Det roliga oktavsprånget

Det är roligt när man upptäcker vad en oktav är, och att tonerna i vardera ändan är 'samma' - do re mi fa so la ti do! En del lär sig det på blockflöjtstimmarna i lågstadiet, andra på kursen i vågrörelselära på universitetet, ytterligare andra bryr sig aldrig om teorin bakom fenomenet, men de flesta hör det när någon sjunger upp det för dem.

 Ett hopp över en oktav i en melodi kan låta modigt, uttrycksfullt, kanske galet, men det låter alltid speciellt. Själv tycker jag ofta att det låter litet barnsligt, som ett billigt knep för att få uppmärksamhet, speciellt när hoppet går från den lägre oktaven till den höger, "aaa - AAAA!"

På senare tid har det kommit ett par poplåtar med just det språnget; det hörs i Lady Gagas utrop i låten Judas, och i refrängen till Madonnas Girl Gone Wild. (Sommarens radioplåga Dansa Pausa innehåller dock inte något oktavsprång i refrängen, utan är enerverande på helt egna meriter.) Jag blir alltid litet irriterad när jag hör de låtarna! Men samma dag som jag till slut bestämde mig för att skriva ned och klaga på det här, stötte jag på flera exempel på när det funkar väl när jag plockade skivor på måfå ur min CD-hylla.



Det mest kända exemplet är förstås Puccinis magnifika aria Nessun Dorma ur operan Turandot. Inget att klaga på där, melodin är underbar och oktaverna väl balanserade mot varandra. Ett annat exempel är Sibelius tredje symfoni, som faktiskt är charmigt naivt och lekfullt - lyssna 26 sekunder in i klippet!



Båda de här sprången går från den höga tonen och sedan till dess motsvarighet en oktav ned. Men det är inte bara i klassisk musik, och inte bara när riktningen är nedåt, som oktavsprånget kan låta bra. Riktigt goda artister som sjunger med inlevelse kan fylla en oktavglidning med känsla. Hör bara på Chris Isaak i refrängen till Wicked Game, eller Dr. Robert i Blow Monkeys när de spelar Digging Your Scene. (Lyssna på hela låten, för den är så bra!)



Det långa men naturliga hoppet mellan oktaver hörs tydligt och är lätt att känna igen. Det är klart att kompositörer i alla genrer vill använda sig av något som resonerar så djupt i människors känsla för musik. Men jag hoppas att det inte blir för vanligt, för då förlorar det i vikt, och jag skulle vara bland de första att tröttna på det rejält.

Ett dockhem på Dramaten

Det är en avskalad och fokuserad uppsättning av Ibsens dockhem som ges på Dramatens lilla scen. Mellan sina scener sitter skådespelarna längs de vita, kala väggarna och scengolvet är tippat ut mot publiken. Nora själv lyser som en karamell i sin rosa sidendräkt, och plockar raskt i sig godis och sockerbitar när ingen ser, som en kompensation för alla större inköp hon behövt spara in på och jobba i hemlighet för.

Pjäsen är dryga halvannan timme lång utan paus, och handlingen vevas snabbt framåt. För den som inte är förtrogen med historien berättas bakgrunden i programbladet, så att man kan göra kopplingarna mellan de snabba vändningarna. Men jag tycker inte om den höga hastigheten som berättelsen har fått. När ingen hinner vara eftertänksam blir personerna glättiga och svåra att få grepp om, och konsekvenserna av Noras handlande hinner inte få tyngd och allvar. Däremot blir en del motstridigheter tydligare, till exempel hur Nora skäller på den tafatte Doktor Rank ögonblicket efter att han har talat om att han kommer att vara död inom en månad, och hur hon förebrår honom hans blyga kärleksförklaring strax efter att hon förföriskt visat sina nya strumpor. Trots sitt stora ansvarstagande i hemlighet för sin familj, kan Nora vara en obetänksam och ansvarslös människa.

Som det visar sig saktar tempot in i ett par viktiga scener. Det sker dels när Noras väninna fru Linde skulle kunna hjälpa till så att Noras hemlighet bevaras, men medvetet låter bli för att hon inte vill bidra till den falska fasaden i dockhemmet. Scenen får sin tyngd av att Thérèse Brunnander som fru Linde genomgående har spelat mer naturligt och nyanserat än de övriga på scenen.

Den stora uppgörelsen mellan Nora och Torvald i slutscenen får också större genomslagskraft, precis som att handlingen har rusat framåt bara för att sätta fokus på vad Torvald tänker och säger om sin hustru. Så glad som han har varit åt sin lilla dans- och sånglärka, dum och oansvarig men ett sött inslag i hans liv. Blev han tacksam eller ens fundersam när han upptäckte att hon tagit och betalat av ett stort lån för att rädda honom och familjen? Nej, inte alls. Glädjen uppstod när faron var över och han kunde förlåta sin lilla dockhustru för att hon varit så dum, för när en man älskar sin hustru ännu mer när han kunnat förlåta henne - då har han ju visat sig storsint och hon har bevisat att hon inte klarar något utan honom. Urrk, urrk!

Så självupptagen och irriterande som Torvald har varit även innan dess, så förvånar det mig inte att Nora vill lämna honom. Och till skillnad från Medea är hon stark nog att lämna sina barn i hans vård. Men det är ändå modigt av henne att våga gå ut ensam i världen, när hon nu upptäckt hur litet hon vet om den, och att juridik och ekonomi har lagar som inte tar hänsyn till moraliska påbud. Det är modigt av Nora att gå ut och försöka klara sig själv, och jag önskar henne all lycka.


Länk till Dramatens sida om Ett dockhem

Foto: Roger Stenberg

Samuel Johnson Is Indignant av Lydia Davis

Samuel Johnson Is Indignant, Lydia Davis tredje samling berättelser, utkom 2001, bara fyra år efter den förra, Almost No Memory, och den fortsätter i nästan samma ton. Men förutom flera historier som är så korta som en sida eller en halv mening, så får alltfler noveller breda ut sig över några sidor och deras huvudpersoner får oftare namn. Alvin the Typesetter är en rörande berättelse som på sju sidor ritar upp en deprimerande arbetsplats - inte miserabel men själsdödande - och ett par människors drömmar om att ta sig därifrån.

Dagboken Thyroid Diary har inga datum, och varje nytt stycke skulle kunna betyda en ny dag. Kvinnan som skriver har trötthetssymptom och försvagat minne av sin sköldkörtelsjukdom, och det hon trodde var sant ena dagen kan ha förändrat sig en halv sida senare. Den löpande texten med inneboende motsägelser är en bra illustration till hennes osäkra tillstånd och hur hon ändå resonerar och försöker hitta hållpunkter i verkligheten.

När jag läser Samuel Johnson Is Indignant märker jag att jag ändå blev mer gripen av de namnlösa huvudpersonerna och de anonymiserade men högt personliga skildringarna i de tidigare samlingarna. Men även här finns de anonyma rösterna, tillika prov på de lekar med uttryck och betydelser som Davis är så bra på. Ett exempel kommer allra först i boken, Boring Friends:

We know only four boring people. The rest of our friends we find very interesing. However, most of the friends that we find interesting find us boring: the most interesting find us the most boring. The few who are somewhere in the middle, with whom there is reciprocal interest, we distrust: at any moment, we feel, they may become too interesting for us, or we too interesting for them.

Att många noveller är så kortare än en sida gör inte att de går snabbt att läsa. Tvärtom är varje ord så fullt av betydelse att jag inte ens vill läsa två berättelser i rad. Under de här veckorna när jag har läst Lydia Davis samlade verk har jag tagit för vana att plocka upp boken och läsa en kort historia då och då, och planera in de längre novellerna till när jag har tid att sitta med en kopp te. Det har blivit en skön vana! Jag är glad att jag har en samling kvar att läsa, Varieties of Disturbance (Samarbete med fluga).

Fler böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Almost No Memory
Varieties of Disturbance

Säsongsöppning i Stockholms Konserthus 2012

Många hade med mig längtat efter Kungliga Filharmonikernas första konsert för höstsäsongen, verkade det som, för Konserthusets stora sal var fylld upp till tredje balkong. Som ett led i att uppmärksamma den svenska tonskatten som skulle kunna falla i glömska, inledde man med Ludvig Normans Uvertyr till Antonius och Cleopatra (1881). Det är ett uttrycksfullt verk, som en ouvertyr skall vara, och även om jag tycker att partierna av krigiska klanger var litet naivt överdrivna, kunde verket även förmedla ömhet och triumf mycket väl.

Den välsedde gästen Truls Mørk intog så sin plats vid scenkanten för Schumanns Cellokonsert i a-moll (1850). Mørk spelade med fin, precis klang och orkestern var väl samstämd med honom. De spelade romantiskt, men inte sentimentalt, och det tycker jag är just så Schumanns musik gör sig som bäst. Men vi fick också ett långt och innerligt extranummer där Mørk på egen hand visade stor inlevelse och känslosamt uttryck.

Kvällens grand final var Gustav Mahlers femte symfoni (från 1904), och efter den stora fina Mahlerfestivalen häromåret känns det som att stämningen från de underbara veckorna i Konserthuset manas fram varje gång Mahler står på programmet. I den imponerande första satsen arbetar de olika sektionerna nästan oberoende av varandra (och där fick de många begåvade Filharmonikerna chansen att visa sitt gedigna kunnande): från den inledande ensamma trumpeten över trombonerna och fagotterna, som ofta spelar nästan i opposition mot stråkarna. Tredje satsen, scherzot, är litet oroande och förvirrande i sina glättiga men disharmoniska valser. När några stråkar börjar med sina pizzicaton som snabbt sprider sig ut i resten av orkestern som ringar på vattnet, är det som att Kungliga Filharmonikerna tillsammans med Mahler vill starta en helt ny sorts musik för en ny tid.

Till femte och sista satsen kommer äntligen alla sektioner överens! Tillsammans arbetar de mot ett gemensamt mål, och klangerna de skapar är postiva och energiska. Det var en bra avslutning på kvällen, och en bra början på en ny spännande säsong av bra musik.

Samma konsert ges också lördag den 15 september kl 15.00

Aida Chehrehgosha på Angelika Knäpper Gallery

Det här är erat fel/You're the ones to blame säger utställningens titel. Aida Chehrehgosha har iscensatt några av de morbida fantasier hon har haft sedan barndomen. I ett tyst, mörkt småhusområde har hon arrangerat scener av våldsamma mord. I en bild av ett kök finns inga människor alls, men blodfläckarna på spisen vittnar om att någon måste ha dödats här på ett fruktansvärt sätt. En bild visar ett offer, en kvinna med blod rinnande från halsen. En annan bild saknar helt blod, men i sammanhanget kan inte stämningen bli annat än kuslig. Den knubbiga bebisen som vänder sig mot mannen som kommer in genom dörren, är det det oskyldiga barnet vars sinne styrdes in på skrämmande mordfantasier av de hänsynslösa människorna i dess omgivning?

På en av bilderna står en (gärnings)man och håller i en blodig kniv. Han ser fundersam, kanske ångerfull. Men jag vill inte ge honom min sympati! Brotten som Chehrehgosha visar i sina bilder är så grova och hemska att jag inte ens vill försöka förstå vad som legat bakom dem. Utställningen trissar verkligen upp en atmosfär av anklagelse mot gärningsmännen.

Är det ett försök att utkräva rättvisa som vi ser i fotot Idag mig, imorgon dig/What goes around comes around? Mannen med kniven släpas genom natten av en människohop med brinnande facklor. Till saken hör att alla personer på alla bilder bär latexmasker som är avgjutningar av Chehrehgoshas eget ansikte. Redan därför ser de kusliga och overkliga ut. Men jag är i alla fall säker på att mannen som leds mot sitt öde är densamme som höll i kniven förut. Blir det bättre om han elimineras? Hotet verkar hänga kvar i varje rum ändå.

Länk till Angelika Knäpper Gallerys sida om konstnären

Almost No Memory av Lydia Davis

Denna den andra novellsamlingen av Lydia Davis penna gavs ut elva år efter den första, Break It Down. Många saker är sig lika i Davis prosa: en berättelse kan vara några sidor lång, eller bara en rad på en sida. Huvudpersonerna är ofta namnlösa, med historier som berättas i generella termer men som ändå verkar uppkomna ur en specifik situation. För mig antyder den här generaliseringen att någon vill hantera sina sorger genom att göra dem allmängiltiga. Men skönt nog verkar inte människorna lika ensamma, olyckliga och inknutna i sina egna paranoida tankar i den här samlingen.

I Almost No Memory uppstår problemen ofta i möten med andra människor - två personer som är missnöjda med varandra, förhoppningar som inte infrias - allt det här som händer särskilt mellan människor som står varandra nära. Även om deras frågor och förklaringar ofta leder till större missförstånd, så försöker de i alla fall kommunicera. På så sätt är stämningen litet mer positiv än i Break It Down. Bra! Annars skulle jag oroat mig så för de ensamma människorna med sina surrande tankar.

Många av novellerna är dock sorgliga, men innehåller tack och lov ögonblick av medmänsklighet och tröst. Som den här, Fear:

Nearly every morning, a certain woman in our community comes running out of her house with her face white and her overcoat flapping wildly. She cries out, "Emergency, emergency," and one of us runs to her and holds her until her fears are calmed. We know she is making it up, nothing has really happened to her. But we understand, because there is hardly one of us who has not been moved at some time to do just what she has done, and every time, it has taken all of our strength, and even the strength of our friends and families, too, to quiet us.

Ibland blir de mest knapphändiga novellerna till ordlekar, som i To Reiterate, där Michel Butors ursprungliga utsaga "to travel is to write, because to travel is to read" kombineras vidare: "To write is to travel, to write is to read, to read is to write, and to read is to travel." Mening efter mening av logiska bocksprång som gör mig full i skratt mynnar till sist ut i en lång lång mening om hur "and to read is also to read, and even more, because when you read you read, but also travel, because traveling read, therefore read and read;" Jag tappar bort mig och kan bara njuta och skratta!

I Pastor Elaine's Newsletter tar Davis/berättaren upp en klassisk mening som har samma möjlighet att övertolkas och överförstås, nämligen Paulus ord ur Romarbrevet: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." På formell engelska blir utsagan ännu lättare/svårare att övertolka och dekonstruera med intellektuell uppriktighet. Detta speciellt som den sympatiska Pastor Elaine har använt sig av Paulus ord för att illustrera hur hennes trädgårdsland länsats av vilda djur ("a night creature"). Det var inte helt genomtänkt av henne, särskilt med tanke på hur orden skulle komma att analyseras och omstruktureras av novellens berättare. Men det slutar ändå med att den som för ordet, då hon går förbi Pastor Elaines trädgård, funderar över när hon faktiskt beter sig som hon inte vill mot de näa och kära som hon ändå vill behandla väl. Så de intellektuella diskurserna grundades i vardagssituationer, och jag tycker om att den här novellsamlingen har den förankringen.

Fler böcker av Lydia Davis:
Break It Down
Samuel Johnson Is Indignant
Varieties of Disturbance 

Cosmopolis på film

Don DeLillos bok Cosmopolis fångade den känslan av att allt är möjligt parat med galen våghalsighet som präglade IT-bubblan omkring millenieskiftet. Beskrivningen av Erik Packers färd genom New York då gatorna är som mest igenkorkade av människor fientliga mot honom var tidvis förvirrade, med alla besökare som klev in och ut ur Packers limousine med olika ärenden, men euforin hade han fångat på pricken.

I David Cronenbergs filmatisering är limons insida knäpptyst och så gott som orubbad under färden framåt. Den lyxiga tystnaden är förstås rimlig (trots att Packer motsäger den senare i filmen), men tillför inget till stämningen. Skulle tystnaden skapa en overklighetskänsla? Men det blir tårta på tårta när även de första konversationerna handlar om obegripligheter.

Något annat som är obegripligt är valet av skådespelare till huvudrollen. Under de månader som jag har sett fram emot Cronenbergs Cosmopolis hade jag inte alla fakta. Jag visste inte, eftersom jag inte sett någon annan av hans filmer, att Robert Pattinson var en så BEDRÖVLIGT DÅLIG SKÅDESPELARE. Medan de andra skådespelarna, speciellt Kevin Durand som spelar livvakten Torval, agerar som om de menar det, maler RPattz med käkarna och klämmer fram sina repliker som om han hade svårt att komma ihåg dem. Ett tag försöker jag tänka mig honom som yxig och stel med flit - som om Cronenberg ville ha en omänsklig aura kring honom - men det hjälper inte.

Någon annan som misslyckas är den nästan lika träiga Sarah Gadon som Packers nyblivna hustru Elise. Hon hade kunnat vara som Patricia Arquette i Lost Highway, men hon är det inte, och det grämer mig varje minut hon är i bild. Tack och lov är övriga skådespelare bra; Jay Baruchel, Juliette Binoche och Patricia McKenzie. Framför allt är Samantha Morton ett ljus i mörkret, när hon likt ett orakel talar med Packer om filosofin kring att tjäna pengar. Hon är intensiv och närvarande, när hon talar börjar bakgrundsmusiken äntligen bubbla fram, och samtidigt limousinen gungas av våldsamma demonstranter på gatan utanför talar de båda helt oberört vidare - en symbol för hur säkra och opåverkbara de känner sig.

Om filmen börjat strax innan konversationen med Mortons rollfigur, och låtit musik och kameravinklar skapa den drömlika version av Cosmopolis som jag hade hoppats på, så hade filmen kunnat vara bra. Äntligen framme hos frisören, familjens förtrogne, följer en scen av småprat som är surrealistisk för att man aldrig vet vad som sägs är banalt småprat eller en ödesmättad symbol. Och de allra sista scenerna - fastän de kändes för långa var de det (anti)klimax som vi duktiga åskådare hade förtjänat. Tänk om hela filmen gått i samma stil!