På egen hand får varelsen kämpa sig fri från det inneslutande membranet. Hans skapare kastar en filt över honom, inte för att värma och skydda sin skapelse, utan för att han vill slippa se den innan han vänder sig om och flyr fältet. Vingligt reser sig varelsen upp. Något muskelminne finns kanske kvar i lemmarna, och medan han stapplar fram och tillbaka över scenen blir rörelserna långsamt litet mer koordinerade.
I de välklädda stadsbornas raska marsch passar han inte in, han blir bortjagad medelst stenkastning. Men i den gröna naturen, under en värmande sol, får varelsen till slut en smula frid, och efter hand också mat, vänlighet, språk, bildning och moral av en man som är blind, och alltså inte kan se varelsens monstruösa drag. Men det kan mannens son och sonhustru, och i skräck jagar de än en gång bort monstret.
Det är lätt att känna sympati för varelsen i berättelsen om Victor Frankenstein och monstret han väckt till liv, för visst har han blivit behandlad illa av omgivningen sedan dagen han skapades, trots att han lärt sig moral och gör gott när han kan. Men vi får också se hur han inte kan kontrollera sin vrede; han bränner inne den unga familjen och den blinde fadern, och när han i Genève stöter på Victor Frankensteins yngre bror, dödar han pojken i ett raseriutbrott. Hur mycket monstret än ångrar sig, så har alla andra visst skäl att akta sig för det.
Första akten av Stadsteaterns uppsättning av Frankenstein, vilken bygger på en uppsättning på National Theatre London från 2011, låter monstret stå i fokus. I andra akten presenteras det Victor Frankenstein och hans högtflygande, självupptagna och bitvis storhetsvansinniga syn på att skapa liv. Från en tid när vetenskapen - medicin, anatomi, elektricitet - verkade kunna lova större och större mirakel, så kan man förstå Frankensteins dragning till att experimentera och upptäcka, men de mänskliga och moraliska implikationerna tänker han inte på förrän resultatet står framför honom, mörbultat och pockande på sin plats i världen.
Scenografin följer och förhöjer handlingen tack vare ett skickligt användande av ljud, ljus, följsamma dukar spända över scenen och ett antal dansare som utgör scenarbetare, statister, naturkrafter och gestaltningar av skådespelarnas inre och yttre våndor. Gråklädda blir dansarna vågor eller stormar som sliter i personerna, metallglänsande blir de dundrande blixtar och energi som bara med nöd och näppe kan styras. Koreografin och regin är ytterst välgenomtänkt och snygg. Vid sidan av Frankenstein och framför allt monstret blir alla andra till biroller, men även det sköter de inblandade väldigt väl. Dock, största elogen till Jörgen Thorsson och Marcus Vögeli som Victor Frankenstein respektive hans plågade skapelse.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar