i hennes huvud och in i deras trädgård. Att gräva ned en speciell sak på ett speciellt ställe, eller spika upp något värdefullt på ett träd, är viktigt för att hon skall känna att hon har skyddat familjens ägor. Släktens traditioner, varje föremål i huset och varje liten förändring får förstås extra stor vikt i de dagliga göromålen när man lever så isolerat.

Det är fascinerande hur Jackson beskriver världen som ett spelbräde som lilla Merricat tänker sig att hon kan styra, samtidigt som det framgår att händelserna inte låter sig styras som Merricat önskar. Därtill är det spännande att märka hur varje enskild person i berättelsen inte heller är spelbrickor för huvudhistorien, utan tvärtom agerar med helt egna intentioner och skapar överraskande scener och händelseutvecklingar.

Shirley Jacksons korta, fängslande berättelse har gotiska övertoner när hon beskriver de unga kvinnornas frivilligt inrutade liv, och hur det stillastående livet stjälps över ända av oförstående inkräktare. Att låta den litet udda Mary Katherine föra ordet gör historien ännu mer spännande och engagerande. Det var en riktigt god läsupplevelse.

Talekvartetten spelar svenskt

Sedan 1859 har Musikaliska Konstföreningen gett ut musik, noter, till glädje för alla som musicerade hemma innan radion uppfanns. Fyra verk ur deras samling valdes ut av Talekvartetten för en kammarmusikkonsert i Grünewaldsalen.

Först ut var det nyaste verket, Stråkkvartett nr 2 av Anders Nilsson från 2004. Genomgående drevs den melodiösa, vackra musiken framåt av en underliggande rytm i cellon. Det var ett intressant stycke med sköna klanger.

Stråkkvartett nr 6 d-moll op 35 av Wilhelm Stenhammar (1916) var mindre underhållande. Melodierna var repetitiva och klumpigt fördelade mellan de olika instrumenten. Jag fick intrycket av att den var ett försök att komponera enligt en mer modern ådra, men i mina öron lät det som ett stapplande, misslyckat försök.

Efter paus fick vi tack och lov höra ett lyckat exempel på ett modern tonspråk, ett riktigt starkt och spännande verk av Ture Rangström. Hans Stråkkvartett g-moll (1909) är ett egensinnigt verk med intressanta skiftningar i nyanser och tempo, och Talekvartetten framförde den med styrka och precision.

Stråkkvartett nr 2 e-moll op 17 (1889) av Valborg Aulin var en fin upplevelse, väl spelad av ensemblen. Som det äldsta av verken var det det mest klassiskt romantiska, men väl så lekfullt och energiskt. Den harmoniska och glädjerika musiken var en bra avslutning på konserten.

Martin Wickström på Angelika Knäpper Gallery

Berget Fuji är vackert, så vackert att det är en symbol för skönhet och harmoni. Jag har sett en dokumentär om människor som viger sitt liv åt att avbilda berget Fuji, varje dag, år ut, år in. Det är fascinerande, men jag blir litet orolig. Inte för att jag anser att de slösar bort sina liv, tvärtom, de verkade vara lyckliga eller åtminstone förnöjda med att ha ett så tydligt mål med sitt liv. Jag kan förstå dem! Men samtidigt undrar jag: när har man fått fram den mest fulländade bilden av Fuji? Kommer man att veta det? Skall man fortsätta att söka efter den? Skall man visa den för andra, bli rik, världsberömd eller starta en sekt?

Eftersom jag känner litet rädsla inför det här slutgiltigt perfekta, letar jag gärna efter skönheten i det ofulländade. Ett utmärkt exempel är Martin Wickströms serie med 36 bilder av berget Fuji, tagna genom ett tågfönster på väg bort. Den dagen de tillbringade i den lilla byn där utsikten skulle varit perfekt - hela den dagen var berget täckt av moln. Nästa dag, när de reste vidare, var vädret idealiskt, och under 20 minuter skymtade Fuji fram mellan hus och telefonstolpar från tågfönstret. Wickström tog så många bilder han kunde.

När jag ser på de trettiosex foton som Wickström har valt ut och förevigat som oljemålningar, går berget Fujis skönhet inte att förneka. Är det igenkännandet, är det de unikt harmoniska proportionerna, något som resonerar djupt i min mänskliga erfarenhet? Jag tycker att den lilla ansträngningen för att se toppen bakom en bjälke eller ett träd gör upplevelsen mer verklighetstrogen och också smått vemodig. Kan vi någonsin se skönheten fulländad? Ser vi över huvud taget verkligheten, ser vi inte bara skuggorna av det Sanna? Det är därför jag tycker så mycket om att få leta efter skönheten där jag bara får en glimt av den.

Länk till Martin Wickström på Angelika Knäpper Gallery

Nobelpristagare 2009, HA och INTE HA

Om bara några dagar är det dags att få höra vem som är årets Nobelpristagare i litteratur! Å ena sidan tycker jag om när de ger priset till en författare jag redan älskar. Å andra sidan blir priset en anledning för mig att söka upp ett nytt författarskap, om det går till någon jag inte är så bekant med. En win-win-situation, alltså... förutom om priset skulle gå till en författare jag inte tycker om. Därför tänkte jag lista både de författare jag önskar skall få priset, och de jag önskar INTE skall få priset.

Nobelpriset i litteratur 2009 - snälla Akademin, ge det till

1. Tomas Tranströmer

En värdig poet med ett underbart språk och en andlighet som känns universell. Ett långt, vackert författarskap som borde belönas i tid.

2. Herta Müller

De erfarenheter av diktatur hon berättar om får inte glömmas bort. Dessutom har hon ett unikt språk, så koncentrerat och eget att verklighet och overklighet får nya betydelser.

Nobelpriset i litteratur 2009 - snälla Akademin, ge det inte till

1. John Banville

Hans självupptagna huvudpersoner irriterar bara, och är inlindade i en överlastad prosa som inte skall misstas för skicklighet.

2. Thomas Pynchon

Förvisso egensinnig och fantasifull, men vad finns det kvar om man sticker hål på ballongen av pladder?

2. Douglas Coupland, John Irving, Ian McEwan och Haruki Murakami

Underhållande och personliga, men berättelserna går inte tillräckligt djupt för att röra mig. Det är så litet som saknas! Tappa några stereotyper och gräv bara några meter till, så vore ni framme, killar.

Och ni som läser, vad tycker ni? Om ni tycker tvärtemot mig vill jag gärna höra det! Alla synvinklar och åsikter är intressanta och belysande.

ETA:

Hurra, det blev Herta Müller! Jag sitter och ler brett vid mitt skrivbord. Här är de två böcker jag har läst av henne hittills:

Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

Der König verneigt sich und tötet

Filharmoniker i närbild i oktober

In från höstrusket till den varma, välkomnande Grünewaldsalen och en kammarmusikkonsert med några musiker ur Kungliga Filharmonikerna. Herrarna Joakim Svenheden, Patrik Swedrup, Mikael Sjögren, Elemér Lavotha och Valur Pálsson börjar med Stråkkvintett G-dur av Antonín Dvořák. Jag är en stor Dvořák-älskare, och blir inte riktigt nöjd med framförandet. Ledd av sin försteviolinist håller kvintetten en svag ton som inte tillåter stycket att blomma ut i romantisk fullödighet. Kompositionen låter exakt, men nästan kall i sin precision. Inte förrän i sista satsen får vi liv och känsla. Fler böhmiska känslostormar, prosím!

Samma ensemble framför Pavane couleur du temps av Frank Martin, ett stycke från 1920. Det är intressant musik, och här passar den låga, precisa tonen bättre.

Till Richard Strauss' Metamorphosen (arrangerad för sju stråkinstrument av Rudolf Leopold) ansluter Riikka Repo på viola och Kajsa William-Olsson på cello. Med flera stora instrument och partier där violinisterna inte spelar, blir klangen äntligen djup och tung. Det är ett ödsligt vackert verk, som starkt berättar om sorgen efter andra världskrigets förstörelse. Klangen är alltid vacker, om än ej harmonisk. Musiken mynnar ut i en enkel, försvinnande ton, som inte vittnar om lycka men ändå litet lugn till sist.

Rena rama verkligheten på Teater Brunnsgatan Fyra

Det är så här Kristina Lugns pjäser är när de är som bäst. En (oftast) ensam berättarröst som talar, gestaltar och lever Kristina Lugns egensinniga språkvändningar. Programbladet citerar några guldkorn ur texten, vilket ökar min nyfikenhet. Men jag vill försäkra er om att varenda mening i pjäsen, varenda en, är gyllene. Nej, jag lovar, jag slölyssnar inte, jag har huvudet på skaft!

Anita Wall föreställer Karin Stiltje, en kvinna med ett namn och ett förflutet som påminner om författarinnan och regissören. Men hon har lämnat sitt liv som poet och tagit anställning på Folkhälsoinstitutet. Och hon är ensam, och olycklig och orolig för framtiden. Som en modern människa målar hon upp planer för att ta sig ur sin ensamhet, och det skall ske innan jul. Julen, en av de verkligt skärande plågsamma högtiderna för den som är ensam. Innan jul skall hon bli vän med alla i publiken. Bli förälskad i sin kollega Erik Broberg! Eller skriva en roman (som alla verkar göra nu för tiden), om Erik Broberg, delvis spännande som en deckare eller liknande en samtida stockholmsroman.

Sören Brunes scenografi är som alltid sparsam men med små detaljer som ger djup, och med stora, intresseväckande detaljer som kan dras fram när de behövs. Den nästan tomma scenen är den rätta bakgrunden för Anita Wall. Denna uttrycksfulla kvinna med sitt vackra ansikte har tjock svarta eyeliner som gör att ögonen kan se mörka och skrämmande ut under en rynkad panna. Hon är en perfekt budbärare för Kristina Lugns pjäs; utan ansträngning rör hon sig mellan glädje, drömmar, besvikelse, sorg och rädsla, och hanterar pjäsen lysande med rösten, ansiktet och hela kroppen. En kort timme kan rymma så mycket. Så mycket bra.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra