Det är Karas födelsedag! Hon skall festa hårt nu när hon fyller 23. Sanningen att säga verkar det som att hon festar hårt varje dag. Med sitt rymdskepp, som inuti liknar en ostädad trailer och utanpå en smutsig men skönt bullig fyrfoting, har hon dragit till en planet med röd sol. Utan sina superkrafter kan hon bli rejält full. Och så gillar hon också att känna riktig smärta när hon slåss.
Minsann om inte klientelet på den lokala puben är ännu mer diversifierat och underhållande än i Mos Eisleys cantina! För att inte tala om de ruffiga typerna på den slitna bussen som plockar upp henne när skurkar har snott hennes rymdskepp. För de här snubbarna med skönt utseende är inte speciellt vänliga mot späda flickor som Kara och hennes påhängsna följeslagare Ruthye, o nej, ju svagare motståndaren är, desto lättare är det att stjäla från henne. Kanske kan vi hoppas på litet mer hederlighet från den gamle favoritskurken Lobo, med sitt KISS-smink, lång skinnrock, flygande motorcykel och fet cigarr.
Men till slut, i sista sekund, hamnar Kara i strålarna från en gul sol, och superkrafterna surrar i hela hennes kropp. Äntligen en rejäl fightscen i rymden, även om hon inte dragit sig för att slåss med större och fulare typer redan när hon varit full och svag. Men jo, det är härligt att se henne framför den senaste omgången av skurkar, svävande i den klassiska super-posen.
Nu är hon ute efter den mest hånfulle och fule skurken, Krem av de Gula Kullarna. Inte för att hjälpa Ruthye att hämnas för att han mördade hela hennes familj, utan för att få motgiftet till giftet som håller på att döda hennes älskade hund Krypto. Det är litet intressant och ibland litet irriterande hur handlingen här och i några andra fall måste rättfärdiga när en kvinna väljer sina strider. Men OK, det är självklart mer personligt för Kara att rädda Krypto. Jakten på Krem och hans banditer tar paret från planet till planet där färgpaletterna går i brunt, svart, mörkt och skitigt, vare sig det är en spännande tättbebyggd stad eller en ödemark. Till slut, äntligen, drar Kara på sig Supergirls klassiska dräkt och dundrar fram som en blå-röd-gul storm bland banditgänget.
Med litet inlevelse kan man förstå Karas vilsenhet i livet, illustrerat i tillbakablickar till de saknade föräldrarna på Krypton och Stålmannens tafatt välkomnande till jorden. Och säkert vill hon distansera sig från den korrekte och pålitlige Superman/Clark Kent och välja en egen väg. Men filmen drar ut litet väl mycket på de många "raglande och oregerlig"-scenerna, även om det förstås är en bra uppladdning till att se Supergirl finna sin styrka och slå tillbaka. Dock, filmen Supergirl är ett mestadels underhållande äventyr bland utomjordingar och utomjordiska miljöer som ser riktigt coola ut, och med ett jättebra soundtrack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar