Barbara Probst på Lars Bohman Gallery 2012

För två år sedan såg jag Barbara Probsts verk för första gången, och tyckte om dem. Hennes arrangerade fotoserier, med bilder av samma ögonblick taget ur olika vinklar, gav en känsla av närvaro. När jag ser liknande bildserier igen på Lars Bohman Gallery är formatet inte nytt och spännande längre, och urvalet är mindre.

De flesta serierna är triptyker, samma person sedd ur tre olika vinklar. Många av dem är gjorda i studio på nära håll. Även om bildserierna jag såg förrförra året också var arrangerade för kamerorna, fick jag ändå känslan av att modellerna var ointresserade av oss åskådare; att vi upplevde deras samling av en slump. Nu ser flera av de avfotograferade ut att posera för kameran, inte som att vi överraskade dem mitt i något annat.

De fotoserier jag tycker bäst om är de två naturbilderna där man kan se små personer på långt avstånd ur olika vinklar och alltså med helt olika bakgrunder. De ger en bättre känsla av vidd än konventionella panoramabilder. Jag tycker också om den långa fotoserien av en flicka i språnget på ett hustak i New York. Där tycker jag att alla synliga kameror, tillsammans med ljusen från staden i bakgrunden, ger en glimt av stämningen vid tillfället; allt är förberett, vi är fulla av energi, nu gör vi det här!

Allra bäst tycker jag om triptyken i svartvitt av en kvinna som går snett över en gatukorsning. Mitt sinne för visuo-spatiella förhållanden är inte det bästa, så jag måste stå och fundera ett tag på hur fotograferna måste ha stått; precis utanför varje respektive bildkant.

Jag tycker fortfarande att Barbara Probst har en intressant vision, men jag hoppas att hon utvecklar sina idéer så att det inte bara blir mer av samma sak framgent.

Länk till Lars Bohman Gallery

The Demolished Man av Alfred Bester

Kolla vad dum han ser ut!

Ibland sitter jag och lustläser listan över Hugoprisvinnarna för bästa roman. Jag prickar av hur många jag redan har läst, och fantiserar om hur jag läser alla vinnarna och alla de nominerade och hur bra de kommer att vara. Allra först på listan står The Demolished Man av Alfred Bester. Den allra första Hugoprisvinnaren från 1953! Det är också vad som står på framsidan av nyutgåvan. Till min lycka fanns boken på mitt allra närmaste bibliotek. Lyckan bestod i att jag inte behövde lägga ut en krona för att läsa den här skitboken. Arrgh!

Jag läste några böcker av Alfred Bester som ung tonåring, och några scener har skapat starka minnen hos mig. En viktig detalj i den här boken minns jag att jag har läst förr, men kan det ha varit i en annan bok? Det är att huvudpersonen, som vill undgå att världens telepater kan läsa de mordiska tankarna i hans hjärna, låter en fantastiskt catchy jingel dansa genom huvudet så snart det är nödvändigt. Antingen har jag läst en annan bok med samma handling, eller så har jag faktiskt läst den här boken och förträngt allt annat. Bra, i så fall.

Huvudpersonen, Ben Reich, leder världens näst största affärskoncernen. Vad de gör är otydligt, vad Reich gör för att leda koncernen är ännu mer otydligt. I första kapitlet sänder han ett bud till sin störste konkurrent, D'Courtney, om att slå samman sina båda verksamheter. När svaret blir nej fylls han med ilska och bestämmer sig för att mörda D'Courtney för att få hans imperium. Hur övertagandet praktiskt skulle gå till definieras aldrig, så det beslutet tillsammans med senare vredesutbrott och krossande av TV-skärmar med mera slår fast Reich som aggressiv, impulsiv och inte särskilt analytisk. Hur han kunnat leda sitt eget imperium över tre världar (Jorden, Mars och Venus) och ett antal satelliter blir svårare och svårare att förstå. Jag börjar tidigt att hata honom och önska honom olycka. Då och då tittar jag på den otroligt dumme figuren på bokens omslag, som säkert skall föreställa Reich, så att jag kan skratta mer åt vilken idiot han är.

Det är nu inte bara Reich som är en vandrande kliché med begränsad intelligens. Boken är skriven i samma stil som de sämsta kioskdeckarna, befolkad av stereotypa skurkar och polisbefäl. För att inte tala om kvinnorna! Alla kvinnor i boken är "pretty" eller "cute", inte handlingskraftiga eller självständiga, utan främst ute efter att få gifta sig med hjälten som måste värja sig mot deras böner om kärlek. En av flickorna är så bräcklig att hon hamnar i chock efter att ha bevittnat ett mord, och då hon triggas av ett ord rusar upp och utför samma sekvens av handlingar som på mordnatten. Vad är då botemedlet för hennes stackars lilla hjärna? Jo, en regrediering som låter henne gå från bäbis tillbaka till nuvarande ålder på några veckor. Vi får läsa hur hon kryper omkring på golvet och leker med maten. (Jag mår illa.) I nästa scen pjataj hon bäbipjåk och ritar med kritor på väggen. (Jag vill kräkas.) Och så blir hon en sensuell tonåring, och FÖRSTÅS riktas då hennes förvirrade tonårslustar mot den (inte så) motvillige hjälten. (Raketspyor.)

The Demolished Man är nog en av de science fiction-böcker som fått genren att verka lättviktig och inte värd att ta på allvar, så illa skriven som den är. Den är en illa ihoppusslad deckare med några inslag av rymdfärder och telepati. Jag ser dock några försök till nyskapande bildspråk, vilket var det som imponerade på mig i Besters senare bok Tigermannen (The Stars My Destination). Och i ett av de sista kapitlet visar denna begåvning upp sig fullt ut, när verkligheten försvinner bit för bit för Reich. Först stjärnorna, sedan planeterna, månen, solen. "There is no sun", svarar astronomidatorn han frågar. Förvirras vill han fly till sitt hus i Paris.

"Ticket to Paris," he said. "Keep the change. Which way to the capsules? Jet, man! Jet!"
"Paris?" came the reply. "There is no Paris."

Dels är jag skadeglad över att det här händer med Reich, som jag har hatat sedan första kapitlet. Dels är det så välskrivet, där Reichs panik växer tillsammans med att världen blir mer onormal. Men så slutar boken med några huvudlösa antaganden som inte förankrats tidigare i boken. Vilket antiklimax. Jag hade själv tänkt ut ett mycket bättre slut halvvägs igenom handlingen. Fast det hade ändå inte kunnat rädda den här fjompiga historien.

Ockulta dagboken på Strindbergs Intima Teater

Fem män i stiliga kostymer står på scenen på teatern som Strindberg själv grundade. De är alla i olika åldrar, och ur deras munnar kommer stycken ur Ockulta dagboken och brev som August Strindberg skrev till Harriet Bosse under sina sista år i livet.

Det är ett bra grepp att låta fem (ibland sex) personer ge röst åt Strindbergs ord och tankar. På det sättet kan man känna det som att man är inuti hans huvud där minnen och tvivel flyger upp, och där händelser i omvärlden tolkas som mystiska meddelanden. Det gestaltar också hans överväldigande närvaro - vilken annan människa skulle kunna stå emot de här fem om de med samlad kraft grälade? Nu är det inte riktigt så eniga. En av dem (Sven Ahlström) ser ständigt spelkort strödda på marke, en annan (Samuel Fröler) frågar ofta "Vad betyder det?" och en tredje (Michael Jonsson) är fast i passionens grepp.

För i mankretsens mitt finns en kvinna, Harriet Bosse (Thèrèse Svensson), lysande rosa och så lockande. Dessutom är hon så självständig att hon faktiskt inte underkastar sig Strindbergs alla nycker, och avvisar honom och begär skilda sovrum då han blir henne motbjudande under graviditeten som följer.

Som han drogs till henne, som han åtrådde henne, och som han rasade när han försmåddes. Det är galet att höra hur han natt efter natt upplever att hon kommer till honom för älskog, på telepatisk väg som är så verklig för honom att det måste vara hennes vilja som skapar känslorna i honom. Flera gånger per natt, och just de nätterna som följer på hennes förlovning och lysning med en annan man. Den hastiga växlingen mellan kvinnodyrkan och förkastande av allt kvinnligt känner vi igen från skrifter ur alla Strindbergs livsskeden. Alkemin och det ockulta intresset dyker upp i pjäserna från de här åren, hans sista verk, och gör dem svårare att förstå men också spännande.

Med utgångspunkt i Swedenborgs redan kryptiska skrifter väver Strindberg samman konspirationsteorier om hur kvinnor, dessa varelser som ju faktiskt inte kan älska, skapar band för att låsa män till sig av ren själviskhet och illvilja. Hade han ingen att tala med om de här föreställningarna? Hade han vänner som lyssnade på honom och höll med honom, eller som kanske inte orkade säga emot honom för att han var så påstridig i sina idéer? Det finns många konstnärer vars verk jag beundrar men som jag är glad att jag inte är personlig vän med. Jag önskar ändå att Strindberg hade haft närmare vänner som orkat argumentera emot hans vildaste idéer, om det nu hade hjälpt honom till litet mer av inre lugn.

Alla skådespelare (förutom de redan nämnda, Åke Lundqvist och Robert Panzenböck) är samtrimmade och äkta i varje ögonblick. Då och då höjer Thèrèse Svensson, tillsammans med oss i publiken, ett ögonbryn i förundran över de mest galna teorierna, eller dikterar dem med hela kroppen utan att förlöjliga dem men så att vi ser att de inte skall tas som lag. Den noggranna ljussättningen skapar scenografin på den annars nästan nakna scenen. Den ganska korta men mycket intensiva pjäsen har ändå en struktur och en kronologisk handling som gör att den inte bara blir ett surr av röster, utan ett känslofyllt porträtt av den store författarens sista år.

Länk till Stadsteaterns sida om Ockulta dagboken

Magic Mike

Är det en framgång för feminismen att det finns shower som Ladies Night och klubbar med manliga strippor? Nja, jag vill hoppas att våra ambitioner är högre än att tjuta åt vältränade män, och personligen föredrar jag ju mer intellektuell kultur. Men som fenomen fångar de upp några av kvinnokampens frukter: att kvinnor har en egen vilja i fråga om sex, och att kvinnor har tillräckligt mycket egna pengar för att betala för sitt nöje. Till saken hör också att en hop av ylande kvinnor på en strippklubb sällan kan bli lika hotfull som en ylande hop av män.

Dessutom har Steven Soderbergh valt att visa en välfungerande strippklubb med en publik av glada, anonyma kvinnor. Degradering och gradvis förfall drar de uppträdande männen över sig själva; bland annat finns allvarliga droger som GHB med från början. Som så många andra (lokala) stjärnor har de lätt att få groupies, ja, ännu lättare eftersom de från början har spelat på sex och visat upp sina vackra kroppar.

Och vilken show de ger! Välkoreograferade dansnummer, flirtig humor, utdragna avklädningar, inoljade muskulösa kroppar, som till slut exploderar i utmanande danser som dryper av sex - Soderbergh sparar inte på det godiset! Vem skulle inte känna sig som kung för i natt, oövervinnlig, natt efter natt? Vi har sett det förr i filmer som The Killing of a Chinese Bookie och Studio 54: berusad av framgång överskattar man sig själv och hamnar på alltför djupt vatten.

Filmen fokuserar på några personer och låter hyfsade skådespelare som Matt Bomer och Joe Manganiello vara överjordiskt vackra bakgrundsfigurer. Matthew McConaughey är helt rätt i rollen som den oljige klubbägaren Dallas, som sprätter omkring på scenen, trixar och lovar mycket. Det är ännu roligare att se om man vet att McConaughey sägs vara nästan lika egotrippad och snabb att slita av sig skjortan i verkliga livet. Magic Mike spelas av flickidolen Channing Tatum, som har charmen och danstalangen för att fylla ut sin roll. Han är mannen med större planer för framtiden; hans snickarkunskaper kommer att räcka längre än hans ungdomliga skönhet. Men det finns så många hinder på vägen. Hans nye rekryt, Adam, The Kid, är ivrig att ta för sig av allt som stripparvärlden erbjuder, medan Adams syster Brooke skeptiskt håller sig på avstånd.

Utan att veta så mycket om branschen, gissar jag att Magic Mike visar en utvald, något idealiserad bild av den på samma sätt som Boogie Nights. Ingen karaktär är genomond, ingen har några moraliska eller känslomässiga tvivel om sitt jobb, misären blir inte så djup. Det är OK; alla filmer måste inte vara socialrealistiska. Men om man bortser från alla dans-scener som är OTROLIGT INTRESSANTA för alla oss som uppskattar att se vackra män, så är det som blir kvar en ganska enkel saga, och jag är inte säker på att jag gillar sensmoralen.

********* SPOILERVARNING *******************

Filmens sensmoral är nästan lika sockersöt som den i Pretty Woman. Strippan med ett hjärta av guld finns självklart, och det är förståeligt och klokt att Mike vill slå sig ned och jobba med det hantverk han kan, och inte bli en åldrad strippa. Men det är så förutsägbart (för sagan) att hans hjärta skall fångas av Brooke, flickan som står utanför hans liv och som är litet charmigt blyg för sin kropp. Genom allt pippande och knarkande är det henne han vänder tillbaka till, och gnabbas med på ett Harlequinromanaktigt sätt. När hon avvisar honom frågar han indignerat om det bara är Magic Mike hon ser, om hon tror att han är strippa i varje ögonblick? Nej, självklart inte, men om det intensiva jobbet upptar större delen av dygnet och spiller över på resten av livet är det inte någon man kan bortse ifrån.

Och när då till slut Mike ger upp det glassiga livet för att stanna med Brooke - kan han sluta upp från en dag till en annan med alla droger och one night stands? Får Brooke en trogen man som belöning för att hon själv väntade så troget under Mikes vilda liv? Jag hoppas det, men jag är inte säker. Jag hoppas att filmen inte satte ännu fler griller i huvudet på de tusentals tonårsflickor som sett den. Är det något de redan kan så är det väl att vara förlåtande mot grisiga pojkvänner. Men vi kan som sagt hoppas att Mike sparar sin magi för Den Rätta Flickan, och att de finner lycka i sitt liv tillsammans.

Förbundsbryterskan av Anders Björkelid

I tredje delen i Berättelsen om Blodet kommer syskonen Sunia och Wulf till helt nya marker. I de tidigare böckerna har de rört sig i natur som påminner om skogar i Norden. Det landskap de kommer till nu har en historia som upplevs mycket djupare och långsiktigare av människorna som bor där, och några med speciella krafter kan känna mer än andra. De kan känna minnena av hur marken har förändrats av inlandsisens rörelser, skogsbränder och människors hand under flera tusen år. Och till kännedomen om marken hör en förståelse för de varelser som lever under jorden och påverkar trakterna och människorna som rör sig där.

Under tvillingarnas tidigare äventyr har jag också tagit deras motståndare och prövningar på allvar. Men nu i tredje boken blir jag verkligt oroad för dem, och är inte säker på att det skall sluta väl. De har lämnat landskapet och människorna som hörde till deras historia, där de var starka och kunde hämta krafter ur historien. Men nu är de i trakter där de inte hör hemma, och där så många krafter är fientliga mot dem. Jag blir först imponerad av hur Anders Björkelid vävt en annan sammanhängande tradition än Blodets, med olika syn på världen och andra seder och levnadssätt. Sedan blir jag ännu mer imponerad över hur de till synes olika traditionerna visar sig vara sammanflätade och ha samma ursprung.

Jag har genom hela serien tyckt att ungdomarnas uppdrag varit vagt, och kanske inte ens något som leder till något gott om det skulle lyckas. I Förbundsbryterskan får Wulf och Sunia verkligen anledning att tvivla på det de gör, medan de kämpar mot krafter som är större och mer obegripliga än allt de stött på innan. Den sista halvan av boken består av kamp efter kamp, fysiskt och mentalt krävande. När jag läst ut någon av de två tidigare böckerna har jag velat kasta mig över nästa. Den här gången kände jag mig litet omtumlad efter att ha läst ut boken, och kan lugna mig och vänta ett tag på att den fjärde boken skall skrivas. Men det får helst inte dröja för länge!

Jag vill också passa på att säga att böckernas illustrationer är väldigt vackra och passande. Kapitlens förstasidor har en ljusgrå kant med enkla men uttrycksfulla teckningar av författarens egen hand, och omslagsbilderna av Martin Bergström är välfunna och suggestiva.

Fler böcker av Anders Björkelid:
Ondvinter
Eldbärare

Eldbärare av Anders Björkelid

Andra delen i serien Berättelsen om Blodet heter Eldbärare. Tvillingarna Wulf och Sunia fick i första delen, Ondvinter, hastigt och under flykt lära sig att de tillhör Blodet, ett folkslag som lever mycket länge och har speciella och användbara gåvor. Men när de träffade sina fränder, ogillades det att syskonen inte följer traditionerna: pojken Wulf har fallenhet för det som räknas som kvinnokunskap, och flickan Sunia slåss gärna och väl med svärd. Hirdmännen vill uppfostra Wulf till en av dem, och Månprästinnorna vill ta sig an Sunia.

Men den annalkande Kylan, ett allvarligt hot som dragit över riket en gång förr, måste bekämpas. En osäker plan att tända de sedan länge slocknade eldarna i Imperiets gamla vårdkasar kan varken utföras av Hirdmännen, som följer Traditionen, eller Månprästinnorna, som följer Rytmen. Så uppdraget faller på tvillingarna, som ännu inte fullt tillhör någondera av riktningarna. På så sätt slipper de låsas in i seder de inte har valt, och de får fortsätta att vara tillsammans.

Det är en utmärkt vändningen i intrigen att låta barnen ta sig till hamnstaden Funisburg, av flera anledningar. I Ondvinter berättades det om Imperiets forna storhet, om imponerande byggnader och stolta palatsväktare. Nu får vi se dem... eller vad som är kvar av dem, efter en lång tid av krympande rikedom och makt. Det blir också tydligt att när man håller för hårt på sederna låser man sig fast i något som bit för bit blir trögt, tomt och onaturligt. Men i staden och dess omgivningar finns också människor, varelser och krafter av andra slag än de som ungdomarna redan känner till. Vi får veta mer om Blodets historia, men också om de makter som ligger runt omkring dem och kanske samspelar, kanske är farliga.

När jag började läsa Björkelids serie trodde jag att det var en trilogi, och att jag alltså hade alla delar redan. Jag var också glad över att jag kunde börja i tredje delen, Förbundsbryterskan, genast efter att jag läst ut Eldbärare. Nu har jag upptäckt att Berättelsen om Blodet skall bestå av fyra böcker, och den sista är inte skriven än. Ack! Hur skall jag kunna vänta på upplösningen? Jag kan knappt vänta tills jag får plocka upp Förbundsbryterskan och läsa vidare!

Fler böcker av Anders Björkelid:
Ondvinter
Förbundsbryterskan 

Startide Rising av David Brin

Boken med det fantasieggande namnet Startide Rising är andra delen i David Brins Uplift-serie. I första boken, Sundiver, beskrev han hur människor några hundra år in i framtiden har modifierat schimpanser och delfiner till att utveckla ett människoliknande tänkande och talförmåga. Denna Uplift-process är dock inte den stora överraskningen, utan tvärtom hur många andra civilisationer det finns i universum, och hur vanligt Uplift är bland dem alla.

De många civilisationerna är startkt bundna till sin turordning i Uplift-processen, som har pågått i miljontals år. Den ras som lyfts upp är skyldiga att tjäna sina upplyftare i hundratusen år. De kan dessutom ha modifierats så målmedvetet att de blivit som byggda för specifika uppgifter åt sina herrar. Detta är formellt reglerat i allmängiltiga lagar, men vissa raser är mindre hänsynsfulla i det avseendet. Många raser är också öppet fientliga mot människorna, som så mystiskt utvecklat intelligens och rymdfärder utan hjälp av den samlade kunskapen i det gemensamma biblioteket, the Library.

När Startide Rising börjar har konflikten redan brutit ut. Ett upptäcktsskepp med besättning från jorden har stött på en övergiven flotta med gamla rymdskepp. Kan det vara de mytomvärvda förfäderna, de första som utvecklade intelligens och reste runt i universum och lyfte upp andra raser? Stridsskepp från flera olika civilisationer förföljer jord-skeppet, som tar sin tillflykt till en planet täckt av vatten.

Att skeppet valde en vattentäckt värld beror delvis på att kaptenen och större delen av besättningen är delfiner. Där finns även några människor, samt schimpansen och vetenskapsmannen Charles Dart, som är mycket hängiven sin spännande forskning.

Startide Rising fick såväl, Nebula-, Hugo- som Locuspriset när den kom ut. Jag säger inte att det var fel, men jag tycker inte att Startide Rising är en så lyckad bok. Den tar upp många viktiga frågor - alltför många för att berättelsen skall hänga ihop. Den viktigaste frågan, enligt min mening, är den begynnande diskussionen om vad Uplift-processen innebär. Är det moraliskt riktigt att genetiskt modifiera djur för att ge dem ett medvetande? Det kan man ju inte fråga dem om innan processen börjar. Kommer delfiner och schimpanser att känna sig underlägsna inför skapare, kommer det kanske att väcka trots hos enskilda individer, kommer det att skapa splittring inom grupperna? Brin låter flera exempel tala för sig i berättelserna om hur delfin-besättningen resonerar och handlar, och delvis även genom korta scener från härskarraser och tjänarraser på de förföljande skeppen.

Trots ordlistan i början av boken är det tyvärr svårt att hålla reda på vilka som är fiender och vilka som är vänner till jordinvånarna, och ännu svårare är det att hålla reda på var skeppen och besättningarna befinner sig under striderna samt på vattenplaneten.

Det är spännande att få glimtar av den långa, vitt förgrenade och hårt reglerade utvecklingen av civilisationer i universum, genom jord-skeppets fynd och genom vad som berättas om civilisationer som degenererat och försvunnit. Men allra mest spännande är delfinernas drömmar och språk. Som upplyft, civiliserad varelse förväntas det att de skall tala Anglic, och det är även accepterat att tala Trinary, ett visslat, haiku-liknande språk som många människor har lärt sig av intresse.

    *And the Dream Sea,
        Everlasting,
    *Calls in whispers
        Soft remembered...*

Delfinerna har en religion som dels är en hederskodex, dels är baserad på djupare minnen, Whale Dream. De passar sig dock väldigt noga för att regrediera till en nivå av mer delfinmedvetande än intelligens, och att tala det ännu mer primitiva delfinspråket Primary. Det låter hämmande i mina öron att så starkt förneka sina djupt liggande impulser, men å andra sidan är arbetet på skeppet avhängigt av att man kan stå över sina instinkter, planera långsiktigt och samarbeta.

Nästa bok i serien heter The Uplift War. Jag hoppas att den inte bara skall handla om krig, utan även hinna förklara mer om universums olika civilisationer, och kanske något om de mystiska föregångarna. Tänk om jag hade tillgång till en komplett version av the Library, med information om alla rasers historia och instruktioner till hur man bygger rymdskepp drivna av antigravitation!

Fler böcker av David Brin:
Sundiver
The Uplift War
Brightness Reef
Infinity's Shore
Heaven's Reach