Historien om Oleg och Sergeij på forskningsstationen i Antarktis berättas i lager på lager av verklighet, som alla skickligt får flyta in i varandra. Skådespelaren som spelar Oleg börjar med att komma ut och tala till publiken om vad vi skall få se. Hon pekar ut en åskådare i taget och frågar pillemariskt om hen vet hur det kommer att sluta. "Va, vet du inte? Inte du heller? Har du inte läst programmet? Det är ju faktiskt gratis!" Till sist är det någon som vågar sig på att börja svara. "Alter Schwede!" ropar hon då upprört, och vi alla skrattar till - pjäsen Polaris bygger ju på en verklig händelse från 2018 när Sergeij S. knivhögg Oleg B. för att han avslöjade slutet på boken Sergeij läste.
Men dit går vi inte direkt. Inför föreställningen reste regissören Jan-Christoph Gockel, dokumentärfilmaren Lion Bischof och skådespelarna Julia Gräfner och Wolfram Koch till Neumayer-Station III i Antarktis för att tala med människorna där och skaffa bakgrund till pjäsen. Vi får möta öppna, glada människor som gärna tar upp teater-teamets inbjudan till att leva ut sina intressen i en lokal föreställning i snön: en håller baletträning för frivilliga, en annan uppträder som bläckfisk för hon har alltid känt närhet till dem. Vi får senare se ett fotografi från Robert Scotts Antarktis-expedition år 1902 där medlemmarna klätt ut sig för att spela teater och underhålla varandra. En lång tradition av att skapa underhållning för att inte bli galen i det evigt vita. I en liten, isolerad grupp under extrema omständigheter måste människor ta vara på varandra.
Men Oleg och Sergeij klaffar inte med varandra. Redan vid första mötet bär Sergeij på en av sina älskade knivar - varför behöver en elektriker bära kniv? Knivsamlingen och slipmaskinen är det käraste som Sergeij har. Inte bara om böcker utan om stora och små saker i vardagen gnabbas Sergeij och Oleg, ett grälande som inte går att ta sig ur utan ställer dem två hårdare och hårdare mot varandra hela tiden. Pjäsen och aktörerna återkommer dock ofta till boken Solaris, där ensamheten och instängdheten på rymdstationen och den tunna gränsen mot vansinnet kan liknas vid vardagen på Sydpolen.
Det är mycket skickligt att förstärka den spelade handlingen med montagen från den verkliga isöknen och människorna som funderar över sitt liv där. Scenerna som framförs på scengolvet backas upp av filmade scener som projiceras på de vita tygskynkena och hjälper vecken att ännu mer likna snö och is. (Tack och lov ser vi i de filmade intervjuerna hur de verkliga forskarna på Antarktis visar mer samarbetsanda, positivt humör och en vilja att göra vardagen roligare, än vad Oleg och Sergeij lyckades med.)
De båda skådespelarna spelar med lätthet och humor, särskilt retstickan Oleg, men med ett nödvändigt stråk av fiendskap under komiken. Mot slutet av pjäsen plockar den knivhuggne, blodige Oleg fram bok efter bok och spoilar dem för Sergeij, som varje gång hugger Oleg igen med scenkniven, tröttare och tröttare för varje gång. Inför verkliga foton av de båda männen tar de sig några steg närmare vad som faktiskt hände. Det där med att motivet till knivhuggningen var avslöjandet av slutet på en bok, det var något man sade officiellt för att det skulle låta bättre. Kanske var det inte ens den utlösande faktorn, uppenbarligen var det inte den enda. De båda skakade hand senare, och i rättegången ville inte Oleg gå så hårt åt Sergeij. Det finns en galenskap i att befinna sig på Antarktis som bara de som varit där kan förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar